Melankolin

Foto: Astrid Nydahl

I melankolin finns de små viloplatserna utmed vägen. Jag viker in på dem allt oftare, sätter mig ner som på en sten där jag bara brukar glo mot horisonten.

*

En av viloplatserna är läsfåtöljen här hemma. Under söndagen satt jag där från och till. Tog fram en av böckerna jag läser just nu. Carl-Henning Wijkmark skriver i den: 

"Jag kommer att tänka på Gottfried Benn: 'Nihilismus ist ein Glücksgefühl", nihilismen är en lyckokänsla. Det ligger någonting i det, jag har inget större behov av att förtrösta (...) Jag tror inte på någon stor underbar vändning, jag är lite spenglersk: det är en stadigt sjunkande kurva vi befinner oss i."

Citaten hämtar jag ur Städernas svall som Wijkmark skrivit tillsammans med Ulf Peter Hallberg. Det finns så mycket att säga om den boken. Jag återkommer förstås till den, men vill gärna också visa ett avsnitt om det som är ett stort lidande idag:

"Mediebruset och populärkulturen lindar in och avlägsnar såren och smärtorna. Det är en enda glömskemaskin, den amerikanska populärkulturen, som förhindrar blicken för sammanhang bakåt. Samtidighet, ytlig betraktelse."

Äta gräs och tugga teser

Skanderbeg står staty i bergen, i det lilla samhället Kruja. Hit blev jag förd för att i mytologins tecken intervjua en företrädare för den albanska kommunistpartiet, Ymer Minxhozi en sommardag 1978.

Skanderbeg stod staty överallt. Han motstod ottomanerna och mytologin gjorde honom till en albansk folkhjälte. Kommunistpartiet kapade hans namn. När den leninistiska traditionens alla statyer och väggmålningar krackelerat – Lenin, Stalin, Mao, Hoxha – var det ändå bara han som överlevde. Han hade funnits där i mer än femhundra år men visade sig till sist ändå yngre än de moderna despoterna.

*

Jag kom till Saranda en mycket het julidag 1978. Vi hade rest över bergen, vägarna försvann ibland framför bilen, kvar fanns bara grus och småsten och en getstig att komma vidare på. När klyftan vidgades och vi kunde se den lilla staden framför oss slog Korfu emot oss som en solhägring ute i vattnet. Men alldeles verklig låg den grekiska ön framför oss, när vi satt i hamnen och plaskade med fötterna. Varje natt stod balkongdörren öppen och suckarna från de älskandes bädd hördes ut i bukten.

  

*

Jag mötte Vlora på en buss från Markaryd till Kristianstad. Hon hade kommit till Sverige som tonåring, men kunde redan svenska så bra, att jag undrade hur det gått till. Mycket enkelt, menade hon. Från Länsbiblioteket hade hon lånat hem alla Ismail Kadarés romaner i svensk översättning och sedan jämfört dem med de egna albanska originalen. Utan svenska vänner hade hon i litteraturens värld byggt ett svensk ordförråd. Vlora hade fått sitt namn av den sydalbanska stad som också fungerade som flottbas för Sovjetunionen fram till den dag då Enver Hoxha ställdes inför Chrustjevs förslag om att Albanien borde ägna sig helt åt att odla apelsiner åt COMECON-länderna. ”Då äter vi hellre gräs” svarade Hoxha och stängde landet för den sovjetiska supermakten. Hade Vloras föräldrar den händelsen i åtanke då de namngav dottern? Senare mötte jag den albanska familj som givit namnen Loranda, Miranda och Saranda åt sina tre döttrar.

Den nya albanska människan?

Gjirokastër i södra Albanien. Foto: Thomas Nydahl

Är vi redan så gamla och de kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt i våra berättelser?

*

Allt, nästan allt, jag rapporterade (i artiklar och radioprogram) från Albanien under en handfull år på 1970-talet kunde skrivas in under rubriken ”Den nya människan”. Jag betvivlar inte att min avsikt var ärlig: jag menade verkligen att arbetsdelning och uppochnedvänd pyramid i lönebildningen var något positivt: alltså att ambassadörer och författare varje år hade några månaders obligatoriskt kroppsarbete och att industriarbetaren hade högre lön än akademikern. Jag trodde verkligen att ”den nya människan” kunde formas om villkoren såg annorlunda ut. Jag frågade aldrig mig själv om jag hade kunnat tänka mig att varje år göra mina månader i fabriken. Jag frågade aldrig mig själv om ekonomiska lockbeten kunde få de allra bästa att utbilda sig till läkare, lärare eller något tredje. Övertygad som jag var av Karl Marx tes, att vi alla är produkter av vårt sociala vara, ville jag se den albanska vardagen förvandla människan. När diktaturen föll kom allt det mänskliga i öppen dager: rofferiet, egoismen, ansvarslösheten, den totala hänsynslösheten. Vapenförråden plundrades, hela sjukhus och skolor slogs sönder och människor bar allt från inredningar till tegel med hem för eget bruk. Det var alltså bara polisstatens skräckinjagande metoder som fått albanerna att bete sig så annorlunda: under huden och fernissan dolde sig den alldeles vanliga ”gamla människan”.

