Sonallah Ibrahim Sonallah Ibrahim: Warda (Leopard Förlag, översättning av Marina Stagh)
Verksam i hemlandet Egypten hade Sonallah Ibrahim länge en mäktig och reaktionär regims regler och lagar emot sig, Mubaraks. Egypten plågades av maktmissbruk, korruption och ökande inflytande från de islamister som sist och slutligen vill göra upp med landets yttrande- och tryckfrihet (för uppdatering, se slutet av denna bloggtext).
Ibrahim föddes 1937, är Kairobo och har varit verksam som författare sedan 1950-talet. För sina ord har han suttit bakom lås och bom många gånger, sammanlagt fem år under Nassers styre på 1950- och 1960-talen. Två av hans tidigare romaner, Augustistjärnan (1990) och Kommittén (1994) finns också på svenska. Vid sidan av dessa har han utgivit ytterligare en handfull romaner, en novellsamling samt den självbiografiska boken Memoarer från ökenfängelset.
Romanen Warda är ett mäktigt storverk, både till omfång och innehåll. Den är en i grunden regimkritisk roman, förvisso i sitt konkreta uttryck mot guldstaten Omans härskare men i sin kontext också riktad mot den typ av regimer som låter arabvärlden falla ner i social, politisk och kulturell stagnation.
Romanens centrala karaktär är Shala, student i Beirut som ger upp allt vad framtiden burit i sitt sköte av karriär och civilt liv. Hon tar sig namnet Warda (det betyder ros) och beger sig till södra Oman, där hon i bergen skapar en gerillagrupp. Hennes stora förebild i livet är Che Guevara, men också Fidel Castro och Nasser figurerar.
"Jag klippte håret och naglarna. Farväl till målade naglar. Framtiden tillhör oss". När hon säger detta gör hon det som "revolutionär" på vänsterkanten, men för mig ekar orden kusligt av ett ideal som inte minst delas av de nya härskarna i landet. Kanske finns det en självklar bro mellan Che, Fidel och mullorna, men att vi västerlänningar inte tycks ha förstått det tidigare?
På klassiskt revolutionsromantiskt maner ger hon sig "kampen" i våld. Romanen är byggd som en dagbok skriven av Warda, en dagbok som ger hela texten dess dokumentära känsla, dess febriga närvaro i den del av tillvaron vi brukar kalla verkligheten. Ibrahim är känd för att använda sig av denna stil, ett slags dokumentärroman, och genom Wardas dagbok leds läsaren in i en förståelse av utvecklingen i arabvärlden från 1950-talet fram till 1975. Runt dagboken bygger Ibrahim den fiktiva berättelse som leder till att texten kan friläggas. Den handlar om en man som kommer till Oman efter en lång bortovaro, han är hängiven kommunist och letar efter en gammal vän (och det är vännens syster som är romanens huvudperson). De har alla ett gemensamt förflutet i 1950-talets Kairo. Wardas dotter Waad sitter på dagböckerna. Med henne inleder mannen en erotisk relation.
Man kan självklart läsa denna roman som skildringen av mycket fria, självständiga och radikalt annorlunda kvinnor. De stämmer inte med klichébilden av den arabiska kvinnan. De vandrar en annan väg. För dem är friheten inte ett tomt ord. Men att de väljer just denna väg säger också något om författarens föreställningsvärld, där kommunismen ännu tycks vara hopplöst länkad till frihetsrörelser. Kring denna roman har det understrukits att den behandlar ämnen som är högst brännbara: homosexualitet, sexuella relationer över huvud taget, en radikal och tydligt uttalad kritik av Omans politiska liv.
Bokens dokumentära prägel understryks av att den slutar med en lista över källor, både böcker, tidskrifter och annat. Sådant brukar inte förekomma i romaner. Här ter det sig alldeles självklart. Att Sonallah Ibrahim verkligen vårdar sin frihet och sitt oberoende kan kanske belysas av det faktum att han vägrade ta emot ett stort pris från Egyptens kulturministerium.
PS: Tänk så mycket som hänt sedan den här boken utkom. Idag öppnades det nyvalda Egyptiska parlamentet. 1% av ledamöterna är kvinnor, kraftigt beslöjade. 75% av ledamöterna är islamister. Vad är ni förvånade över? Trodde ni att det var ”demokrati” och ”frihet” som föddes på det där torget i Kairo?Det som föddes var shariastaten, den islamistiska förtrycksapparaten som på lång sikt kommer att få Mubaraks regim att se ut som en dans på rosor (förvisso också på rostaggar). Se på bilden från dagens ceremoni, de där salafisterna och wahhabiterna som de frihetslängtande tydligen ville ha som sina representanter, har inte ens vett att hålla sig vakna. Kanske behöver de inte heller göra det, eftersom moskéns makt så småningom blir hela landets.
3 kommentarer:
Om man nu fokuserar på vad som i och för sig inte är centralt i recensionen men kanske det viktigaste just nu, det du berör ironiskt i sista stycket.
Vad är det som gör att man uppenbarligen genomgående i arabvärlden när man får möjlighet att välja väljer islamismen?
Är det verkligen som du säger att de som demonstrerade ville det?
De val som gav detta resultat måste ändå tolkas som att det var just det man ville ha. Därmed inte sagt att alla de sekulära människor som deltog i torgrevolten ville det. Men 75% av rösterna är en förkrossande majoritet för dessa mörkermän. Hur ska man annars tolka detta resultat?
Massmedias version är fortfarande att moderna unga bloggare och twittrande demokrater orsakade revolutionen, och att nu blir allt bättre. Mer realistiskt är att revolutionen drevs av missnöje med matpriser och försämrade levnadsförhållanden. Massorna är religiösa och tror att präststyre löser problemen. Undrar bara hur länge media kommer att skönmåla vad som händer i Egypten? Till att börja med kommer man nog att svartmåla Mubarak och få honom att framstå som Hitler, så att nuläget trots vissa brister ändå framstår som önskvärt. Egypten kommer säkert att bli argument för att politisk Islam är förenligt med demokrati.
Skicka en kommentar