"Det här är ingen recension, det är en reflektion över ett vidare fält" (Svenstedt, sidan 145)
Man måste ibland bli påmind för att veta att man saknat något. Med Färdskrivare blev jag starkt påmind om att jag saknat Svenstedt och hans mycket speciella texter. Våra vägar korsades en gång i tiden på Kvällspostens kultursida. Det är historia, eftersom tidningen sedan mycket länge är en del av Expressen och dess ena kulturredaktör, unge och entusiastiske Stephan Linnér, är bortgången.
Nå, att öppna Färdskrivare är en såväl stark som glädjande sak. Så här kan det skrivas på svenska! Fast frågan är om inte Svenstedt skriver på sitt helt eget språk. Det är rikt utan att svämma över och det är distinkt utan att bli tråkigt.
Vad är det Svenstedt skriver om? Allt! I den här tjocka volymen är texterna resultatet av ett tioårigt epistelskrivande, inspirerat av fadern, den gamle lantprästen; "här är en läsning för kväll och resa".
För det mesta sängbunden av sjukdom, finner jag att denna bok, bättre än någon annan sedan julafton, öppnar sig för mig på ett sätt som verkligen inbjuder till läsning.
Ämnesmässigt rör sig boken mellan det litterära, filmiska (glöm inte att Svenstedt är filmare!), den sensuella, det gastronomiska, det politiska och jag vet inte vad. Den essäistiska rikedomen är ju förutsättningen för den som vill röra sig fritt i en värld där orden frihet och gemenskap betyder något mer och annat än de partipolitiska slagorden. Han fick sitt rättsmedvetande av Vilhelm Moberg, kunskapstörsten finner han växa med åldrandet och han kan, inte utan stolthet, berätta att det var han som fick visa Albert Camus runt i Uppsala.
Saknar man bibliotek på orten har man ett i händerna om man tar upp Färdskrivare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar