Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

Jag kommer inom kort med recension av denna viktiga bok. Här idag förlagets egen text:

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

"Man frågar mig om Auschwitz, men det är om skrivandets skamliga glädje jag borde berätta." - Imre Kertész

Den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész (1929–2016) är en av vår tids mest betydande författare. I hans verk genomskådas det Europa som både frambringat och samexisterat med två totalitära makter, det tredje riket och sovjetkommunismen. Som överlevande från Auschwitz hade han bekantat sig med ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Som ungrare fick han uppleva Sovjets totala dominans över invånarna, i synnerhet efter att med stridsvagnar ha kväst Ungernrevolten 1956.

I Imre Kertész och överlevandets skam ringar Erik Löfvendahl in ett författarskap som tillhör 1900-talets centrala. Med hjälp av tematiska nedslag i Kertészs romaner och tankeböcker behandlas, i en rad personligt hållna kortessäer, ämnen som sanning och fiktion, det dubbla främlingskapet, litterära förebilder, Ungerns politiska utveckling, Förintelsen – och inte minst skrivandet som ett hem i det hemlösa.

Erik Löfvendahl är född i Jönköping 1954. Han debuterade som författare 1988 och har sedan dess publicerat ytterligare åtta romaner. Han har skrivit kritik i SvD och i tidningen Arbetet samt publicerat noveller i fackpress, antologier och radio.

Imre Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser"

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.

Imre Kertész x 2.

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Det som sker i Kertész gamla Ungern just nu tycks bara bekräfta hur det går en linje mellan en begynnande vulgärpropaganda och en förverkligad politisk maktutövning. Och det är en historiens ironi att han väljer att bosätta sig i Berlin, för att slippa konfronteras med hatet i Budapest.

Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.

Erik Löfvendahl: Imre Kertész och överlevandets skam (h:ström 2024)

För den som föredrar böcker skrivna av de stora författarna, är böcker om dem inte alltid lika eftertraktade.

 

Jag tycker ändå att Erik Löfvendahls bok Imre Kertész och överlevandets skam (h:ström 2024) hör till de mycket läsvärda.

 

Löfvendahl är en erfaren litteraturkritiker sedan många år, inte minst i Svenska Dagbladet, med ett eget litterärt författarskap som hittills omfattar nio verk. 

 

Foto: Astrid Nydahl

 

Han läser Imre Kertész i tematiska stycken, noggrant och personligt. Finner utifrån de enskilda ämnena hela tiden originella sätt att se både på de verk Imre Kertész skrivit, och på hans personliga och kulturella situation sedan tidiga år. Som bekant var han aldrig de olika ungerska regimernas gullgris, men han valde och fann ett slags fristad i Berlin, och "den ställning som anstod honom som författare".

 

I ett kapitel om författarens mor och far bränner det till ordentligt med originella infallsvinklar. Men detta kapitel, liksom de övriga i boken, är väldigt kort och ger inte riktigt rätt utrymme åt respektive aspekter av Imre Kertész liv och författarskap.

 

När han diskuterar landsmannen och kollegan Sándor Márai påpekas att det som hos den senare fick Kertész engagerad bland annat var "tankeskärpan och kompromisslösheten", men framför allt att han tog avstånd från "allsköns totalitarism". Nog vågar jag hävda att denna sida av en författares gärning nog också måste framhållas som något av det viktigaste hos Kertész själv.

 

På det hela taget är detta en mycket angelägen bok, som gång på gång visar mig som läsare vilka de centrala ämnena var för Kertész.

 

Imre Kertész igen, om förintelsen, skrivandet och fegheten inför islam

Solnedgång, Öland. Foto: Astrid Nydahl

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans senast publicerade dagboksvolym, den kom i Ungern 2014 och utkommer snart på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:

"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves. Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Minns 11 september - islamisternas krigsförklaring

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

 

Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Det finner jag minst sagt häpnadsväckande och signifikativt.

 

Det finns två omedelbara hot mot Europa, och därmed också mot Sverige. Det ena är Putin-fascismen, det andra är islamo-fascismen.

 

Om Putin är vi överens. Så ser det i alla fall ut. Om islamo-fascismen är vi inte överens. De flesta, också maktens män och kvinnor, tycks nu istället inriktade på att i dess krets värva och samla. Vad? Röster så klart! Stödjepunkter! Allt tal om att vi ”inta ska ha” det ena eller andra etniska gettot ekar så falskt. Sverige består av sådana getton, och det är där islamo-fascismen har sin grogrund.

 

De makthavare – existerande eller kommande – som inte förstår det problemet är inte värda minsta sympati. Se där ytterligare att skäl till att jag inte ställer mig kön till urnorna i dag.

 

*

 

Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:

"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."

 

Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans dagboksvolym som utkom i Ungern 2014 och på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:

 

"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",

skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:

"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."

 

Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves.Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."

 

Imre Kertész förstod vari faran bestod. Svenska politiker förstår det inte. De vill inte förstå. De kan inte förstå. Och ja, det är 11 september i dag!

 

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin

 

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:

 

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

 

Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag.  Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

 

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

 

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

 

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

Också när man vet att Imre Kertész är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.

 

Imre Kertész 1929 - 2016

 

 

Imre Kertész Den sista tillflykten, en dagboksroman (översättning Ervin Rosenberg, Weylers förlag)

Foto: Astrid Nydahl

Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare. 

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt. 

Hans nya dagboksroman är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär. Boken heter Den sista tillflykten.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar. 

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet. 

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

***

Från en tidigare post lägger jag här till den som väckt så mycket uppståndelse:

I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam:

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

och:

"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.

***

PS: Kertész är inte, vilket jag hävdade igår, först att offentligt uttala sig om islam. En av mina uppmärksamma läsare påpekar att t.ex. V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa tidigare gjort samma sak. Däremot är Kertész ord om Europas förstörelse ovanliga i sin tydlighet. Tack till Stefan L.