Irène Némirovsky: Storm över Frankrike

Handskrivet original till romanen

I juli 1942 arresterades Irène Némirovsky. Bara en månad senare avrättades hon i förintelselägret Birkenau. Hennes "brott" var uppenbart: hon var judinna, och hon delade öde med miljoner andra. Varför då tala just om henne? Det finns många skäl. Det viktigaste är kanske hennes författarskap. Och ändå vill jag börja i en annan ände.

Under många år studerade jag filosofen Simone Weils liv och verk. Hon hade en sak gemensam med Némirovsky: en judisk identitet som hon till varje pris ville dölja, förneka och förtala. Det hjälpte nu inte. Hitlers hantlangare, också de franska, definierade själva vem som var jude. Det hjälpte inte att ha konverterat till katolicismen, det hjälpte inte att i sina böcker ha förnekat och förtalat det judiska. Judiska kvinnor skickades ändå till förintelselägren. Simone Weil dog i brittisk exil medan Némirovsky dog i lägret.

Med utgivningen av ett stort, postumt och ofullbordat verk, Storm över Frankrike (övers. Dagmar Olsson, Bonniers), finns det anledning att fundera över livsöden i det av etnisk förföljelse präglade europeiska 1900-talet.

Irène Némirovsky var född ryska. Hennes familj hade via Finland och Sverige kommit till Frankrike, på flykt undan den nya bolsjevikregimen i Moskva. Det hade gått bra för dem. De levde ett privilegierat liv. Flickan Irène var brådmogen. Från familjebibliotekets skatter hamnade hon snabbt i eget skapande, bara 14 år gammal var hon aktiv författarinna.

Hon debuterade med David Golder, en roman som hyllades och såldes till flera länder. Hon var ett språkgeni: talade flytande ryska, franska, polska, engelska, baskiska, finska och kunde därtill förstå jiddisch. Hennes verk hade ofta judiska och ryska motiv.

I romanerna distanserade hon sig från sin egen judiska identitet genom att låta karaktärerna tala om "det judiska slöddret" och "den judiska fräckheten". Hon var starkt influerad av Ivan Turgenjev och i Frankrike påverkades hon av de stora realistiska författarskapen. Oscar Wilde spökade i bakgrunden.

Trots sitt mångåriga liv i Frankrike – hon hade levt där i tjugo år när hon arresterades – fick hon aldrig franskt medborgarskap. Den stora antisemitiska krigspsykosen 1939 fick henne att konvertera till katolicismen, men den nya judelagstiftning som redan i oktober 1940 stadgade att "utländska medborgare av judisk ras" skulle interneras, kom att bli hennes öde och död.

Storm över Frankrike var tänkt som ett mycket tjockt verk, inspirerat av Beethovens femte symfoni. Det skulle omfatta tusen sidor i just fem delar. Hennes döttrar bar det med sig genom livet. Men endast två av delarna var färdigskrivna, och det är dessa vi nu kan ta del av på svenska. Det handlar om 364 boksidor + ett initierat förord och en avslutande, mycket hjärtskärande del där man återger författarinnas anteckningar samt brevväxlingar rörande hennes öde. Mest gripande är kanske hennes makes brev till Tysklands ambassadör i Paris, i vilket han försäkrar att hon inte det minsta sympatiserar med varje sig kommunismen eller judendomen.

När jag börjar läsa del ett, Junistorm, så slås jag genast av den kärva, nästan fotografiska, tonen i hennes text. Hon målar upp en bild av en stad som hotas av kriget, det är varmt och flyglarmet ljuder. Utifrån denna bild går hon sedan, kapitel för kapitel, in i de enskilda ödena. Det är som små enaktare. Pregnant, lyriskt, med ett slags ödesmättad ton.

Det vi får oss berättat är själva nederlag: de timmar, dagar och veckor då Parisborna ska evakueras eller fly. Man lastar bilar som aldrig kommer iväg. Man packar sig på lastbilsflak. Och på stationerna uppstår kaos när massorna trängs för att komma med ett tåg. Och i ett slags klimax får vi följa hur sedan ett av tågen träffas av anfallande stridsplan. Det är mycket dramatiskt och episkt laddat. Här trängs alla sorters människor. Här stinker det av katastrof.

I romanens andra del, Dolce, är det den tyska ockupationen som skildras. Det är en gastkramande berättelse: så här måste det vara att leva med en främmande makts soldater överallt, på gator och torg, infiltrerande vardagslivet, som en sjukdom som förtär allt som tidigare tett sig normalt.

Här finns också den fula, men så lättbegripliga, kollaborationen skildrad: "Ta kakorna här, Mein Herr!". Men starkast av allt är kanske ändå skildringarna av hur tyskarna terroriserar befolkningen, hur motståndet möts med skoningslös terror.

Viktigt att påpeka är att den här boken inte äger giltighet som ännu en tragisk historia om en judinnas öde. Nej, den gör det i kraft av sin höga litterära kvalitet. Vi har att göra med en av de verkligt betydande europeiska samtida krigsromanerna, låt vara att den är oavslutad. De tre återstående delarna gick under i Birkenau med sin författarinna. Vi kan tacka dottern Denise Epstein för att vi nu kunnat läsa de två första.