Männen ska bort från konsten

Skärmdump av reklam hos Waterstones

Det är lite för kort tid kvar, annars vore väl detta årets julklapp!? En konstbok skriven av en mycket ung kvinna, med temat Konsthistoria utan män. Åh, vad rätt hon tänkt. Männen, vi alla, är helt bortkopplade från den nya tidens ideal. De enda män som får plats är, ja ni vet. Men i Hessels bok får inte heller de plats. Behöver kvinnorna en sådan konstbok, eller är den bara ett uttryck för tidens olika ideal? Männen som skrev historia, eller som målade och skulpterade den, känner vi. Ja, vi känner en del sådana kvinnor också. Tack och lov.

***

Fast när det gäller historiska författarporträtt som vykort får männen vara med. Så här ser en Penguin-låda med hundra stycken ut.

Det finns ingen julfrid i krigstid

Jag med äldste sonen Mikael, på besök hos hans morfar och mormor 1973. Nästa år fyller han femtio.

 

Allt är förberett. Astrid har bakat julkakorna. Jag har fixat julskinkan, rullat och stekt köttbullarna, köpt hem julöl och snaps, glögg och julmust. Allt skulle således vara klart för julfrid på lördag.

Tror inte det. Vägrar tro det. Skulle jag stänga av medvetenheten om Putin-fascismens vidriga överfall på Ukraina och dess folk? Då vore jag en cynisk förnekare av fakta.

Vi kommer att vara två vid vårt julbord. Vi kommer att dela ut några klappar var, plus de klappar som kommit från vänner i Finland, Danmark och Sverige. Vi lyssnar till fin musik, vi ser förmodligen en bra film.

Dagen därpå har vi en liten familj av barn och barnbarn med ungefär samma kost.

Det räcker för oss. Våra tankar kan inte skingras, medvetandet inte korrumperas. Det gäller för övrigt inte bara Ukraina, utan också de andra platser där våldet och förtryckets brutalitet är helt öppet och synligt.

***

När jag 1998 bodde tillsammans med Astrid på ett college i Birmingham en hel termin, fanns det inga tankar på att ett storkrig i Europa skulle bli verklighet. Tvärtom. Vi levde där i stor harmoni och sällskaplig värme. Det framgår säkert av bilden där jag håller om filippinaren och brasilianskan som blev en glädjekälla varje dag. Det blev de andra på bilden också. Jag förbannar Putin ännu mer, när jag tänker på hur fred mellan helt olika folk ser ut. Det är Afrika, Europa (England och Sverige), Indien, Filippinerna och Brasilien på bilden.

Foto: Astrid Nydahl, sommaren 1998.

Jul- och nyårshälsning i krigstid

Foto: Astrid Nydahl

 

Kan vi säga GOD JUL till varandra i år?

Kan vi säga GOTT NYTT ÅR?

 

Vi lever med en rysk krigsmaskin som skövlar, våldtar och mördar i Ukraina. Hela världen påverkas. Särskilt Europa påverkas och drabbas. Men där missilerna och bomberna, vid sidan av pansarskotten och kulorna, förstör den ukrainska nationen, drabbas vi konkret av ökade kostnader för el och livsmedel, och en malande oro inför framtiden.

 

Vi vill istället inför dessa högtider säga att vi önskar er alla gemensam eftertanke, frid och stillhet. 

 

Våra tankar finns hos er alla, vänner, bekanta, kollegor, familjemedlemmar, denna jul och detta nyår.

 

Thomas och Astrid Nydahl

Motstånd i krigstid

 

Ur The Guardian till eftertanke, en judisk Chanukka-ljusstake, Menora, i ett fönster mitt emot nazisternas flagga:

When she used her compact camera to capture the view from her window in the German city of Kiel one December afternoon in 1931, Rosi Posner was doing more than just taking a snapshot. In the foreground is a brass menorah, the candlestick used to mark the Jewish festival of Hanukah; in the near background, the chilling image of a swastika flag flying prominently from the Nazi headquarters that had opened up opposite her flat earlier that year.

 

“Most Jews, after the rise of the Nazis, pulled their curtains shut so that the chanukiah (menorah) couldn’t be seen from the street. But she was determined to show she and her husband were not afraid,” says Nava Gilo, Rosi’s granddaughter.

 

Li Bennich-Björkman: Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina (Appell förlag)

 

Sovjetunionen är borta för alltid. Istället har vi ett expansivt och aggressivt, krigförande Ryssland under Putin. Hur få en övergripande bild av förändringarna från förr till nu? Verk som griper över imperiets senaste hundra år är ytterst ovanliga. Verk som därtill gör det utifrån en personlig erfarenhet och kunskap närmast obefintliga på svenska. 

 

Därför är Li Bennich-Björkmans stora verk Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina så välkommet. Boken griper inte över ett helt århundrade, men den rör sig med utgångspunkt i Sovjets absoluta mörker, nämligen med Stalin. Från hans död 1953 analyserar hon de fyra sovjetiska rådsrepublikerna mycket olika vägar till självständighet.

 

Författaren är professor vid Uppsala universitet. Hennes grundläggande fråga är, varför de fyra länderna utvecklades så väldigt olika.

Bild ur boken. Lviv, Adam Mickiewicz-monumentet den 1 januari 1939, strax innan andra världskriget bryter ut och staden övergår från att vara polsk till ukrainsk. Adam Mickiewicz (1798–1855) räknas till Polens nationalpoeter.

Det omistliga i hennes bok är alla samtal och möten. Här ”tycker” man inte, här berättar man det man vet. Det är ett slags journalistik vi ser mycket av under Rysslands angreppskrig i Ukraina, nu senast i det stort upplagda reportaget därifrån av Mustafa Can och fotografen Eddy van Wessel i Svenskan. Metoden används av Li Bennich-Björkman i den här boken, vilket ger den stark närvarokänsla, också i det nära förflutna.

Bild ur boken. Demonstration vid Frihetsmonumentet i Riga, Lettland 1989.

Jag följer henne i Estland, Lettland, Lituaen och Ukraina. Av begripliga skäl ägnar jag Ukraina-texterna särskild uppmärksamhet. Särskilt fäster jag mig vid de gripande berättelserna om Lviv och dess centraleuropeiska kulturhistoria, där också arkitekturen och kulturen i stort minner mer om väst än om öst. Judarnas och polackernas öde i staden ägnas särskild uppmärksamhet.

 

Skulle jag rekommendera en enda fackbok för djupstudier denna krigets julhelg fick det bli denna. 

 

Albert Camus: Framsidan och frånsidan (Lindelöws bokförlag. Översättning av Helén Enqvist, förord av Peter Jansson)

 

Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.

 

Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.

 

Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.

 

I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”

 

Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.

 

De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”

 

Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”

 

I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!

 

I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!

 

I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.

 

Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.

 

Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”

 

När nu detta lilla mästerverk av Albert Camus finns tillgängligt kan man sluta leta julklappar. Det är bara att skaffa hem boken och rädda några kvällar åt sig själv, eller åt någon man verkligen tycker om.

Årskrönika 2022. Litteratur, film, angreppskrig och vänner man minns

Foto: Astrid Nydahl

Det är en tillfällighet, tro mig, men det blev nästan bara kvinnor i årets krönika. Jag tar det som ett tecken.

Årets diktsamling:

Eva Ström: Jag såg ett träd. En diktsamling att återvända till många gånger.

Årets prosabok:

Leopoldina Pallotta Della Torre: Samtal med Duras. Det som fattades oss Duras-läsare. Marguerite Duras talar ur hjärtat.

 

Årets fackbok:

Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut. Enver Hoxhas diktatur självbiografiskt skildrad.

 

Årets film:

Ammonite med Kate Winslet (premiär i januari 2021 i Australien) står sig fortfarande som bästa film, eftersom ingenting av värde spelats in sedan dess.

Årets debutbok:

Hillevi Norburg: Messalina. En debutroman jag recenserade, bland annat med orden: ” Det har varit en omtumlande läsning, eftersom det handlar om en mycket ovanlig debutroman, såväl tematiskt som konstnärligt”.

 

Årets förbrytelse:

Det dagligen pågående övergreppet av Putinfascismen på Ukrainas folk.

Årets blogg:

Cornucopia av Lars Wilderäng som står för den bästa svenska bevakningen av Ukrainas kamp mot angriparen Ryssland.

Årets viktigaste bok med översatta texter skrivna av ukrainska författare:

Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig (Ariel förlag, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir). Överskottet från försäljningen går till Svenska PEN:s Ukrainaarbete.

Årets uppror:

Irans folk, kvinnor och män tillsammans mot

mullornas tyranni.

