Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.”

Författarinnan Janna Thorström föddes 1968 i Esbo, växte upp i Grankulla och kom senare till Helsingfors för biologistudier och tanken att hon skulle bli medicinsk forskare eller läkare. Men efter ett år började hon på Konstindustriella högskolans avdelning för beklädnadskonst, en befriande tid som hon själv karaktäriserar som ”en lekskola för unga vuxna i slyngelåldern”. Där fick hon prova på allt möjligt, måla, sy kläder, blåsa glas, och så gjorde hon dokumentärfilmen Spagettibenen som fick Invalidförbundets pris för bästa handikapprelaterade tv-program – gjort i samproduktion med FST. Det var 1997, sedan hon redan hösten 1990 bytt väg via avdelningen för grafisk formgivning, där hon också tog sin examen som konstmagister.

När jag frågar Janna om hennes bildningsväg berättar hon att hon redan i barndomen var tokig i litteratur, film och teater. Som elvaåring läste hon vuxenlitteraturen, oavsett om hon förstod den eller ej. ”Det var som att smygkika in i vuxenvärlden” säger hon. Redan som fjortonåring började hon skriva dagbok och gör så alltjämt. Under tiden på Konstindustriella började hon experimentera med ett slags texter som kom inifrån, där avståndet till det skildrade minimerats och försöken att nå in till kärnan så småningom kom att utgöra basen för debutboken Vinterbad.

Som artonåring fick Janna Thorström sin diagnos. Hon hade trots en vanlig barndom med lek, dans och skidåkning förstått att något var fel. Förändringarna kom allt snabbare och hennes muskelsjukdom kan vanligen leda till beroende av rullstol i trettioårsåldern. Själv har hon passerat fyrtiostrecket utan en sådan, ”jag är enträgen och envis, rör på mig och lever hälsosamt” förklarar hon det med.

Efter att jag under bokkalaset den 6-8 november 2009 i finlandssvenska Ekenäs sett Janna Thorström berätta för en publik fängslades jag av hennes starka utstrålning. Jag visste inte vem hon var, men lyssnade till berättelserna från Indien och samtalet kring hennes nya bok. Jag köpte mitt exemplar för att ta med hem, men redan på hotellrummet började jag läsa Buktalaren. Vid hemkomsten till Sverige läste jag också hennes debutbok Vinterbad, och märkte att det var en sak ur böckerna som nästan blev en bild för mig: det fysiska, själva den mänskliga, ja konkret också kvinnliga, kroppen sådan den skildras och är närvarande i hennes prosa.

Det fysiska är nämligen starkt påtagligt i Thorströms båda böcker. Det är kanske rentav centralt för hela hennes skrivna värld, som en återspegling av det egna livets fysiska besvär. Jag tycker mig se en sådan pendelrörelse i båda böckerna, och den är, med tanke på hennes fysiska handikapp, varken märklig eller oväntad. För Janna Thorströms böcker är en kraftfull och trotsig protest mot de hinder som sjukdomar utsätter oss för. Bortom det fysiska finns det alltid en dröm: den drömmen handlar om njutning och gränslöshet, men den handlar också om det lilla och vardagliga i fysisk beröring: händer, munnar, kön som närmar sig varandra så som grundläggande naturlagar har bestämt för oss. Men det finns ju mer än så, bortom detta första och avgörande intryck av hennes båda böcker. Det finns konkreta berättelser.

Jag frågar henne hur pass starkt det självbiografiska inslaget är i den nya romanen, och hon berättar:

”Jag har varit i Indien på ett ayruvediskt hälsoställe tre år i följd och det är klart att jag använt mig av mina egna erfarenheter då jag till exempel beskrivit hur en behandling känns. Och jag tror att det lätt smyger sig in små detaljer från ens eget liv då man skriver”. 

Ändå vill hon att vi ska förstå att både huvudpersonen Emilia och hennes förhållande med den före detta pojkvännen och Marco är påhittade historier, Thorstöm ville stiga in i en fiktiv persons verklighet och eftersom hon målat en hel del själv var det roligt att uppfinna en kreativ värld åt Emilia.

Redan det faktum att författarinnan reser som hon gör och att det i båda hennes böcker ges en bild av en rörlig människa som lägger planeten för sina fötter, gör mig nyfiken och jag undrar rakt på sak över hur man förenar de praktiska hindren med både en fysisk och själslig flykt. Hon säger att det förvisso

”inte är lätt att resa med en kropp som min. Jag reser inte mycket omkring utan är längre tider på ställen där jag vet att jag har ett rum organiserat så att jag klarar mig. I Indien har jag även en liten pall med ett hål i som fungerar som toalett där det bara finns hål i golvet och sen har jag en matta som jag lägger i olika badrum om de har hala kakel. Jag är ganska praktiskt lagd och det går ofta att hitta på lösningar om man är kreativ.”

Jag frågar henne vad resandet betyder, om det är ett sätt att erövra och förstå världen. Hon säger att hon älskar att uppleva andra kulturer, men att Indien också är en plats dit hon reser för att få behandlingar. Allt det andra kommer på köpet, och hon har nu också några goda vänner som är indier och som lär henne hur deras kultur fungerar. Thorströms syster Helena brukar påpeka att hon har en nyfikenhetsnivå som stannat på en femårings, att hon är ”hiskeligt nyfiken” och ”älskar att höra på människors historier. Kanske det är därför som jag nu känner att jag har en del historier att berätta, för att jag fått lyssna till så många själv, historier föder historier.”

I romanen Buktalaren kan de praktiska bestyren för läsaren plötsligt övergå i en fysiskt påtaglig massagescen, i ett slags sensuell, kroppslig närvaro där smärta och svårighet ter sig som övergående tillstånd. Därför blir Janna Thorström heller aldrig en masochistiskt lagd författarinna som fördjupar sig i sjukdomstillstånd. Tvärtom tycks dessa vara ett slags stationer för henne på vägen mot större kunskaper och insikter.

Ibland övergår denna kroppslighet från sensualism till ren erotik. Hon kan tala om kroppsvätskor fullständigt ogenerat och då leder det mina tankar till fransmannen George Bataille och hans sätt att med kroppen gestalta det mänskliga ödet. 
Thorström säger att det för henne själv var viktigt att boken skulle vara både intim och kroppsnära:

”Det var medvetet att berättelsen innehöll starka scener. Jag ville att det skulle vara Emilias mage som berättade historien, att den skulle komma från buken.”

Detta är mycket övertygande för mig som läsare, eftersom huvudpersonen Emilia lider av ulcerös colit, den svåra och kroniska tjocktarmsinflammationen som ger smärtor, diarréer och blödningar. Thorström lyckas gestalta detta på ett sätt som gör att man känner en beundran för Emilia, som därmed trotsar svåra praktiska hinder för sitt liv.

Men kroppsligheten har som sagt också en påtagligt erotisk sida. Det finns t.ex. en mycket stark och ömsint onaniscen i boken. Thorström säger att den först var tänkt som en kärleksscen mellan Emilia och Marco, men att den fungerar bättre som onaniscen, då det ytterst här handlar om att våga bli intim med sig själv och sin kropp.

”Tror att vi över lag i vår västvärld är kroppsfixerade men samtidigt har vi dålig kontakt till våra kroppar. Jag försökte tänka mig in i en scen då Emilia på något sätt fick en bättre kontakt med sig själv, vågade vara intim på ett nytt sätt med sin kropp och ville dessutom kombinera det sensuella med magbesvären.” 

Den här scenen får ett nästan komiskt slut då Emilia får se att nattvakten står utanför hennes rum. Kanske kom han dit bara för att Emilia råkat välta en lampa, eller har han möjligen stått där hela tiden och sett henne onanera? Det måste man ju överlåta åt läsaren att fundera på, säger Thorström. Och som läsare kan man också fundera på om det bara är komiskt, eller om man i just den egenskapen faktiskt varit något av en voyeur – vi är ju det när vi läser, vi kikar in i andra människors värld, på samma sätt som Thorström själv i sin barndom tyckte sig kika in i vuxenvärlden genom litteraturen.

Janna Thorström har haft skäl att fundera över relationen mellan det snabba och det lite nedskruvade tempo som kanske vore värt att oftare försöka närma sig. Hon säger: 

”Min egen långsamhet har fått mig att se detaljer som jag tidigare missade av rena farten. Och fått mig att se det onödiga i att ha bråttom då det ändå inte går snabbare fastän jag skyndar mig. Nuförtiden är de ofta lika njutningsfullt för mig att gå i min vaggande gång som det var att springa då jag var helt frisk”.

Eftersom jag kom i kontakt med Janna Thorström och hennes författarskap vid
litteraturdagarna i Ekenäs, ställde jag en avslutande fråga till henne utifrån min förundran över den finlandssvenska kulturen, och undrade hur hon ser på det svenska språket och den svenska litteraturens position i Finland idag.

”Jag tror att den svenska kulturen lever och har mycket att ge. Men visst är det ett faktum att vi blir färre hela tiden, jag tror och hoppas dock att vi kommer att fortsätta att vara en levande liten grupp som producerar intressant konst och litteratur. Det känns som om det just nu finns en hel massa fina författare och jag tror att det här påverkar alla som skriver i svenskfinland på ett positivt sätt. Det känns bra att som ny i genren få vara en del av den här gruppen.”

Vinterbad (Söderströms, Helsingfors, 2008) och Buktalaren (Söderströms, Helsingfors, 2009).

Black Country som en av industrialismens födelseorter.

”It was buttons that made Birmingham, not Birmingham that made buttons.” (okänt ursprung).

I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt dekorativa och/eller funktionella småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller.

Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.

Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.

En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.  Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.

Sedan urminnes tider vet vi att Staffordshire var rikt på järnmalm och kol. Så berättar hemsidan om Black Country´s industriella arv. Också under romarriket visste man det, och i Dudleys grannskap tillverkade man järn med primitiva metoder och man gjorde träkol av träden från den täta skog som spridit sig över landskapet.  Black Country tog sin början vid Wolverhampton, och bredde ut sig i olika riktningar.

Black Country sägs ha kanalerna att tacka för sin snabba industriella expansion. Mot slutet av 1700-talet växte nätet av kanaler snabbt och gav många fördelar för städer och samhällen som betjänade sig av dem. Vägarna var på den tiden i dåligt skick och underhölls bristfälligt. Tungt gods var i det närmaste omöjligt att frakta längs vägarna.

En pådrivande faktor i kanalbyggena var Birminghams stora behov av kol till ett rimligt pris. När väl kanalerna byggts, med stora ekonomiska investeringar, sjönk priset på kol dramatiskt. Kanalsystemet anslöts till hamnarna utmed kusten vilket förstås underlättade både import och export. Kanalbåtar började också fungera som persontransportleder. Det tog fyra timmar att resa båt mellan Wolverhampton och Birmingham (att jämföra med dagens 1,5 timmar med buss och tjugo minuter med tåg).

Bev Parker skriver att det är svårt för en människa i vår tid att föreställa sig hur det såg ut i och runt kanalerna under deras mest intensiva period. Då, för tvåhundra år sedan, var de grundförutsättningen för frakt av industriprodukter, idag är de lugna platser för avkoppling och glädje.

Malcolm Dick om Birmingham som den första industristaden:

”Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.”

Så inleder Malcolm Dick sin essä om stadens industriella historia. Det är också en utgångspunkt för min bok. Igenkänningsfaktorn är förstås hög när man själv vuxit upp i en gammal industristad som Malmö, en stad som numera knappt minns sina fabriker, sitt varv, alla sina industriella näringsgrenar kring vilka staden växte och gav försörjning åt så många.

”Men Birmingham hade, till skillnad från andra städer, ett mycket högt beroende av de små verkstäderna. Det berodde först och främst på bristen på ångkraft. 1815 fanns det bara 40 mindre ångmaskiner i staden, men redan 1838 hade antalet vuxit till 240. Men det var alltjämt små och användes främst för att generera kraft till enskilda verktyg. I stadens tusentals verkstäder förlitade sig arbetarna mer på handens, än maskinens, kraft.”

Detta konstaterar Dick och beskriver sedan utförligt de olika näringarna i Birmingham. Jag vill bara helt kort nämna dem:

Man tillverkade pistoler, ståltråd, vajrar för staket, telegrafisk användning, pianosträngar med mera, fiskkrokar, nålar, krokar, borstar, knappnålar, bultat, skruvar, tappar, stift. Dick skriver: “ Vi uppskattar att det tillverkades 180.000.000 stift årligen i en enda Birminghamverkstad, då får man en liten aning om hur stor den totala produktionen var.”

Stålpennor var en viktig produkt. Med dessa pennor etablerades i England en helt ny näringsgren. I och med utvecklandet av dessa pennors kvalitet kunde man också sänka priset väsentligt och de blev allt vanligare. En ännu mer revolutionerande sak var uppfinnandet av det brandsäkra kassaskåpet och låsen. På tur stod sedan galvaniserad plåt, emaljering och tillverkningen av tenntallrikar, burkar som bland annat höll rosten borta.

Tacksamheten, livsnödvändigheten och gårdagen.

"Vilohemmet" i Tormestorp utanför Hässleholm. Här skulle jag tuktas (jag står tvåa från vänster). Men det var där jag lärde mig "allt" om flickor, och så lärde jag mig röka. Men resten av livet, de sextio åren sedan starten och de femtio sedan Tormestorp har väl gått rätt så bra (om man nu för en gångs skull orkar bortse ifrån alla problem, sjukdomar och avgrunder på vägen).

Skulle en människa orka leva utan tacksamhet? Utan ödmjukhet? Jag tror inte det. Jag som vid väldigt få tillfällen firat min födelsedag blev överväldigad igår. Och festen ska ändå inte vara förrän på lördag.

Det som mötte mig igår överträffade alla möjliga sorters förväntningar. Telefonen ringde redan åtta, Växthuset undrade om de fick komma med blommor till mig. När jag öppnade dörren en dryg timme senare stod där tre fantastiska buketter; två av dessa hade bloggläsare sänt, och jag tänkte att den världen är bra underlig, just för att man kan odla vänskap med människor man aldrig annars skulle mött.

Klockan tolv ringde A. från Yale University i USA, klockan var väl runt sex på morgonen där men jag fick min familjemässigt närmaste gratulation. Och då hade min näst äldsta dotter redan hunnit hit med blommor och värme. Då kom brevbäraren i sin bil som har ett motorljud jag känner igen långt innan den är framme. Brevlådan full: grafik, fotokonst, litteratur, rörande brev.

Så körde min dotter mig till stan och jag fick gjort mina tre små ärenden. Där träffade jag två av mina vänner, indiska Valla och hennes Håkan. Det blev förstås hur bra som helst, eftersom de alltid är strålande rara och generösa människor (A. har varit med Valla i Indien, så den kulturen har också kommit in i vårt hus).

Men förutom alla telefonsamtal och annat, så var det något helt annat jag ville berätta. Det som rört mitt hjärta mest är nämligen alla de mail jag fått under dagen, från kända vänner och bekanta, men också förbluffande många från människor som jag vet läser mina böcker och min blogg. Tack till er alla. Och tack till er som skrev hälsningar här i bloggen.

Förra gången jag firade en födelsedag var 1992. Då fyllde jag fyrtio år. Jag bodde i Sätaröds station och var förläggare (gav ut sextio boktitlar och tidskriften Studiekamraten - 6 nr om året - som jag köpt loss från Bibliotekstjänst), hade små barn och ett konstant dåligt samvete. Tusen skäl och tusen nojor. Ingen tid att leva, bara arbeta, laga middag till barnen, natta dem och sedan själv sova.

Idag, tjugo år senare, är alla mina barn vuxna människor. Fyra av dem har barn, små eller stora skaror. Och så har jag förstås alla de barn och barnbarn som kommit från A:s sida. Jag är en privilegierad människa. Vi är ett rejält stort gäng och vi trivs tillsammans. På lördag blir det fest för stora och små.

Tack till er alla för igår.

Och skulle jag lyssna till en sång skulle det vara den som Simon & Garfunkel sjöng, och vars text är fantastiskt, men den där jag alltid plockar en särskild liten bit:

"I have my books

And my poetry to protect me;

I am shielded in my armor"

Lyssna förresten på hela:

Sextio år senare, just idag.

Er bloggare, nio månader gammal i enrummaren på Rasmusgatan, Sevedsplan i Malmö.

Min tanke med boken som har titeln Sextio år senare, var att den kunde passa bra att ge ut till min sextioårsdag, så att jag fick lugn och ro att arbeta med Black Country-boken. Det är bara det att jag saknar sådant tålamod. Jag gav ut boken när den var tryckt och klar i mars, som ni vet.

Men eftersom meningen var att den skulle ges ut idag, så tänkte jag: just idag kan du köpa den för halva priset. Sjuttiofem kronor för boken och portot inkluderat (beställningar inom Sverige, vill du beställa utomlands så hör av dig ändå, så kommer vi överens om ett bra pris). Billigare hittar du den inte just nu i alla fall. Eftersom jag inte skickat ut recensionsexemplar till pressen så har heller inga redaktörer gått till antikvariaten med boken.

Sjuttiofem spänn alltså. Men bara idag. Skicka mig ett mail före midnatt så ska jag berätta hur det går till. Jag vill helst inte ha bokbeställningar i bloggens kommentarfält, utan på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Det som i bokväg betyder allra mest för mig, sedan rätt så länge, är boken om Black Country. Jag måste säga att det går över förväntan. De flesta jag ber om intervjuer eller som jag ställer faktafrågor till bemöter mig vänligt och generöst. Det är väl egentligen bara några av de mer konfrontationsbenägna rörelserna som är svåra att handskas med. Men inte heller det är problem eftersom jag får hjälp av kunniga människor, både i England och andra länder, för att analysera och presentera dem. Just nu håller jag på med Birmingham som den första industrialiserade staden och försöker förstå alla märkvärdigheten man producerade i de tusentals små verkstäderna och de betydligt färre fabrikerna. Författaren och ekonomiskribenten Arthur Young beskrev 1791 Birmingham som ’världens första industristad’. Visserligen hade man rivaler, som Manchester, men Birmingham hade en extraordinär variation i sin industriella bas.

Nå, nu ska jag fira dagen med cykeltur, busstur, apoteksbesök, inköp av whisky, en extra god middag och sedan sova på saken. Böcker och annat som redan landat i brevlådan från vännerna njuter jag just nu bara av att titta på och lite försiktigt bläddra i. Först på lördag kommer barnen och barnbarnen och då lär jag få känna att jag är en åldrande man vars fysiska krafter inte är vad de heller aldrig varit. Men jag ser de härliga små - och halvstora - ungarna framför mig och blir tacksam över tanken att ha dem här om några dagar.

Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön)

Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966.

I tidiga tonåren fick jag lära mig leva med ljuden och dofterna från anorexin. Nej, det fanns inget namn då. Det fanns kanske ingen kunskap alls. Men mamma reste sig från varje måltid för att spy på toan. De minnena är starkare än de flesta jag har från min barndom. Och jag minns vår ”husläkare”, han som bara skrev ut mer valium till henne, och jag minns hennes tänder som ruttnade bort av magsyra och valiumtorka. Hon dog när hon just fyllt 64 år. Min mamma blev ett segt, utdraget minne av lidande. Och när vi väl lärt oss namnet på den djävul som bosatt sig i henne glömde vi det aldrig. Vi såg hur hon skrumpnade samman till en fågelunge på dryga 30 kilo. Jag minns också doften, den fasansfulla, där hon avslutade sitt liv i fosterställning. Och jag minns alla sjukhus och rehabiliteringshem hon åkte till. Meningslöshetens färder.

Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick, och får, se det två gånger till, först hos en syster och sedan hos en dotter. Jag kan inte säga ett ord om det, mer än att fasan är lika stor.

I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.

Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.

Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.

Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.

Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.

Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den unga kvinna i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.

Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha exakt lika många år kvar att leva, men var inte ens femtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

... fira tystnaden här med mig

Foto: Astrid Nydahl.

Ur Bo Carpelans sista bok, Blad ur höstens arkiv, läser jag:

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.”

Jag vaknar. Det brukar jag göra. Ur drömmen som innehöll en konferensresa med fria drinkar tillsammans med pastor Tegnér steg jag upp till en kopp kaffe. Ensammare kan ingen vara än den som jämför drömslutet med vakenstarten.

Dudley och ”främlingsfientligheten”. Gamla och nya moskéer och den eviga visan om EDL.

Dudleys gamla moské, fortfarande i bruk, är inrymd i en gammal skola. Bilden tagen 2008 av Thomas Nydahl.

På OpenDemocracy fann jag en artikel av Jenny Morgan från den 15 september 2011, med rubriken Beating the Black Country Blues, som kanske rentav kan betraktas som symptomatisk för den idéströmning som värnar om den politiska korrekthetens tänkande och handlande. Låt mig visa.

Morgan ska möta Kenneth Rodney från Five Estates Project i Dudley. Rodney är en av grundarna i West Midlands. De går till Fountain Arcade, uppfört 1925. Och så kommer första repliken som sätter tonen för hela texten: ‘Dudley är en mycket kall plats för nykomlingar’.

Han som uttalar orden är alltså Rodney, som kom med sina föräldrar från Jamaica när han var sex år. Nu är han runt femtio. Och så fyller han i: ’Dudley saknar visioner’, någon annan fyller i och säger att det var ’en kulturchock att komma till Dudley, som om varje kilometer på motorvägen förflyttade mig fem år bakåt.’

Dudley var en medeltida marknadsstad och blev ett mäktigt centra för Black Countrys järn-, glas-, kol- och andra industrier från 1700-talet fram till 1980-talet. Men nu tävlar Dudley-borna om de cirka 300 låglönejobben som snart ska utannonseras från en ny stormarknad vid foten av Dudleys borg. ’Finns det’, frågar Jenny Morgan, ’en särskild kultur som stänger nykomlingar ute?´ Ja, stadsborna själv pratar vid den här sammankomsten,

”om en ’bykultur’ och det faktum att den lokala dialekten bevarats så att den är nästan ogenomtränglig för engelsktalande som inte kommer från Dudley. Men rasismen spelar också sin roll, och den riktas inte bara mot icke-vita människor, Kenneth Rodney säger att de flesta polacker som kom till Dudley för att arbeta har flytt fältet, på grund av de rasistiska trakasserierna.”

”Men flyktingar från  Zimbabwe, Irak, Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo som kommit till Dudley genom ett program som Labour en gång i tiden satte igång, saknar resurser att dra vidare. Det finns mindre än tusen av dem (…) The Five Estates Project utvecklades av Rodney och en energisk Dudleyit, Martin Smith, som för närvarande är vice ordförande för den lokala hyresgästföreningen. Han säger att han 2005 förstod att det var dags att börja handla, då han sett rasistisk graffiti i hyreshusen och man dessutom kastade in tegelstenar genom fönstren till en muslimsk hyresgäst.”

Och så kommer det, avsnittet jag anade skulle komma, och jag citerar direkt ur texten:

”Five Estates bildades i september 2009, några månader innan antimuslimska English Defence League mobiliserade mot förslaget till en ny moské i Dudley, och arrangerade två protestmarscher i staden.”

I slutet av artikeln berättar författaren varför allt ändå kommer att sluta bra. Hon har förstått att också invandrare anmält sig som frivilliga till den grupp som ska arbeta med frågorna. En av dem kommer från Zimbabwe. ”I fem år har han försökt övertyga myndigheterna om att han måste få lämna Dudley. Han har sovit på kyrkogårdar och samlat mat från soptunnor. Nu när han fått en liten kommunal lägenhet säger han att han lever precis som sina gamla, vita grannar, ’det finns absolut ingenting att göra, förutom att titta på tv. ’Nu samlar han gamla bilder av Dudley och vill visa dem för sina åldrande grannar.” Och så kommer reportagets slutkläm:

”En zimbabwier som vill knyta samman Dudleys förflutna och nutid – det kan bara sluta bra.”

Man skulle kunna rycka på axlarna och säga att det inte finns något anmärkningsvärt i denna text. Men det är just för att vi är så vana att läsa den sortens texter som vi missar det anmärkningsvärda. I just de sammanhang där man oupphörligen varnar för främlingsfientlighet och rasism, smyger man in sina egna vanföreställningar. Vad är det till exempel som säger att denna zimbabwier var hemlös bara för att han är svart? Det finns många hemlösa människor i England som inte alla är av afrikansk börd. Väldigt många. Över 40.000 totalt enligt Guardian den 13 december 2011. Och då räknar man inte individer utan hushåll. Och vad är det som säger att hans privata bildprojekt bara skulle sluta gott? Det är, som jag ser det, ett uttryck för det som på engelska heter ”prejudices” – det vill säga att man hyser förutfattade meningar, grundade på de egna fördomarna. Och det är just ”fördomar” vi till vardags översätter det engelska ordet med.