*

Jag vandrade i de albanska städerna, drog in doften av lindblomningen. Vart jag kom mötte mig en ung albanska i ljus klänning och ett leende: Välkommen till mitt land! Varje gång, när jag drog mig tillbaka i hotellobbyn, funderade jag över varför jag själv aldrig talade om ”mitt land”. Var det för att jag tog allt för givet, var det för att min folkhemsbarndom lärt mig, att allt redan var färdigt att brukas? I minnet vandrar jag tillbaka till Korcas lindalléer, jag reser mot Gjirokastërs branta kullerstensgränder, jag läser mig in i Kadarés universum av politisk turbulens och stolthet; var jag än vänder blicken står den unga albanskan där igen. Hon har sett sitt land blöda många gånger, hon har levt i armod och krig, men hennes leende återkommer, hon hämtar sig från lidandet, så som varje människa måste göra, när hon förstått att landets framtid beror på henne.

Från gränsen blickar jag in mot Kosova, slätterna som just brann, dalgångarna som genljöd av gevärsskott. Jag drar in doften från Tiranas parker, jag minns deras varma nattmörker och de sena måltiderna, jag minns männen som ömt kramade kvinnorna, jag minns min egen försjunkenhet. Allt jag tog för givet är ännu inte varje människas.

*

"Är jag då europé? Ja. Självfallet. Vad annars? Men för det hade jag inte behövt flytta till Wien; också hemma i Stockholm hade jag varit europé fastän det där, och som jag förmodar i London, kanske inte känns lika självklart som i Wien eller i Budapest. Ändå är detta något jag sällan eller aldrig tänker på. För att riktigt känna mig som europé måste jag resa till Amerika. Först där upptäcker jag hur jag många gånger har mer gemensamt med en alban än med en amerikan, en tanke eller snarare känsla som i Europa aldrig skulle falla mig in. Medan Albanien hemma i Europa förblir mig ganska främmande förvandlar det sig i Amerika till något högst förtroligt."  (RichardSwartz i Dagens Nyheter)

Österrike och omvalet

Nog är det märkvärdigt att det österrikiska presidentvalet har förklarats ogiltigt. Svenska Dagbladet skriver:

Författningsdomstolens utfrågning av dussintals valmottagare och bisittare har avslöjat en slentrian och en missaktning av vallagen som fått även de mest luttrade österrikare att förtvivla. Brevröster öppnades för tidigt och delvis av icke befogade personer. Valmottagare skrev under protokoll som de inte läst. Försvunna valsedlar ignorerades.

Nu tycks det som om valet mellan en f.d. grön kandidat och en nationellt sinnad, herrarna 

Alexander Van der Bellen och Norbert Hofer från FPÖ. 

måste göras om. Det var ju den senare som var segertippad. Författningsdomstolen har tydligen häpnat över hur illa rösträkningen sköttes. Eller sköttes den så som någon beslutat? Var valet riggat och därmed gjort det uteslutet att Hofer skulle vinna? Jag har inte den blekaste. 

Men jag vet att ogiltigförklarade val i dagens Europa är något enastående häpnadsväckande. Många hade spekulerat om att SD:s inträde i den svenska riksdagen skulle förhindrats av aktivt och medvetet planerat valfusk. Så skedde inte, det vet vi sedan länge.

Ytterst tycks nu också frågan om att lämna EU hamnar högt upp på listan över saker man måste ta ställning till. Svenskan skriver:

Det enda man med säkerhet kan säga är att Österrike är djupt splittrat. I senaste mätningar är det bara 51 procent av de tillfrågade som vill att Österrike ska vara kvar i EU. 18 procent vill under alla omständigheter ha en ”öxit” medan 31 procent kan tänka sig att rösta för ett utträde.

Boklig bildning eller icke-boklig "kunskap" - danskt exempel

En alldeles otidsenlig människa i ett rum som innehåller böcker!

Vad är bildning? Det är en fråga som rymmer många svar. I Köpenhamn har kultur- och fritidsborgmästaren i alla fall gett alla bibliotekarier råg i ryggen inför framtidens kunskaper. Nu ska böckerna kastas eller skänkas bort. En utredning har öppnat dörren för det de kallar "icke-boklig bildning". Man vill skapa "skolösa områden för lek" och "en behaglig plats att vara på". Det innebär till exempel att man tagit bort runt 30% av bokbeståndet för att ge plats för sådant som stadens 45% icke-läsare efterfrågar. 

Vad är det för något? Bland annat möjligheten att kunna låna verktyg, eller att vara med på temakvällar om fotboll. "Det är ett klart missförstånd att bibliotek handlar om böcker" säger borgmästaren, "det är just den fördomen det är extremt viktigt att göra upp med. Biblioteken har skapats i världen för att höja kunskapsnivån, det står i bibliotekslagen. Det har boken traditionellt varit ett redskap för, men det är den inte idag." 

Kultur- och fritidsborgmästaren heter Carl Christian Ebbesen. Han tillhör Dansk Folkeparti. Kan vara bra att lägga på minnet. Snart sker samma sak på ett bibliotek närmare dig, här i vårt arma land. Och det spelar ingen roll vilken politik dessa partier håller sig med, och oavsett vad de klistrar för etiketter på sig själva och varandra är jag övertygad om att verklig bildning är det värsta de vet. Och glöm inte bort att landsbygdens bibliotek i Norge sedan 20 år lånar ut symaskiner. Det finns "något för alla" - inte sant?

Vill man läsa hela artikeln så finns den här.