Årets sjukdomar:

Faryngal dysfagi. Ny diagnos utan hopp om bättring. Matstrupen förlorar mot maten. Puréer är det enda som bjuds längre fram.

 

Opererad för grå starr i vänster öga.

Laserbehandling för efterstarr av höger öga.

Årets avlidna:

Anna Wahlgren 1942 - 2022

Anna Wahlgren 

Kjell Espmark

Kristian Lundberg

Thorstein Bergman

Agneta Klingspor

Anders Lönnbro

Marit Paulsen

Sven-Bertil Taube

Starkt i minne bevarade:

 

Tobias Löv Nydahl

Anne-Marie Berglund

Lars Vilks

Anna Wahlgren

Arne Tegnér

Arne Tegnér. Astrids livslånga kollega och vän, därmed också min vän. Han avled 2021.

 

 

Svindlande höjder

Foto: Astrid Nydahl

Heathcliff är en levande man.

Åter ser jag den jag kunnat bli

om fallet vara lika högt. Svindlande höjder!

Han hittades på

Liverpools gator, jag på Malmös. Var går

gränsen mellan passion och dårskap? Jag

har aldrig sett den.

 

Är det klassernas kamp vi ser? Det brittiska

rike där godsen finns lever än i dag. Fattiga

män och kvinnor är fattiga 2022. De rika

nu rikare än i Wuthering Hights. En av dem

är premiärminister, rikare än kungen. Varken rik

eller väl avlönad blev jag. Hemmet är inte mitt.

Jag kräks när jag ser dessa räksmörgåsar, jag              

kräks och kvävs av dysfagin.

 

Min sjukdom är obotlig, den drar mig neråt.

Jag har nylagad fisk i näsan och resten kommer

vid kvällsmaten. Att se film är flykten, att

försvinna ut över de dimmiga, engelska hedarna,

är bästa medicinen. Är Peyman och Payam Kia resultatet 

av en förfelad godhet, har vårt land fostrat

dessa spioner i tio år för att slippa klander? Jobbar

man på Säpo kan man lika gärna tjäna GRU. Dysfagin

är vår tid, liksom KOL och kokainsnortande. 

En öppen dagstidning, katastrofens spegelbild, våldets

och hotens dagar, inte mer privat än en vårdcentral

utan dörrar, fönster och tak. Jag vägrade papperstrycket,

också de litterära tidskrifterna som alla blivit ungdomens popjournaler. Litteraturen måste vårdas i ensamhet, bortom bibliotek och så kallade bokhandlar,

bortom tidens och varats trycksluftsbehandlare.

 

Måste jag stå på stege eller stol för

att framkalla svindeln. Räcker filmen eller

boken jag håller i handen. Vad krävs av

en upphittad människa i dag, annat än

anpassning och offervilja?

 

När drogerna införlivats med kroppens

och själens ständiga rundgång finns det

ingen utväg. Jag frågade Kristian Lundberg

bara någon månad före döden. Han saknade

pengar, var svårt sjuk och märkt av drogerna.

Han led av sin ettåriga nykterhet, i postakut abstinens.

Lewy Body demens stämplades i hans panna.

Inget av orden beskriver hans helvete.

 

Klassmörkret kallades hans perspektiv av

kvällstidningen. Är det specifikt underklassen

som bär på detta mörker? Från svindlade höjder

har också överklassens barn fallit ner i

missbruket och själens återvändsgränd.

Jag reser mig med jämna mellanrum

men står sällan länge. Mina ben bär mig

en stund när jag väntar på bussen. Läser

gör jag i sängen.

Att lida av sin nykterhet är att alltid

veta att den leder fram till nästa höjdrädsla

och höga fall.

 

Människor fortsätter röra sig i flock till valbåsen

Foto: Astrid Nydahl

 

Vilken är politikens metod? Vilket är politikens mål? Metoden är lögnen och bedrägeriet. Målet är makten. Se på Kristerssons text nedan. Den sammanfattar allt väldigt tydligt. "Det är ett gemensamt vallöfte" skrev han den 2 september.

Att människor fortsätter röra sig i flock till valbåsen är för mig den största gåtan av alla. Finns det inte utrymme för lärdom hos massan? Att den rör sig mot samma mål tyder på motsatsen. Ingen tycks ha lärt sig någonting, varken i dag eller i går - eller för den delen i morgon. Bristen på lärdom är i grund och botten en brist på kunskap. Det kan uttryckas annorlunda och mer brutalt, men jag nöjer mig med detta.

