Varför är ni så tysta? Ni har som författare språkets gåva men tiger ändå

Foto: Astrid Nydahl

 

Vad kan en författare göra? Det enda han kan göra är att tala tydligt. Tystnad innebär att man stöder angriparen. På 1800-talet kämpade de upproriska polackerna mot den ryska tsarismen ”för din och vår frihet”. Nu kämpar ukrainarna mot Putins armé för din och vår frihet. De försvarar inte bara sin mänskliga värdighet, utan hela mänsklighetens värdighet. Ukraina försvarar vår frihet och vår värdighet. Vi måste hjälpa landet på alla sätt vi kan.

Det skriver Michail Sjisjkin i DN i dag. Jag bollar hans fråga ut i den svenska litteraturens värld: varför är ni tysta? Varför tysta på nätet? Varför tysta i pressen, varför tysta på gator och torg.

Sjisjkin varnar oss:

Den ryska regimens brott består också i att man drar skam över hela landet. Ryssland förknippas inte längre med rysk litteratur och musik, utan med barn som bombas. Putins brott är att han har förgiftat människorna med hat. Putin kommer att försvinna, men smärtan och hatet kan bli kvar i själarna en lång tid. Och bara konst, litteratur och kultur kan hjälpa till att övervinna detta trauma. Diktatorn avslutar förr eller senare sitt vidriga, värdelösa liv, medan kulturen fortsätter. Så har det alltid varit, så kommer det också att bli efter Putin. Litteraturen ska inte handla om Putin, litteraturen ska inte förklara kriget. Krig kan inte förklaras: varför beordrar man ett folk att döda ett annat? Litteraturen är det som motsätter sig krig. Verklig litteratur handlar alltid om människans behov av kärlek, inte av hat.

Rysslandsexperten Fiona Hill i Politico

Skärmdump

 

Utdrag ur mycket lång artikel:

 

For many people, watching the Russian invasion of Ukraine has felt like a series of “He can’t be doing this” moments. Russia’s Vladimir Putin has launched the largest ground war in Europe since the Second World War. It is, quite literally, mind-boggling.

 

That’s why I reached out to Fiona Hill, one of America’s most clear-eyed Russia experts, someone who has studied Putin for decades, worked in both Republican and Democratic administrations and has a reputation for truth-telling, earned when she testified during impeachment hearings for her former boss, President Donald Trump.

 

I wanted to know what she’s been thinking as she’s watched the extraordinary footage of Russian tanks rolling across international borders, what she thinks Putin has in mind and what insights she can offer into his motivations and objectives.

 

Hill spent many years studying history, and in our conversation, she repeatedly traced how long arcs and trends of European history are converging on Ukraine right now. We are already, she said, in the middle of a third World War, whether we’ve fully grasped it or not.

“Sadly, we are treading back through old historical patterns that we said that we would never permit to happen again,” Hill told me.

 

Those old historical patterns include Western businesses who fail to see how they help build a tyrant’s war chest, admirers enamored of an autocrat’s “strength” and politicians’ tendency to point fingers inward for political gain instead of working together for their nation’s security.

But at the same time, Hill says it’s not too late to turn Putin back, and it’s a job not just for the Ukrainians or for NATO — it’s a job that ordinary Westerners and companies can assist in important ways once they grasp what’s at stake.

 

“Ukraine has become the front line in a struggle, not just between democracies and autocracies but in a struggle for maintaining a rules-based system in which the things that countries want are not taken by force,” Hill said.

Pia Tafdrup: Berøringen af hud (Gyldendal)

 

Verket De fem sanser inleddes 2014 med Smagen af stål, forsattes med Lugten af sne 2016 och Synet af lys 2018, samt Lyden af skyer 2020.

 

Nu är det således dags för femte och avslutande Berøringen af hud.

 

Det första som slår mig är med vilken konsekvens och sammanhållen estetik och etik Tafdrup genomfört detta lyriska storverk. Hur håller hon tonen och attityden genom varje dikt och varje enskild del av diktverket? Kanske spårar jag där något väsentligt i hennes poetik och språkliga kvaliteter.

 

Med bokens titel är läsaren väl förberedd på vad slags tematik som upptar Tafdrup den här gången. Att beröra och att bli berörd. Huden som människans yttre gräns mot omvärlden, och huden som den mänskliga plats där känslorna transformeras och en lätt smekning kan betyda allt från omtanke till passionerad kärlek. Tafdrup öppnar boken med en sällsamt vacker dikt. Den heter Yndlingsord, och i den talar den älskade om att ordet hud är det vackraste han vet. Ordet låter precis som känslan vid beröringen! Ytterst handlar det om glädjen, om livsglädjen som manifesterar sig både i vardag och fest.

 

Huden är således också en gräns. Utanför huden kan du inte befinna dig:

 

”jeg forbliver til min død/ inden for min huds grænse, først/ når kroppen begraves/opløses grænsen mellem/ ydre og indre.”

 

I omfamningen berör och berörs vi samtidigt. Redan i sömnen tycks omfamningarna, menar Tafdrup, vänta på att vi ska vakna. Det är en vitaliserad version av tvåsamheten, bortom det ingrodda och rutinmässiga.

 

Också den ungdomliga omfamningen – vem minns inte tonårens första tafatta kram? – skildras med största ömhet, den som är ett löfte om det eviga, men som försvinner med fruktan för frånvaron. Drömmarna går sönder, men livet måste fortsätta!

 

I dikten Min mors blinde kusin visar Tafdrup mycket konkret vad huden också för en människa som saknar synen, kan innebära. Moderns kusin ser ju barnet med sin beröring. Hennes fingrar känner bokstavligt talat igen. Huden är känsla, och samtidigt identifikation och erfaren kunskap.

 

Modern figurerar också i en av samlingens starkaste dikter, Kødets gåde, där hennes sjukdom skildras som en desperat, fysisk förändring av livsrummet, men också som det mirakel vilket ligger i att veta vad som sker den andra, även om avståndet är långt:

 

”Usynligt forbinder vi os hen over kilometers afstand,/ selv fra ét kontinent til et andet taler/ vores sjæle sammen dét sekund,/ en ulykke sker, en iling af eld/ ned langs bagsiden af lår og lægge.”

 

Tafdrups insikt om att pandemin hör hemma i detta sammanhang blir tydligt i dikten Flagermuseffekten. Mot slutet av den långa dikten heter det:

 

”når covid-19 en dag driver over/ med vished om, at der er nye veje/ at gå, foden er allerede løftet.”

 

Pia Tafdrups nya bok rymmer så många aspekter av det mänskliga, sådant det utgår från huden, tankarna och känslorna, att en recension aldrig kan göra den rättvisa. Jag kan endast ödmjukt säga att man bör läsa den, om man med poesin vill något annat än den banala eller språkligt experimentella.                                          

          

Här ligger alla fem böckerna på mitt skrivbord

                                              

Om tidigare böcker i sviten har jag bland annat skrivit:

”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”

 

Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv.

 

*

 

Den danska poeten Pia Tafdrups diktsamling, Lugten af sne är den andra volymen i en serie verk som kretsar kring människans sinnen.

 

Tafdrup talar om den bortglömda doften i en dikt som utspelar sig på tåget över bron från Köpenhamn till Malmö. De hundar man får upp doftspåren med där är utbildade att hitta droger som någon försöker smuggla.

 

Samlingen rymmer också två dikter som berör de islamistiska terrorattentaten i Paris och Köpenhamn. Efter massakrerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris kan man bara instämma i den känsla hon vill förmedla: 

 

”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/  på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.” 

 

Det är sannerligen inte lätt att andas lugnt i ett sådant Europa. Och det är samma tema som avrundar dikten om när Köpenhamn drabbades av terrorn, den som riktade sig mot Lars Vilks och seminariet om yttrandefriheten, och mot den judiska synagogan; det är svårt också att återfinna förtroendet för andra i den situationen och ändå, om vi andas lugnt, som fria människor kanske det kan gå. ”endnu er verden åben” skriver Tafdrup med ett uttryck av trotsigt hopp.

 

*

 

Den tredje i sviten har synen som sinnestema. Den heter Synet af lys. Nog tycker jag att läsningen av den bekräftar en stark samhörighet med de föregående. Tematiskt finns det allt fler spår som förbinder dem, och det är kanske just den som gör intryck. Konsekvens, helhetssyn och överblick är inte alltid ledord i samtida litteratur. 

I två dikter om föräldrarna grips jag av det enkla, till synes vardagliga men ändå starkt symbolladdade. Om modern skriver hon i en dikt om ett nattlinne som ska bäras av henne efter döden, ett nattlinne som lyfts fram i ljuset "som et spejl for døden/ jeg ikke kan se ind i,/ når du er hos mig." Om fadern skriver hon i dikten Gennemlyst: "Far, dit blik forbandt/ dit væsen med mit." Och så konkret ser ju generationskedjan ut, den som också i en en blick förbinder diktaren med såväl fadern som med de egna barnen, denna blick som "trænger igennem/ i andra liv, bæres vidare, lyser."

 

*

 

I den fjärde volymen Lyden af skyer, ser jag såväl den för Tafdrup välbekanta sensualismen, som den kärvare och sakliga blicken på världen och människorna. Tillbakablickarna är alltid självklara, som i Fra de dødes rige, som inleds med orden:

 

"Ilden har tagit min far/ men jeg hører hans stemme i drømmen, / akkurat som da han levede/

 

I dikterna Din stemme och Min stemme blir jag berörd av den starka närvaro hennes älskade har i själva rösten, "Din stemme er en bro/ til mig, en passage/ for din sjæl." Och i den andra dikten skriver hon om sin egen röst, som i en radiosändning får hennes katt att springa runt, men som för henne själv är så starkt förknippad med moderns tonfall, "når jeg ringer hende op", en röst som hon känner bättre än någon annan.

 

Än är Polen ej förlorat. Ännu lever Ukraina

 

I skyddsrummen sjunger ukrainarna Ännu lever Ukraina:

 

”Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas.
Och för våra unga bröder frihets hopp ej gäckas.
Liksom dagg för solens strålar, fienderna smälta.
Vi på egen jord från skuldran träldomsoket välta.”

 

Vid de polska gränserna tas de emot, kvinnor och barn, medan männen mobiliseras till försvar av sitt land. I sina hjärtan sjunger polackerna, som så många gånger i historien Än är Polen ej förlorat.

 

”Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.”

 

Deras nationalsånger är så lika varandra, därför att deras historiska öden är så lika. Polackerna har många gånger förlorat sitt land, sett det delas och suddas ut. I Ukrainas våldtagna marker känner de igen sig själva. I dag har runt 300.000 av dem nått Polen. Trötta, frusna, ledsna och vilsna. Bussar och privatbilar för dem till hem de aldrig sett. De hjälps av människor de aldrig träffat.

 

Än är Polen ej förlorat. Ännu lever Ukraina.

 

 

 

Olga Bragina: du kan inte gå ut...

du kan inte gå ut här ingenstans för att avståndet för skottet är för kort och efter freden trevar kriget över din kropp

att söka bland dem som är som vi som uteslutits från alla fakulteter för historisk sanning som härdats i tankarnas aska tag detta hjärta som bevis på att livet aldrig går spårlöst förbi

du kan inte gå ut här ingenstans för att barnen ritar höstens frukter på de vitkalkade väggarna tankarnas skinande lakan överbyggnaden och basen det är här granaten kommer att träffa ljusets varma strålar som om det ännu var vår så var det

du kan inte gå ut här ingenstans för att ljuset är ritat med skuggornas kött och blod en dag kommer kriget att vara slut och vart tar du vägen sen

någon fred finns det inte vad är det för något det är malvorna pillret som varginnan födde upp den giftiga fonden här kommer en annan stad att stå

lyckliga människor kommer att gå ut ur husen räkna samman på duken hur många vi är som fortfarande finns kvar

det är nästan som kärlek till allt som kan försvinna till allt som bara finns en dag som själens fjäril

du kan inte gå ut här ingenstans världen har fångat dig studerar dig under mikroskop för att se var den ska föra in nålen så att det blir så intressant som möjligt så att du sprattlar i vattnet kroppen flyter med vattnet själen samlar in dessa bilder för att den är så liten för att skydda världen detta är ett krig mot dig själv för de har delat oss på mitten

vi känner inte längre igen denna stad och ni ska inte se in i dina ögon det är en spegel den ljuger du har fortfarande inte existerat där bakom förhänget är världen varm oktober som om våren

någonting pulserar under huden som en beröring som blodet ur hjärtat vad är det mer som ska vara levande vart ska du annars ta vägen nu efter världen efter freden

och jag tänker lära mig rita så att allt slår in

Av: Olga Bragina

Översättning: Mikael Nydahl

Ännu en gång: vad kan Putin göra sedan?

I DN i dag skriver Richard Swartz en bra krönika om kriget:

En längre ekonomisk isolering från Europa överlever inte hans regim, den isolering som nu med varje dag av krig skärps. Tiden arbetar mot honom. Som så många politiska diktatorer har han underskattat ekonomins betydelse, mer fixerad vid militär geopolitik än civila marknader. Och Putin har – som alla diktatorer – grovt underskattat demokratiernas styrka, tolkat deras kiv och senfärdighet som svaghet och dekadens. Vilket misstag. I stället är det hans Ryssland som är svagt och blir allt svagare, och Putin som reagerat på det med en desperation som drabbar oss alla, men som åtminstone kan få Europa att förstå att vår långa semester från Historien nu är över.

"Konvojen" som är en giftorm

Skärmdump

 

Den kallas "konvojen" i alla nyhetsmedier. 6 mil lång kö av ryska militärfordon på väg till Kiev. Det är inte en konvoj, det är en dödligt giftig orm som förstör allt i sin väg. Hur kan det komma sig att den får fortsätta framåt? 

Har den kommit fram under natten till onsdagen. Hur ser Ukraina ut denna dag?

Edward Abbey: Desert Solitaire

 

Det finns två sidor hos Edward Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt.

”och vad är lyrik?..."

Central Park, New York. Foto: Astrid Nydahl

 

Förlora sig i det blå. Bortse och blunda. Tiga och misströsta. Tisdag.

”och vad är lyrik?
jag vill berätta:
ett litet hus, smalt, högt och rummet där jag skriver detta,
överdrift!
men jag föreställer mig att allt sker
och vem är inte ensam, vem ej en värld?

Jag vill tiga om allt språket inbegriper.

Jag vill tillbaka dit där jag hör hemma.”

(Ur Vinterpalatset - 1959 - av Paavo Haavikko i tolkning av Bo Carpelan)

Ullmar Qvick: VI SOM SKRIVER DIKTER

Händer sträcks ut över land och hav
Skratt, gråt och kloka ord ekar genom tiderna.
Vi som skriver lever
De bästa från förr lever
Kanske de läser?
Vi vet ju att allt kan hända

Vi galna, vi som inte lever
för pengar och makt
och hellre kysser än slår ihjäl
Vi har  ändå ordet
Varaktigare än koppar.

Hallå Homeros! Du får hälsa Odyssevs att vi har
lika jäkligt som han på våra hav
Idag
Sirenerna förför oss,
den blinde jätten vill sluka oss,
hur tusan hittar vi hem?

Hej Catullus!
Tänk vad du rörde mig
När du skrev att Lesbias sparv
hade dött
För när vi bryr oss om sparvar
då finns det lite hopp
(Greta vet)

Hej Shakespeare - du är bäst
Ingen kan som du
rannsaka våra hjärtan och njurar
Så vad tror du om
Boris Johnson?
Är han farlig? Ingen är mindre
slätkammad än han, sover knappast gott om natten.
Drar han sin dolk i smyg?

God dag, kamrat Dostojevskij!
Kamrat i skrivandet alltså, inget annat!
Din Idiot var god, men idioten som härjar nu... oh my god!
.....tala om Brott och straff!

Det kändes skönt att prata med de stora, fast lite fräckt.
För vem är jag? Nu ska jag gå till frukosten, men inte lever vi av bröd allena.

Albanien ansluter till EU-sanktioner

 TIRANA, Feb. 28 – Albania has joined EU sanctions on Russia after it invaded Ukraine, including closing Albania's airspace to all Russian carriers and Russian-registered aircraft, the foreign minister announced Sunday evening.  

"Following the measures taken at European level, the airspace of the Republic of Albania will be closed from tonight for all Russian air operators or any aircraft registered in Russia, except the cases when such flights are performed for emergency reasons, humanitarian or medical purposes or interstate needs," said Albanian Foreign Minister Olta Xhaçka.

The move is the latest in a series from NATO member and EU candidate Albania to protest the war in Ukraine.

“I do believe that I express what all Albanians feel today when I say that the heroic resistance of the Ukrainian people against this aggression has won the respect and admiration of all of us.” Xhacka said in her statement, “The war in Ukraine is more than just a war for the freedom of Ukraine. It is a struggle for the future of a democratic Europe, for the architecture of security and cooperation in our continent, as well as rules based international order."

The sanctions that Tirana has joined include a travel ban on EU-listed Russians as well as the freezing of assets, if there are any in Albania, in line with EU sanctions.  

Only charter Russian planes currently fly to Albania, but Russia's main air carrier for leisure travel, Nordwind Airlines, had announced it was to start operating direct flights from Moscow to Tirana on April 30. 

Albania is also considering canceling current facilities that make it easier for certain Russians – diplomats and businesspeople – to travel to Albania.  

Xhacka said that Albania will also no longer participate in any sports matches with the Russian Federation until the end of the occupation of Ukraine.

Albania and Russia are in the same group for the League of Nations football matches and have a scheduled match in Moscow on June 2. 

UEFA had previously announced that matches with Russia would be played on neutral pitches.

Xhacka added that Albania is offering its assistance to Ukraine with healthcare materials.

"Albania will continue to join every initiative and measure of our allies and partners. This is an obligation that every democratic country has today towards Ukraine and towards the societies of our peoples and the future of our children," Xhacka added.

Ullmar Qvick: Solidaritet

 När det var terror, krig och fördrivning i Kosova gick det som med sparkcykel med reaktionerna, nu går det med raketfart. IT-revolutionen har förändrat kommunikationen men inte umgängesmetoderna. Fortfarande finns det sådana som betraktar sig som människor som menar att när det behövs slår man ihjäl varandra.

De fismunkar som tycker att man inte ska ingripa mot detta beteende, som skyller på att regeringen X gjorde si och Y gjorde så har jag bara förakt för. 
Alla borde begripa att nu gäller det Putins vanvettiga agression . Jag är inte intresserad av analys av ukrainska tänder, hjärtan och njurar. Vi ställer upp för Ukraina för att stoppa Putin, punkt och slut. Och den som splittrar bör få känna på vad vi tycker om svikare, om dem som direkt eller indirekt går Putins ärenden.

Lyckligtvis ser det ut som om det nästan bortglömda ordet solidaritet med ett folk blivit realitet igen. Jag minns hur mycket knepigare det var att ställa upp för Kosova för 30 år sen. Albanernas renhet skulle granskas in på bara kroppen. Och folkrätten gjorde att Kosova var fastkedjat vid Serbien. Jag fattade efter ett tag att ordet folkrätt var perverst, det hade varken med folk eller rätt att göra. Det gällde bara en regims rätt att täppa till munnen och binda händerna på en del av sina medborgare. Vidrigt.

Det löste sig för Kosova, även om det finns mycket att förbättra. Men om regeringarna i Tirana och Prishtina skulle bete sig så som jag inte gillar, ska jag då vända folket ryggen? Nej, under mer än 50 års aktivitet har jag tyckt att det skulle vara lika sjukt som att ha handskar på händerna vid matbordet.
Solidaritet med alla folk som behöver den!

Lennart Sjögren: Det röda äpplet. En dikt

 

Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens nya bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena. 

 

”Det  är som om jag förlorat själva huvudet

det är ingen reda med något

ibland kör det helt ihop”

 

Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår? 

 

Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.

 

Det röda äpplet blir en livssymbol,”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”

 

Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”. 

 

Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.

 

 När jag läser Lennart Sjögrens nya bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden. 

 

 

 

"Ja, om det finns någon som har Putins öra så..."

Skärmdump

Sofia Nyblom i Dagens Nyheter: 

"Ja, om det finns någon som har Putins öra så skulle det kunna vara de såta musikervännerna Sergej Roldugin och Valerij Gergijev. Men kommer Gergijev att bryta sin pakt med djävulen och hoppa av till väst? Knappast. Mest sannolikt är att vi får se honom dirigera en segerkonsert i Kiev om ryska styrkor intar den ukrainska huvudstaden. Men då har hans egen internationella karriär definitivt gått upp i rök.

Frågan är: hur kan vi förhålla oss till rysk musik efter Ukrainainvasionen utan att väga in politiken? Kommer ryska propagandamakare som Gergijev att ställas till svars när allt detta är över? Ytterst handlar frågan om mer än instrumentaliseringen av ryska musiker, Tjajkovskij och artisterna i Eurovision song contest. De ryska ansträngningarna att kväva särarten hos den ukrainska och den krimtatariska kulturen genom att framhäva Rysslands historia utgör ett månghundraårigt kolonialt förtryck.

På samma sätt som nazisterna instrumentaliserade den tyska musiken under andra världskriget, så har Ryssland och Sovjet gjort politik av sitt eget och sina lydstaters musikaliska arv. Som den gången Stalin beordrade mordet på samtliga Ukrainas blinda trubadurer – de som i sina ballader förmedlade landets historia – i en skogsdunge utanför Charkiv 1932, samtidigt som miljontals ukrainare dog i svältkatastrofen Holodomor. Eller som när Sovjet efter Kriminvasionen 2014 skickade krimtatariska musiker och konstnärer till Gulag på samma sätt som Stalin gjorde 1944.

Länge har väst varit döva inför de skorrande biljuden i den statligt sanktionerade ryska kulturen. Inför det nya folkmordet har oljudet blivit lika bedövande som flyglarmet i krigets Ukraina."