
Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. (Och även om jag kände mig hemmavid i London skulle jag veta att det gått så mycket längre där, till exempel i Tower Hamlets, vilket denna franska tv-rapport visar). Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.
Övre bild: Pojo, Finland. Foto: U.W.
Nedre bild: Nysø, Danmark. Foto: Snaphanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar