Cecilia Hansson skriver i Svenskan:
Han är ovanligt diskret för att vara den han är – en ständigt Nobelpristippad, internationellt efterfrågad stjärna. Han gör inte gärna intervjuer, är blyg och trivs inte bland folk.
Som en luffare och en globetrotter på samma gång delar han sitt liv mellan Wien, Trieste och Budapest – men rör sig ledigt runt om i hela världen.
Han är uppvuxen bland den bildade borgerligheten, i en by i sydöstra Ungern, långt borta från stadslivet. Men har även utforskat samhällets lägsta delar och något i hans gestalt berättar om att han har genomskådat världen, att blicken verkar sett mer än han berättar om.
Det är tio år sedan jag träffade författaren László Krasznahorkai sist. Då sågs vi på ett tjusigt och inrökt kafé i Budapest där sofforna var klädda i rött. Nu är han i Stockholm med sin översättare Daniel Gustafsson för att ta emot Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för romanen ”Herscht 07769”. Ett slags dystopi som kretsar kring den något oväntade kombinationen Johann Sebastian Bach och nynazister, och som framstår som märkligt aktuell, samtidigt som författaren själv tycks verka inifrån ett tidlöst universum.
Vi ses i Norstedts lokaler på Riddarholmen. Som den gentleman László Krasznahorkai är slår han ut med armarna när han ser mig, utbrister att vi ju firar tioårsjubileum och föreslår skämtsamt att vi ställer in intervjun och beställer in champagne i stället.
(...)
Medan vi gör oss redo för att ta oss ut för att ta några bilder pratar vi om hans inspiratörer. Om Bob Dylan och hur viktig folkmusiken och beatpoesin var. För att inte tala om hans radioprogram på olika teman, som var som en glimt ifrån en annan värld. Om frijazzens inflytande för hans skapande och om John Coltranes känsliga händer. Varför konsten är extra betydelsefull i den gamla världen som utgör Centraleuropa.
Samt om hans inspirationskälla Franz Kafka. Att det faktiskt var han som fick honom att bli författare.
– När jag var tolv år liten ville jag vara med i min brors gäng, han var arton år. Han läste mycket, och en bok var han särskilt intresserad av. Han läste den den två gånger. En natt när han sov smög jag in och tog boken ur hyllan och försökte läsa den med en ficklampa. Boken var ”Slottet” av Franz Kafka. I många år förblev den hemlig för mig. Det är den högsta formen av litteratur, som bär den sortens hemlighet
– Jag försöker hela tiden komma lite närmare Kafka. Men så ser jag min hand, och då är min handflata tom.
https://www.svd.se/a/vgyRjm/outbildad-massa-finns-sa-manga-skitstovlar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar