I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som nu utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).
Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?
Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap. Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet". Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.
Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.
Bilderna är tagna av Astrid Nydahl i förorten Castle Vale i Birmingham, strax före rivningen, då det bland halvt sönderfallande hus fortfarande bodde människor. Det nu färdigbyggda nya Castle Vale har ersatt höghus och modern slum med brittisk semidetached-miljö (där tidigare Jaguars bilfabriker låg).
2 kommentarer:
Jag märker att du inte längre skriver på axessbloggen. Dina tankar är saknade vilket får mig att hoppas på att du snart återkommer. Du kan väl i alla fall fortsätta att skriva för tidningen axess.
Hej Joel
tack för dina goda ord, men min tid för Axess - både bloggen och magasinet - är förbi. Det går inte att samarbeta med en minidespot som Johan Lundberg.
Skicka en kommentar