Dudleys gamla storbiograf Odeon som en gång i tiden också rymde en Music Hall. Nu diskuterar man om den ska bli moské. Bilden är tagen från bussen 2012 av Astrid Nydahl.

I texten skriver Jenny Morgan om de två EDL-protestmarscher som genomförts i Dudley. Låt oss kika på dem. Daily Mail skrev den 4 maj 2010 utförligt om vad det är som EDL protesterar mot, nämligen en gigantisk moské som det skulle kosta 18 miljoner pund att bygga i Dudleys centrum. En ny protest genomfördes 2010, men de stora protestmarscherna ägde rum tidigare. EDL sade då att de framför allt ville protestera mot islamisk extremism. En talesman för polisen, Matt Markham, sa till medierna att det hade genomförts fredliga demonstrationer.

Vid sidan av dessa har man också samlat namn på protestlistor som 50.000 personer skrivit på. Invånare har uttryckt åsikten att moskén skulle förstöra stadens medeltida karaktär. Det fick till följd att fullmäktige 2009 vände sig till Högsta domstolen. Men Daily Mail hade självklart också hittat invånare som kallade EDL-protesterna för ”rasistiska” och ”ett slöseri med polisens resurser”. Sarah Williams,  23, sa till tidningen om EDL: “De är här bara för att ställa till bråk.” Om moskéns folk sa hon: ‘De här människorna vill ju bara leva fridfullt här.”  Oavsett vilket tycker jag att man kan betrakta hela denna segdragna historia som det första viktiga steget i en folklig opposition mot de allt grandiosare moskébyggena. Högsta domstolen i England satte definitivt stopp för byggplanerna den 17 april 2012. Beslutet innebär att den muslimska församlingen måste sälja tillbaka den mark – gammal, förgiftad industrimark – till kommunen. Församlingen har ägt den sedan 2005.

I England gör man allt oftare en reflektion som måste betraktas som rimlig. Nämligen den, att muslimerna som bosätter sig i landet gör precis motsatsen till vad kristna i muslimska nationer gör. För att alls kunna leva där förhåller de sig respektfulla gentemot muslimerna. De försäkrar sig om att deras kyrkor och andra religiösa byggnaden inte blir alltför synliga i muslimska områden, om de nu alls fått sådana tillstånd. I Saudiarabien är det förstås helt omöjligt. Men de egyptiska kopterna skulle just efter ”den arabiska våren” få erfara innebörden av islamismens syn på rättigheter och skyldigheter. Det som hänt där under 2011 och 2012 kunde tjäna som exempel inte bara i brittisk debatt utan också i svensk. När de urgamla koptiska kyrkorna brann, människor klubbades eller sköts ihjäl och människor som levt i Egypten så länge tvingades iväg i massflykt, fick vi konkreta exempel på hur det ser ut när islamismens idéer ska omsättas i praktisk politik.

”Det kan bara sluta bra” skrev Jenny Morgan om Dudley. Man skulle kunna travestera hennes ord om man trodde sig ha siarens gåvor och säga ”Det kan bara sluta illa”. Det gör jag inte. Men jag finner det nödvändigt att med öppna ögon betrakta skeendet. Kanske skulle man också lägga på minnet vad den turkiske premiärministern, Recep Erdogan sa i ett tal 1997: "Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater." (Spiegel Online 16 juli 2008. I tidningen översättning blev det “The minarets are our lances, the domes our helmets, the believers our army.” En läsare protesterade och hävdar att hennes egen översättning från turkiska blir: “The minarets are our bayonets, the domes our helmets, the mosques our barracks, the believers our soldiers.”)

Två Black Country-kvinnor: Lady Wulfruna of Wolverhampton och Sister Dora of Walsall.

Lady Wulfruna of Wolverhampton.

Varje gång jag reser i Black Country besöker jag två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Walfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heatune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä av Jenny Jones kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

*

Sister Dora of Walsall (1832-1878).

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står hon staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa.

John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorothy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till  Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv."

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Det var framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskades.”

Sister Dora of Walsall. Foto: Astrid Nydahl.

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer,  och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’

Statyplaketten för Sister Dora.

Varför detta ämne?

Halalbutik intill andra asiatiska butiker, Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.

Det händer då och då att jag stannar upp mitt i en mening och frågar mig själv: kan det som jag betraktar som självklarheter också vara det för läsaren? Men det är inte förrän jag ställt frågan som jag inser att det är fel att alltid utgå ifrån att det råder ett samförstånd. Så, varför skriver jag om islamismen och de islamiserade tillstånden som jag gör? Utgångspunkten är egentligen enkel. Om man värnar om den frihet vi har, och jag tänker i första hand på yttrande- och tryckfriheten, så måste man också aktivt motverka inflytande från ideologier som vill inskränka denna frihet. Idag pågår en process i hela Europa där regeringar centralt och makthavare på lokal nivå, oftast i samförstånd med den mediala eliten, böjer sig för den islamistiska rörelsen.

Dess särkrav och ständiga angrepp på vår livsform kommer inte att hejdas förrän det finns en bred folklig förståelse för vad som håller på att ske. Det kan förvisso handla om både nationella och internationella frågor, där den väpnade terrorismen är det största problemet. Men ännu allvarligare är alla de vardagsmiljöer som hotas. Det kan handla om krav på att få könsindela simhallar, krav på halalslaktat kött i skolor, på sjukhus och andra offentliga institutioner. Men det kan också handla om huruvida muslimer inflyttade till våra länder ska slippa straff om de könsstympar sina småflickor. Det är allvarliga övergrepp det handlar om och det finns ingen ursäkt för den som har överseende med dem och som hänvisar till att ”det är deras kultur”. 66.000 flickor har omskurits i Storbritannien sedan 1985 och man anser att 24.000 flickor under 16 år befinner sig i riskgruppen för den allvarligaste formen av omskärelse, bara i England och Wales, uppgav al Jazeera den 30 maj 2012, i en stor artikel av Siobhan Courtney.

Det finns också en uppenbar risk att det etableras parallella rättssystem – vilken just England uppvisar skrämmande exempel på – där en muslim döms efter andra måttstockar än en icke-muslim. De så kallade shariadomstolarna börjar försiktigt med att bara döma i civilmål, men det finns otaliga exempel på att de också vill döma i brottmål. Det våld som finns mellan islamister och lokal urbefolkning är också ett skrämmande exempel på vad som sker i dess spår. Över hela Europa förekommer det grova fall av övergrepp utförda av inflyttade muslimer. England kan uppvisa en lång rad så kallade grooming-brott där småflickor utsatts för fasansfulla sexuella övergrepp, vilket de skyldiga pakistanska och bangladeshiska männen naturligtvis aldrig skulle utsätta sina egna för (den senaste stora härvan finns utförligt beskriven i brittisk press). Här ser vi också islam som en form av krigsförklaring riktad mot de enskilda ländernas urbefolkning.

Niqabklädd kvinna i Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl.

Ett problem som är synligt för var och en av oss är de allt radikalare klädkoder som utfärdas av muslimska män för muslimska kvinnor. I Sverige är alltjämt niqab och burka ovanliga, medan det i England är mycket vanligt. Flera av de orter jag besökt och rest till för denna bok har en stor andel niqabklädda kvinnor. Är detta, som ofta hävdats i den svenska debatten, endast en fråga om ett stycke tyg, och att ”människor måste få klä sig som de vill”? Nej, det är det inte. Dessa kvinnodräkter är extrema symboler som mer kan liknas vid uniformer. Det är meningen att de ska sända en stark signal till det omgivande, icke-muslimska samhället. Kasper Støvring reder ut saken. Radikaliseringen av klädedräkten har skett parallellt med islams väckelse och den samtida islamistiska rörelsens tillväxt. Det är ingen tillfällig brist på tolerans som gjort att Frankrike och Belgien förbjudit niqab och burka i offentliga miljöer.

I Kanada har man förbjudit dem att bäras under den ceremoni då människor ska bli medborgare i landet. I december 2011 beslutade man detta, och invandringsministern Jason Kenney motiverade det bland annat med orden:

"Detta handlar om de principer som är själva grunden för vår identitet och våra värderingar när det handlar om öppenhet och jämlikhet. När man svär medborgarskapseden är det i grund och botten en offentlig gest, en offentlig deklaration som visar att du ansluter dig till den kanadensiska familjen, och det måste göras fritt och öppet, inte i det fördolda. Om man isolerar eller separerar en grupp kanadensare eller tillåter den gruppen att dölja sina ansikten när de blir medlemmar av vårt samhälle, så står det i direkt motsättning till det kanadensiska åtagandet angående öppenhet och socialt sammanhållning.” 

Jason Kenney, invandringsminister, Kanada.

Han fick medhåll från Tahir Gora, generalsekreterare för  Muslim Canadian Congress, som sa:

”Underbart, underbart, underbart. Jag anser att detta verkligen är ett steg i rätt riktning. Vi har försökt övertyga om ett totalt förbud för niqab i Kanada. Bara några få procent av kvinnorna tar på sig niqaben och döljer sina ansikten, vilket är ett mycket extremistisk inslag i vårt samhälle. Den måste förbjudas helt i Kanada. Den utgör en marginaliseringen av de muslimska kvinnorna. När du tar på dig en niqab och döljer ansiktet är du oförmögen att fullgöra dina plikter, oförmögen att umgås med andra i samhället.”

Man kan se denna utveckling som en konkret varning inför framtiden, eftersom den visar hur motsättningarna förstärks och därmed misstron och i förlängningen våldet. På många håll i Europa har det förekommit mycket aggressiva demonstrationer mot niqab- och burkaförbuden. I mina ögon är den ideologiskt färgade klädseln att jämföra med andra typer av uniformer och ansiktsdöljande huvor, som t.ex. de Ku Klux Klan bar (man kan också jämföra med debatten, inte minst i Sverige, huruvida man ska ha rätt att maskera sig i demonstrationer).

Det är dessutom så att många muslimer, som vägrar låta sig beslöjas, hävdar att bruket saknar stöd i Koranen. Framför allt iranska kvinnor som lever i Sverige har få eller inga problem med att visa sina ansikten eller sitt hår, som de är skapta, utan vare sig slöja, niqab eller burka.

Abdelwahab Meddeb.

Lisbeth Lindeborg skrev om Sociologiprofessorn och diktaren Abdelwahab Meddeb, tunisisk muslim, bosatt i Paris, och vad han sagt om slöjan:

"En hel del muslimska kvinnor bär slöja i dag för att 'betona en egen identitet'. Men slöjan är ett attribut för kvinnor som är förslavade, antingen de är medvetna om detta eller ej. Den är en symbol för 'rätten' att förödmjuka och förtrycka kvinnor, för synen på kvinnan som mindervärdig. Det är inget tvivel om detta.”

Den brittiska vänsterns gatuopposition.

Georg Galloway, en av ledarna för Respect,  föddes 1954 i Skottland, f.d. parlamentsledamot för Labour, men uteslöts 2003 sedan han uppmanat brittiska soldater att vägra strida i Irak. Han hade då bakom sig kampanjer för att häva sanktionerna mot landet och 2002 mötte han också Saddam Hussein. På senare år har hans aktiviteter ofta handlat om Gaza och han har vid ett flertal tillfällen mött Hamas-ledarna.

Jag har tidigare, bland annat när jag skrivit om EDL och BNP talat om gatuoppositionen. Jag försökte hitta ett ord så lite som möjligt laddat med känslor och aggressioner, trots att det ofta handlar om både aggressioner och våld när olika rörelser demonstrerar på gator och torg. Inne i texterna går det förstås att se var mina egna tankar, känslor och sympatier finns. Så vet till exempel mina läsare vad jag anser om begrepp som "islamofobi" - men just här har jag inte för avsikt att polemicera, utan mer att presentera. Och i presentationen av de olika rörelsernas demonstrationer undviker jag konsekvent att använda ordet "pöbel" - men censurerar förstås inte när de intervjuade eller citerade personerna använder det.

Nu har det alltså blivit dags att ta sig an de olika vänsterrörelserna. I texten nedan talar jag främst om Respect, men som framgår kommer jag att gå vidare och skriva också om Unite Against Fascism och andra. Notapparaten finns inte med i bloggen. Men i boken blir den ganska utförlig.

*

Hur ser Unite Against Fascisms och partiet Respects gatuopposition ut? Låt mig börja med Respect, som måste betraktas som ett nytt och aningen icke-ortodoxt försök att mobilisera en mer allmänt hållen vänsterrörelse, med UAF:s retorik på ett betydligt skarpare sätt väcker gamla spöken och föreställningar till liv. UAF återkommer jag till senare i detta kapitel.

Ur Respects partiprogram, avsnittet Ett samhälle, många kulturer – att säkra rättvisa och jämlikhet,  läser jag tre punkter där man kan säga att partiet har profilerat sig:

“Storbritanniens mångfald är dess styrka (…) Att göra muslimerna till syndabockar i medier och av politiker är ett hot mot våra dyrt förvärvade medborgerliga rättigheter och friheter.”

Och två av dessa punkter som sedan följer är:

”Försvar för religiösa och kulturella uttryck hos alla trosinriktningar och bekämpa alla försök att begränsa sådana uttryck.”

”Starkare lagstiftning för att kunna hantera rasism, sexism, homofobi, antisemitism, islamofobi och alla former av trångsynthet.”

Ett lite vänsterparti, Alliance for Workers' Liberty,  har skällt en hel del på Respect. Jag misstänker att det har att göra med att de känner sig hotade av partiets bildande. Här ett exempel från partiets första år, den 22 mars 2005, då man i AWL:s tidning Workers´Liberty kunde läsa:

”Vid en tidpunkt då New Labour och Tories tävlar om vem som kan uppbåda den hätskaste fientligheten mot asylsökande och invandringsrättigheterna, så kunde man kanske förvänta sig att vänstern skulle förenas i opposition mot denna reaktionära smörja. Dessvärre blir du besviken. I Morning Star den 12 februari skrev George Galloway att han inte bara är motståndare till öppna gränser utan att han också är anhängare av ”poängsystemet” vid invandring, som nyligen dryftades av några politiker från den styrande klassen.Galloway känner sig bekväm i sin naturliga, stalinistiska omgivning och han låter masken falla och överger också den sedvanliga nickningen gentemot arbetarklass-politik. ’Varje land’, skriver han, ’måste ha kontroll över  sina egna gränser – ingen föreslår på allvar att man ska skrota invandringskontrollen.’ Bra att veta vad han tänker om sina allierade i SWP, vars ’Det vi står för’ fortfarande framför kravet på fri invandring, men som numera aldrig talar om det offentligt, eftersom de inte är det minsta ärliga i sin politik.”

*

Chris Chilvers från Respects huvudkontor i Manchester berättar för mig:

Respect är ett vänsterparti och vi definierar oss själva som socialister, även om vi tycker att begreppet progressiva har större giltighet bland britterna i dagens situation. Respects föddes ur den stora antikrigsrörelsen och den två miljoner stora demonstrationen den 15 februari 2003#. En koalition av individer och organisationer samlades bara för att konstatera att regeringen helt ignorerade deras röster, trots ett överväldigande folkligt stöd och ett folkligt stöd för antikrigs-saken. Eftersom de tre stora partierna i brittisk politik inte var konsekvent för fred, så bestämde sig Salma Yacoob för att skapa en politisk organisation som kunde ställa upp i val för att ge röst åt de människor som mot kriget. När sedan George Galloway utesluts från Labour så drevs han att göra gemensam sak med den framväxande koalitionen och han bidrog till att skapa Respect i januari 2004.

Respect använder sig inte av ’partiuppfattningar’, våra medlemmar är fria att följa sina egna samveten i många frågor, men vi har klara och tydliga analyser av EDL, BNP och Freedom Party. BNP är i grund och botten ett fascistiskt parti, ett parti som vördar nazismen och som ganska nyligen imploderat. Freedom Party är ett av flera resultat av denna implosion, med ett ledarskap bestående av fascister och som vunnit stöd hos vissa i EDL. EDL själva har ett ledarskap som består av BNP- och före detta BNP-anhängare, vilka utvecklat en annan strategi än BNP när det gäller att värva fotbollshuliganer som kan mobiliseras under islamofobiska slogans och för att demonisera. Deras huvudsakliga strategi är de mycket högprofilerade marscherna och protesterna runt om i England, där de vill skapa antagonism och hot mot de asiatiska samhällena, för att få igång rasbaserade konfrontationer. Genom att göra detta hoppas EDL att man ska ersätta dagens politiska debatt i Storbritannien med en mer ”ras”-baserad och att av fotbollshuliganerna skapa en fascistisk gatuarmé förmögen att attackera och skrämma sina motståndare.

Respect genomför en pågående och principiell kampanj mot islamofobi och för tolerans i en mångkulturell miljö. Eftersom vårt parti är förespråkare av fred med muslimska länder, istället för att bomba och invadera dem, så attraheras många muslimer av oss. Efter vi medger att islamofobi är ett inrikes rättfärdigande av krig och de medborgerliga rättigheternas förfall, så är vi dess motståndare och får avsevärt stöd från muslimer. Respect är inte på minsta sätt ett religiöst parti, vår politiska plattform och våra syften är sekulära, men medger att religionsfriheten är en viktig aspekt av den allmänna friheten. Detta gäller alla trossystem, men vi finner ofta att många av judisk tro är misstänksamma mot Respect på grund av partiets officiella och principiella stöd för Palestina, inklusive organiserandet av hjälpkonvojer till Gaza. Hur som, det finns ingenting i partiets politik som är fördömande av den judiska eller någon annan tro.

Respect har ingen partiorganisation i Wales och Skottland eftersom det där finns andra progressiva partier. På senare tid har dock en viss förändring skett och Respect har börjat organisera i båda länderna. Vi gör det däremot inte i Nordirland, därför att vi där ger Sinn Fein vårt stöd. Vi har byggt upp starka partiorganisationer i East London, Birmingham, Bradford, Manchester och planerar nu att bygga nya avdelningar.

Salma Yaqoob (född 1971 i Bradford) är en av ledarna, tidigare också viceordförande, för Respect, tidigare kommunalpolitiker i Birmingham, ledare för stadens antikrigskoalition och talesperson för Birmingham Central Mosque. Sedan några år är hon sjuk och ej aktiv på sina poster, men eftersom det var hon som tog initiativet till bildandet av Respect, är det viktigt att hon finns med här i berättelsen, och Chris Chilvers berättar också om henne.

I Birmingham hade Respect tre fullmäktigeplatser och ställde upp i parlamentsvalen, där Salma Yaqoob kom tvåa efter Labour både 2005 och 2010. Vårt starkaste stöd har vi fått i den sydöstra delen av staden, ett område som heter Sparkhill, där vår ledare är verksam. Tills alldeles nyligen hade vi en heltidsanställd organisatör i Birmingham, men eftersom vi har en ny, konservativt ledd regering så har det också ändrat mönstret bland väljarna, då många av våra väljare som är emot de konservativa nu väljer att ge Labour sitt stöd, och på så sätt ge uttryck för sin protest. Resultatet för oss blev att två av våra fullmäktigeledamöter besegrades i lokalvalet 2011. Salma Yaqoob har avgått eftersom hon de senaste tre åren varit sjuk och i behov av medicinsk vård.

Vi återskapar nu stödet till partiet i Birmingham. Partiets huvudsakliga, sociala bas, är unga människor och i allmänhet sådana som är oorganiserade och har uselt betala manuella arbeten, vilka också är tillfälliga. Partiet har också stöd från en del intellektuella, men de är få. Särskilt starkt stöd har vi bland unga sydasiater, men det finns indikationer på att vår bas breddas till att omfatta också vita och afrokaribiska samhällen därför att vi har en plattform som motarbetar nedskärningar och som stödjer ’tillväxtpaket’ i de offentliga jobbprogrammen, miljövänliga teknologier och högre skatter från de rikaste.

*

UAF presenterar sig själv och sitt handlingsprogram så här:

” Eftersom det är ytterst brådskande, manar vi till bredast möjliga enighet mot den alarmerande ökningen av rasism och fascism i dagens Storbritannien. Det senaste årtiondet har rasism och islamofobi vuxit i samhället. Som ett resultat av det har vi sett en ökning av det rasistiska våldet och attackerna på mångkulturen.”

Även om de skriver om och kallar till krig mot BNP, tycks det ändå vara EDL som är deras viktigaste motståndare. Om EDL skriver de:

“English Defence League är en organisation som består av rasistisk pöbel med anknytningar till BNP, och det ser ut som om de intensifierar sin aktivitet. De har riktat in sig på muslimer och moskéer, piskat upp hat, splittring och våld på det platser där de tillåtits att marschera. EDL-anhängare knivhögg en äldre man, en kväll efter en EDL-demonstration i Bolton, i mars 2010. EDL-supporters skapade upplopp i Stoke-on-Trent tidigare i år, då de angrep asiatiska invånare och polis.”

I augusti 2009 kunde man i Birminghan Post läsa om vad som hänt vid ett United Against fascism-möte i Birmingham:

”Käre redaktör, jag vill börja med att säga förlåt till Birminghamborna för vad som hände i lördags kväll, och som jag skäms över att ha varit en del av (…) Jag liksom de flesta Birminghambor älskar det faktum att vår stad är så mångfaldig och levande. Jag kände att detta var värt att försvara, särskilt mot ett gäng bråkmakare, de flesta från andra platser. 

Men det skulle visa sig att UAF inte månade ett dugg mer om vårt samhälle än de rasister som de flesta av oss kommit för att protestera emot. De unga muslimer som drog fram genom stadskärnan blev uppviglade till våld av UAF- aktivister. Jag befann mig nästan längst fram vid mötet på Rotunda Square och jag såg hur de arbetade, och jag såg hur allt blev omöjligt att kontrollera. UAF borde ha ändrat sin retorik när de såg att de unga muslimerna blev rastlösa och arga. 

Istället blev deras talare alltmer aggressiva och började prata om att ’krossa BNP’ (som inte ens var där) och de skickade in agitatorer i folkmassan, för att piska upp vreden ännu mera. Bara några få medlemmar av Socialist Workers party, några fackföreningsmänniskor och en handfull moderata muslimer hjälpte polisen att lugna upploppen. När det gäller UAF så kan jag säga att jag aldrig mer kommer att vara med i någon av deras protester. Jag kan bara upprepa hur ledsen jag är att allt urartade. UAF har inte lyckats med något, förutom att skapa rasspänningar som inte fanns där förut.”

Detta brev, som jag bara citerat bitar ur, hade undertecknats av Josh Allen i Bournville.

(Jag återkommer förstås utförligt till UAF och andra vänsterrörelser).

Det ges inga alternativ.

Foto: Astrid Nydahl

Det sägs vara röd dag idag. Det får det gärna vara, eftersom jag hellre än bläddrar i bordsalmanackan, tittar ut genom fönstret, ser det strålande solskenet och hör alla de sjungande fåglarna. Jag steg upp till en alldeles tyst by, det råder tystnad fortfarande, och det finns inga bättre dagar än de som svenska folket supit bort. Då slipper jag möta så många människor, jag dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro, läser mailen jag fått från min äldste son i Moskva och från A. som igår tog tåget från Washington till Baltimore och hälsade på vår gemensamma vän Valzhyna Mort och hennes lilla dotter Korah. Jag gör mig redo för en arbetsdag, röd eller ej. Det ges inga alternativ.

Midsommaraftonens pöl.

Foto: Anders Johansson.

I de minsta pölar kan en värld speglas. Just så känns det idag. Jag behöver inte se Atlanten för att få kunskap. Jag behöver bara en enda liten vattenpöl för att påminnas om vem jag är.

Igår ett samtal från Washington. Att samtala så långt är i sig ett mirakel. Idag nöjer jag mig med resan till Åhus. Och lyxen att fram emot natten åka taxi hem till tystnaden och ensamheten i huset.

Imorgon börjar ett nytt liv. Vitt som ett oskrivet ark. Nytt men annars så välbekant.

