Har man själv levt i en
förort – de malmöitiska är intill förväxling lika de danska – så vet man vad
Hassan talar om. Och han påminner mig om varför det är omöjligt att leva där.
Bokens avslutande långdikt är i sig värd uppmärksamhet; i den ryms ett helt
ungt livs förtvivlan och vrede.
Översättningen har sina
skavanker. Särskilt irriterar jag mig på de många felen rörande danskans
pædagog, som i tid och otid översätts pedagog. Det är ju inte riktigt! Hassan
kan syfta på allt från lärare till socialarbetare eller fängelsepersonal. Om
det blir en andra upplaga – och det får man väl hoppas – måste dessa fel
korrigeras för att göra dikterna rättvisa.
I en intervju i Svenska
Dagbladet kunde man läsa:
Här nämner Lars Gustafsson Hassans bok i en Expressenartikel om Sartre och Pessoa.Sedan du blev en offentlig person i oktober har alla möjliga människor använt dig för att föra fram sina åsikter. Vad tycker du om det? – Det är de fria att göra, så länge de själva tar ansvar för vad de säger. Jag ansvarar för mina dikter, men inte för andras tolkningar. Det skulle vara som om du gick in affären och köpte en toarulle, och sedan ställde toarullen till svars för att du använde den i köket, till din röv eller för att torka upp en spya med.
Här recenserar Jesper Olsson i Svenskan.