Svenska folket rör sig i åsiktsflock

Vid Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl

Den svenska offentligheten är sig lik. År efter år gastar den om exakt samma saker. Ni behöver bara se ett nyhetsprogram, bläddra i valfri dagstidning eller lyssna på radio. Just nu vet alla vad de ska prata om, individuellt eller kollektivt. Jag syftar inte på de avgörande, tunga sakerna, jag syftar på tjafset, i nio fall av tio förknippat med det senaste modet på genusfronten. Svenska folket rör sig i flock, åsiktspräglad och lika ytlig som dess eventuella kontext.

Vad rör det mig? Det rör mig av det enkla skälet att jag vet att mina barnbarn växer upp i det träsket. Jag vet att de i detta nu formas till nya åsiktsmaskiner, alltid villiga att ha rätt och säga rätt. Individualiteten och personligheten blir det minst viktiga i ett sådant samhälle. Bildning baserad på studier, litteratur och historiemedvetenhet blir en museal samling vars relevans inte kunde vara mindre.

Jämför senhösten 2020 med december 2022. Läs av el-tabellerna och följ Ukrainas lidande

Foto från 6 december 2020. Landön. Astrid tog bilden.

Skillnaden mellan en bild tagen i december 2020 och en bild tagen nu i december 2022 är påtaglig. Då hade vi bil och kunde komma till havet när vi ville. Det gjorde vi varje dag. Om det regnade mycket fikade vi i bilen.

December 2022 har Putins fascistiska regim våldfört sig på Ukrainas folk i elva månader. För att kunna betala de höga el-räkningarna (priset senare i eftermiddag ligger på drygt 7 kronor per kWh), lånade vi ut vår bil mellan september och mars. Vi har busskort och reser bara inom stan. Det kostar för min del avsevärt mindre än bilen, Astrid har dessutom frikort på buss och tåg inom kommunen.

Jag vågar nästan inte säga att jag saknar tiden före kriget. Risken att betraktas som cynisk finns. Men jag är inte cynisk, jag vet att det är Ukrainas folk som blöder och lider. Ändå är de vardagliga problemen här sådana, att man inte kan vifta bort dem.

El-priserna är en aspekt av många. Missilerna, granaterna och kulorna en annan, och många gånger värre:

Skärmdump

Hur hantera sjukdomen om den är obotlig?

Foto: Astrid Nydahl

 

Hur många chanser får en människa? Egentligen avgörs det av varje individ själv. Men det finns också okända krafter i omständigheternas diktatur. Den kan avgöras av olyckor, sjukdom, arbetslöshet och liknande situationer. Men att sitta handlingsförlamad inför dem är detsamma som att i tysthet acceptera dem.

Jag försöker varje dag - också de eländigaste av dem - stiga upp till morgonkaffet med inställningen att jag inte ska låta mig knäckas. Ibland är det förstås nära, men ytterst ovanligt är det att de yttre omständigheterna leder fram till stupet.

Hur hantera sjukdomen om den är obotlig? Den frågan finner jag nya svar på varje dag, särskilt nu när jag till fullo förstått vad som väntar. Ett nytt svar just nu kunde vara det som John Cowper Powys formulerade: "Endure and Enjoy". Fast inte ens det tror jag är möjligt.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar”

 

Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukarna, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

Vid fabrikens maskin, inte ett starkare minne än andra

Nordsjö Färgfabrik 1970-talet

När jag var ung arbetade jag några år på en färgfabrik. Stod vid tappningsstationen och fyllde burkar med olika sorters färg. Det är en säregen erfarenhet som kastat sina skuggor över mig ett helt liv. Att lösningsmedlen var skadliga visste vi, och att de dessutom förstörde hjärnan kunde vi inte ens förstå omfattningen av.

Tids nog blev jag varse innebörden.

Det finns några få bilder från dessa år. Detta är en av dem. Han som arbetar tillsammans med mig vid denna tappningsstation - L. - är död sedan många år. Ett par till på avdelningen är länge sedan döda, de var i samma ålder som jag.

Det var på den fabriken mitt skrivande började. Jag kunde gömma mig när de andra gick till rökrummet. Små, vacklande steg in i språket och en påbörjad kunskap om hur jag skulle använda det.