Igår fick jag en lyckad intervju med Chris Chilvers från vänsterpartiet Respect i England. Jag har föresatt mig att intervjua samtliga de viktiga småpartierna, både till "vänster" och "höger". Vad som är vilket är svårt nog att veta, särskilt om man som jag har svårt för den gamla indelningen från franska revolutionens dagar.

Före resan i maj skrev jag till de tre stora brittiska partierna, men fick inga svar alls. Nu efteråt så tänker jag att det faktiskt inte gör något, eftersom det är de små partierna, som utifrån en eller annan världsbild befinner sig i opposition mot makten, som är de verkligt intressanta att intervjua. Med partiet Respect är det dessutom så, att de har sin starkaste sociala bas i Sparkhill, Birmingham! Det ska jag berätta mer om senare.

Jag önskar er alla en fridfull midsommarafton. Låt inte regnen förstöra gemenskapen. Dansa hellre runt en fiktiv majstång i vardagsrummet.

Syrien. Vem mördar vem?

Som nunnan säger, verkar ämnet vara helt tabu i västliga medier, och det är också lite olämpligt nu när USA stödjer "demokraterna" med vapen.

Der er cirka 2 mio kristne tilbage i Syrien, som Vesten kan hjælpe islam med at få myrdet og fordrevet, ihukommende succes’en fra Balkan. Det er ikke svært at finde nylige, troværdige kilder, der støtter nonnens udsagn:

Kristna angrips nu systematiskt, enligt Vatikanen och andra källor med kontakter i den verklighet som är de belägrade kristna samhällenas. Enligt rapporter från Vatikanens nyhetstjänst så har den amerikanskstödda Fria syriska armén och andra, ännu radikalare fraktioner angripit kyrkor, beskjutit kristna på öppen gata och sänt ut budskap om att alla kristna måste bort från upprorsmakarnas samhällen, och de har också skjutit präster... Den franske biskopen Bishop Philip Tournyol Clos, som rest genom Syrien, har rapporterat att västerländska nyhetsbyråer har spridit desinformation om vad som verkligen händer i Syrien, och därmed fördjupat konflikten.

"US-Backed Rebels Committing Christian Genocide In Syria. Syria’s ultimatum to Christians: “Leave Qusayr”, Christians used as human shields by the rebels. Syria: US arms murderous rebels."

Information från Snaphanen. 

Funderingar på bussen.

Blomsterprakt i Knopparp på Linderödsåsen. Foto av Astrid Nydahl.

Jag har ägnat förmiddagen åt några nödvändiga ärenden i stan. Jag tog först bussen hela vägen till Näsbychaussén. Skrädderiet där hade jag för första gången anlitat. Två gånger har jag varit inne hos honom, för att lämna och hämta byxorna. Han tar emot med ett slags sextiotalsmässig hemtrevnad. Han är för övrigt husskräddare åt dansbandet Lasse Stefanz som just idag är bokaktuella. Allt känns lika självklart som det en gång gjorde i Malmö, där man gick till skräddaren eller skomakaren som den naturligaste sak i världen. Att Josefs skrädderi fanns här i stan visste jag inte. Josef har en gång i livet, om jag ska lita på mitt språköra, kommit från Polen till Sverige.

Nå, tillbaka skulle jag resa med samma busslinje in till centrum för en halvtimme och sedan hela vägen hem. På busshållplatsen där ute i Näsby talades det bara kinesiska. När jag steg på bussen dränktes kinesiskan av arabiskan. Jag och en ung, höggravid kvinna var de enda två svenskarna på bussen. Den var helt full och det var arabiskan som upptog hela luftrummet. Det fanns tre somalier också på bussen men de hördes inte genom arabiskan.

Tanken slog mig: invandringen har jag själv aldrig haft några invändningar mot. Jag har tvärtom i hela mitt vuxna liv bejakat den, jag har både arbetat tillsammans med invandrare och fått många av dem som vänner, ja också som nära vänner. Men efter Balkankrigen på 1990-talet hände något radikalt annorlunda. Sedan krigens fördrivna kommit till Sverige öppnades det för en politik som i princip var svängdörrens. Från Irak, Palestina och andra arabiska nationer kom stora skaror. Att öppet och frejdigt diskutera detta var en omöjlighet. Om någon frågade vem som skulle bekosta dessa människors boende, levnadsomkostnader och sjukvård höjdes genast en röst som i falsett sa: "Man kan inte sätta prislappar på människor". Det låter sig sägas. Men finns det en undre eller en övre gräns för vad ett litet land som Sverige orkar med? Var går i så fall dessa gränser? För den ena gruppen är tio för många, för den andra är 200.000 för få.

Och svängdörren fortsatte snurra för afghaner och somalier. Det spelar inte så stor roll om en somalisk kvinna i Kristianstad "glömt bort" namnen på sina "anhöriga", de får ändå PUT i familjeåterföringens tid (Läs till exempel denna offentliga prognos från Migrationsverket för 2012, där det bland annat heter: "Som verkets förra prognos visade står verket bland annat inför stora utmaningar när det gäller prövningen av ansökningar från anhöriga från Somalia."). Just i fallet Somalia finns det skäl att ställa frågorna igen, eftersom vi vet att 80% av dem aldrig någonsin kommer in i det svenska samhället, och därför inte förmår betala för det som ett liv kräver av dem. Alltför många somaliska män stannar i förortslägenheten och tuggar katt, medan kvinnorna drar runt med de dagliga mödorna. Är det en tillfällighet att al-Shabab rekryterar sina jihad-soldater ur den krets av unga män som växer upp i sådana miljöer, som de för alltid statligt finansierade flyktingar de är?(Läs vad Riksdag & Departement skriver om detta).

Det blir många de kommande åren. Och om det blir som det viskas, att USA med allierade, militärt angriper Syrien, då vet vi vad som väntar. När jag kom till Kristianstad för 30 år sedan hörde jag ibland skämten om Gazaremsan (vilket var en liten flik utmed en väg i staden, där många palestinier bosatt sig). Det skämtet har redan övertrumfats av verkligheten.

Jag är alldeles övertygad om att bördorna måste delas. Därför finner jag det orimligt att Sverige tar emot så oerhört många fler än andra europeiska länder. Hur kan det komma sig? Vad är det som skiljer Sverige från Finland eller Belgien? Vad är det som gör det så lätt för afghanska och somaliska unga män att etablera sig här i skydd av eufemismen "ensamkommande flyktingbarn" - och i förlängningen av det: hur kommer det sig att de direkt väljer Sverige som slutdestination. Svaret vet vi, det svirrar i luften.

Och ja, nu kommer syrierna. Det sägs att samtliga som tar sig hit automatiskt får uppehållstillstånd.

Biskopen, politikerna och den sociala nöden i Birmingham. Vackra ord och verklighet.

David Urquhart blev biskop i Birmingham 2006. Han lovade då att ödmjukt närma sig det han satts att ansvara för. Han ville möta människor, samtala med dem innan han gjorde några som helst offentliga uttalanden. I juli 2011 skriver Birmingham Post (BP) att han trots allt tydligast markerat ett ansvar inför frågor om social rättvisa. Tidningens rubrik löd: Birminghams biskop tar till orda om ett ”omoraliskt” och själviskt samhälle (Paul Dale, Birmingham Post den 14 juli 2011).

Tidningen skriver att biskopen tar strid emot ett samhälle som på engelska kallas ”Britain’s get rich quick, me-me society.” När det gått nästan sex år sedan han installerades har han börjat ta på sig en ledande roll i kampen mot Birminghams ”motbjudande förlustproblematik, som han är rädd kommer att förvärras om man inte tar itu med de kommunala utgifter, som väntar fullmäktige, polisen och hälsovården.” Och BP fortsätter: ”I sitt uppriktigaste tal hittills, sa biskop David till stadens etablissemang att han var förbryllad och bedrövad över, att fattigdom i Storbritannien kunde bli så akut, med tanke på landets stora ekonomiska tillgångar. Han lade skulden på de ”omoraliska” attityder som de som blivit rika under ekonomiskt framgångsrika tider, utan att de ens övervägt hur de skulle kunna hjälpa mindre lyckligt lottade. När han talade på en konferens om stadens strategiska partnerskap, Be Birmingham (se not nederst), höll han inte inne med kritiken. Han sa till publiken att Storbritannien var en av världens mest välmående länder, men att det hade ’förlorat sin hållning när det handlade om hur vi ska vara mänskliga tillsammans.’”

