Repris: Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen

Här följer nu ännu en repris från min bok Black Country (jodå, jag har några exemplar kvar om intresse finns, bara maila mig på thomas.nydahl@gmail.com) och precis som den förra reprisen föranleds denna av att jag inte tycker mig ha något som helst intressant att säga om fotboll, almedalspektakel, semestervädret, pågående eller kommande stadsfestivaler, liemannens framfart bland israeler, bosättare och palestinier, sjunkande skepp i medelhavsvattnet, utropandet av kalifatet, ISIS terror i Syrien och Irak, USA:s globala dårskaper, Rysslands dito, ukrainska nationalister, EU-parlamentariker från SD, mjölkpriset, bly i bensinen, mitt privatliv eller andras.

*

Som i alla europeiska städer finns det i Birmingham och Black Country en rad väletablerade kriminella gäng. Några av dem kom till redan på 1970-talet och några har vuxit fram senare. De kanske mest tongivande är bland andra Muslim Birmingham Panthers som bildades i början av 1990-talet. Gänget består mest av pakistanska och kashmiriska muslimer, men också av andra etniska grupper, som svarta afrikaner, bangladeshier, indier, svarta karibier och afghaner, The Johnson Crew växte fram i Birmingham-stadsdelen Lozell redan på 1980-talet, då unga svarta män gick samman för att skydda sig mot vit makt-aktivister och skinheads.  Gängmedlemmar står varandra mycket nära eftersom de känt varandra sedan barndomen, växt upp och gått i skola tillsammans. Unga grabbar som sparkats ut från skolorna, har slutit sig samman för att begå småstölder och andra brott. När de blivit äldre har de också förhärdats som brottslingar och krävt sina andelar av den växande drogtrafiken.

Burger Bar Boys kommer från olika innerstadsområden som Handsworth, Smethwick, Small Heath, Aston och Lozells. De är mest kända för vapenhandel och narkotikaförsäljning. De har ett antal undergrupperingar, mer eller mindre farliga. En av de största och värsta är Birmingham's Most Wanted som bär gröna armbindlar och t-shirts. De är välkända för sitt stridsrop ”Stay Mean, Stay Green," och vissa medlemmar har tatuerat in orden som en form av logga. Burger Bar Boys är också ökända för den väpnade striden med Johnson Crew 2003, då två helt oskyldiga och förbipasserande dödades. De som dog var 17- åriga Letisha Shakespeare och 18-åriga Charlene Ellis. The Lynx Gang grundades redan på 1970-talet för försvar mot vit makt-aktivister och skinheads. Men snart förändrades gruppen till ett mycket våldsamt, kriminellt gäng i takt med gettoiseringen och förfallet i de asiatiska stadsdelarna. Gänget bildades i Small Heath men spred sig snabbt till Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston. Gänget är det äldsta verksamma med ständigt stigande medlemstal, och beräknas nu ha ungefär 3,000 medlemmar. Moazzam Begg, en av de nio brittiska muslimer som suttit fängslade på Guantanamo Bay, är en före detta medlem av The Lynx Gang.

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority[1], i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

”En relativt varaktig, främst gatu-baserad grupp unga människor som 1/betraktar sig själva (och betraktas av andra) som en urskiljbar grupp, 2/ är sysselsatt med ett spektrum av kriminell aktivitet och våld, 3/ identifieras med eller gör anspråk på territorium, 4/ har någon form av identifierbart strukturellt särdrag, och 5/ befinner sig i konflikt med andra liknande gäng”.  

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Film om gangsterlivet i Birmingham

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som anti social behaviour utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger[2] skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig,  och jag undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och vidare:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, träffade tämligen rätt om vad som väntade.

---

[1] Chris Sims, Chief Constable, Protective Services Committee, West Midlands Police, 6 October 2011.

[2] Hans Magnus Enzensberger: Inbördeskrig (Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).