![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEidWbP_TTNnPi_ES0daFU7rSvYEg0Z4_71y08IMFhVuIWoPLJos_kVD72Z3JaxqxT3o9JHmQTCeUtEd0jSKZscYlowFKClUK11Kk4oJFZ8KltztRLAwa1-ykN3VJ0Sfzxbawsn6ewaIBNmw/s400/Rumpan+och+kl%25C3%25A4nningen.jpeg)
Den som inte kan gilla
många kvinnor
hur skall han kunna
älska en enda?
*
Men de bådas kyss
i tiden de glömt
förändrade natten.
*
Det
är
gudarna
jag åkallar.
Men det är du, Maria
som svarar mig.
Gudarna
brukar vara
döva.
*
Jag är ensam
men jag reser
i mina tankar.
Och vid min sänggavel
lyssnar jag till
Fernando Pessoa
som svarar.
(ur Att stava till kosmos,
av José Craveirinha,
översättning av
Marianne Sandels)
1 kommentar:
Tack Thomas. Underbar dikt. Underbar bild. Förstås även som urval betraktade, i vår bigotta tid. Fick t.ex. mig att opassande öppna munnen i en rosslig fnissning, såhär på torsdagsmorgonen; lätta snöflingor dalar i luften utanför fönstret, vardagslunk, ensamhetsnåden.
Skicka en kommentar