BP kunde ändå inte hålla tillbaka sin egen uppfattning, och skrev att biskopen ju bara talade till de redan övertygade. Be Birmingham är ju ett samarbete mellan fullmäktige, viktiga institutioner, frivilligorganisationer, affärslivet, universiteten som redan ägnat en livstid åt att försöka förändra de sociala orättvisorna i staden. Nå, så redovisar de fakta:

”Fyrtio procent av Birminghams invånare lever i stadsdelar som räknas bland de tio mest eftersatta i England. Dessa områden finner man i Washwood Heath, Lozells & East Handsworth, Bordesley Green, Aston, Shard End, Nechells, Kingstanding, Soho and Tyburn."

"Med arbetslöshetssiffror runt 40 procent och en total brist på kvalifikationer bland de arbetssökande, oroar sig stadens ansvariga för att den globala finanskrisen kommer att leda till en period av ännu större prövningar och möjligen social oro. I Washwood Heath klassificeras 94 procent av invånarna som fattiga. Problemen begränsas inte till de asiatiska samhällena, vilket många tycks tro. Tre av de mest eftersatta samhällena/stadsdelarna, Tyburn, Kingstanding and Shard End,  har en övervägande vit arbetarklassbefolkning. Man kan också se en mycket oroande syd-nordindelning av stadens områden. Människor i Sutton Coldfield lever till exempel i genomsnitt tio år längre än de som bor i Washwood Heath. ”

Biskopen leder nu en arbetsgrupp som ska försöka hitta metoder för att få ner fattigdomen. Det låter alltför bekant. Dessa arbetsgrupper och utredningar har alltför ofta bristfällig kontakt med det brutala klassamhälle som definierar vem som ska förbli fattig, och vem som i allt högre grad ska berikas. Det lyckas arbetsgrupper och utredningar förmodligen inte ändra på.

En ledande medlem av Labour har beskrivit Be Birmingham som ”en sammanslutning av levande döda.” Ändå har man varit så framsynta att man skissat på hur staden kan te sig år 2026. Och där hittar man förstås all den politiska snömos som inte säger eller innehåller någonting konkret, utan bara en serie floskler om det goda livet, friska människor och grönskande stadsdelar.

När jag läser om detta tänker jag, att biskopar, politiker, artister, intellektuella, kan samlas så ofta de vill, tala så vackert de vill, spegla sin egen förträfflighet i de andra deltagarnas förträfflighet, kanske återvänder de hem efter dessa konferenser med en uppriktig känsla av att ha gjort något gott, men någon förändring av maktstrukturerna leder det aldrig till. De har olika infallsvinklar, de tillhör olika politiska partier eller rörelser, de representerar olika religioner, men det som får dem allra lyckligast tycks vara känslan av att de, bara de, kan skapa en framtid värd att leva i.

Man skulle kunna låna slutorden från en fullmäktigeledamot med mycket makt. Han sa så här:  

”Ja, det är hårda tider nu. Men Be Birmingham kan ta en utmaning. Be Birmingham slutar inte arbeta och vi har fortfarande en vision att leverera.” 

Jaha, tänker jag. Jaha.

*


Be Birmingham finns här. 

De presenterar sig bland annat så här: Be Birmingham is the local strategic partnership that brings together partners from the business, community, voluntary, faith and public sectors to deliver a better quality of life in Birmingham. Be Birmingham was established in 2001. It was first known as the City Strategic Partnership until it became the Birmingham Strategic Partnership (BSP) in October 2004. The BSP finally evolved into Be Birmingham in November 2007. The new-look LSP reflected a new era at the partnership which saw it stronger, united and more determined than ever before to put the city at the heart of all it did.

Miniintervju med Dr Malcolm Dick.

Miniintervju med Dr Malcolm Dick, Director, Centre for West Midlands History, University of Birmingham, 19 juni 2011.

När jag läser om Birminghams och Black Countrys tidiga industriepok ställs jag inför en rad frågor. Man kan säga att frågorna uppstod redan vid läsningen av Engels bok Den arbetande klassens läge i England.

Industrialismen är beroende av en stor inflyttning av fattiga människor som var beredda att sälja sin arbetskraft billigt. Dessa människor kunde komma från landsbygden, men de kunde också komma invandrade från andra länder. En av de första stora folkgrupperna som kom var irländarna. Men också walesare, skottar, judar, svarta från Afrika och Västindien kom till Birmingham. Från att 1730 ha haft en befolkning på 15.000 var man hela 73.670 individer 1801. Malcolm Dick säger att det var denna mångfald som bidrog till att Birmingham blev en så kreativ, dynamisk och framtidsinriktad stad (Malcolm Dick: Birmingham, a history of the city and its people, 2005).

Jag fick kontakt med Dick i juni 2012 och har kontinuerligt ställt frågor till honom. En av de första saker jag frågade om var just irländarnas roll i industrialiseringen. Efter det följde fyra andra frågor.

TN: Är det riktigt att säga att det främst var irländska invandrare som arbetade i den tidiga industrinäringen?

M.D: Nej, de blev en stor befolkningsgrupp först i mitten och slutet av 1800-talet och var därför inte alls involverade i den tidiga industrialiseringen.

T.N: Hur förhöll det sig med de judiska invandrare som kom österifrån och från Ryssland mot slutet av 1700-talet, blev de indragna i den tidiga industrins framväxt?

M.D: De första judarna kom i början av 1800-talet, till Birmingham från Centraleuropa eller via London. Det är svårt att säga något om deras antal. De flesta judar var fattiga och arbetade som gatuförsäljare – och så fanns det några få affärsmän. Birminghams judar blev på 1800-talet aktiva i handeln med juveler. Men det fanns ytterst få judar i Black Country, även om det vid den tiden fanns en mindre grupp i Wolverhampton.

T.N: Vår tids immigration till Black Country, från Pakistan och Bangladesh inte minst, har den möjligen integrerats i några produktiva sektorer eller i servicesektorn. Hur många i dessa befolkningsgrupper står utanför arbetsmarknaden.

M.D: Det är oerhört svårt att säga något om antalet. På 1950- och 1960-talen arbetade många invandrare i metallindustrin där det var lätt att hitta jobb.

T.N: Den stora krisen som uppstod när fabriker och gruvor stängdes, kan den säga ha inletts på 1970-talet, och hur påverkade den Black Countrys arbetarklass? Fanns det andra näringar att gå till om man sparkats eller blev dessa människor arbetslösa för lång tid.

M.D: Black Country drabbades allra svårast av arbetslöshet på 1920- och 1930-talen, men det fanns förvisso en tillbakagång på 1970-talet som orsakade stora problem. Men de flesta kolgruvor hade stängt innan dess. Det finns trots allt många industrier som är verksamma i regionen idag.

T.N: Hur ser de sociala strukturerna ut i dagens Black Country? Vilka näringar suger upp de tidigare arbetslösa, och är arbetslösheten alltjämt ett socialt problem?

M.D: Black Country är i huvudsak ett arbetarklassområde, med bara en liten medelklass. Det är ett av Storbritanniens fattigaste områden, och arbetslösheten ligger över genomsnittet för landet. Många människor saknar högre utbildning och de kvalifikationer som finns på de flesta håll i Storbritannien., De flesta arbetar idag i industrin, men det finns en tydlig tillväxt i handelssektorn och i servicesektorn.

Malcolm Dicks bok som jag citerade ovan, är en mycket lättillgänglig bok av det slag som man sätter i händerna på förstagångsbesökare. Därmed ger den också mycket inspiration för vidare utforskningar av Black Country. Dick tecknar stadens historia från tiden runt 1.000-talet, där staden beskrivs för första gången, det sker i William the Conquerors Domesday Book 1086. Vid den tiden handlade det om ett fattigt bondedistrikt med runt etthundra invånare. Men det var först på 1700-talet som staden Birmingham omskrevs med våra dagars stavning. I Domesday Book stavades den till exempel ”Bermingeham” och det finns sedan dess fler än hundra olika versioner av stadsnamnet i dokument. När man uttalade stadsnamnet muntligt hette den Brummagem eller Bromicham och det är därför som invånarna än idag kallas ”Brummies”.