Flykten, drömmarnas mål och våra eventuella förpliktelser

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser Slavoj Žižek i London Review of Books. Hans tankar om det som här till vardags kallas ”flyktingkrisen” är intressantare än det mesta som sägs i Grönköping. Efter att utförligt ha resonerat om de sönderfallna staterna i arabvärlden och hur ”väst” orsakat tragedier genom bombningar och ekonomiskt stöd till jihadistgrupperna – för demokrati och frihet, ha ha! – kommer han in på själva flyktingfrågan. Är det en plikt för oss svenskar att se till så att syriern, libyern eller irakiern kan uppnå sina drömmars mål? Žižek påpekar att det för många européer är en dröm att få leva som en svensk eller en norrman, men att de inte flyr i massor för att få göra det. Varför har vi i Sverige släppt in dessa enorma mängder unga muslimska män, om inte för att vi anser oss ha en förpliktelse – vilken och varför? – att förverkliga deras drömmar? Vi går på mycket tunn is nu. Snart brister den.

 Žižek:

In escaping their war-torn homelands, the refugees are possessed by a dream. Refugees arriving in southern Italy do not want to stay there: many of them are trying to get to Scandinavia. The thousands of migrants in Calais are not satisfied with France: they are ready to risk their lives to enter the UK. Tens of thousands of refugees in Balkan countries are desperate to get to Germany. They assert their dreams as their unconditional right, and demand from the European authorities not only proper food and medical care but also transportation to the destination of their choice. There is something enigmatically utopian in this demand: as if it were the duty of Europe to realise their dreams – dreams which, incidentally, are out of reach of most Europeans (surely a good number of Southern and Eastern Europeans would prefer to live in Norway too?). It is precisely when people find themselves in poverty, distress and danger – when we’d expect them to settle for a minimum of safety and wellbeing – that their utopianism becomes most intransigent. But the hard truth to be faced by the refugees is that ‘there is no Norway,’ even in Norway.

Lördagar mitt i livet, mitt i världen

Foto: Astrid Nydahl

"The greatest hypocrites are those who call for open borders. They know very well this will never happen: it would instantly trigger a populist revolt in Europe. They play the beautiful soul, superior to the corrupted world while continuing to get along in it." 

Slavoj Zizek (vars texter i flyktingfrågan och annat jag ska återkomma till, detta korta citat tackar jag Joakim för).

Det går inte en dag utan att oron gnager i mig. Mitt yngsta barnbarn plågas av oro efter Parismassakern. Hon har ännu inte, så vitt jag vet, fått kännedom om islamisternas massmord i Kalifornien. 

Nu vet vi med säkerhet. Den kvinnliga terroristen hade svurit IS sin trohet, det är så det går till, och hon var nog överens med sin man om illdådet. Amerikanarna lever kanske i villfarelsen att det var ännu en "arbetsplatsskjutning" - just därför är det så viktigt, för dem och för oss, att läsa på. Nätet erbjuder tung information. Den är öppen för oss alla.

Jag var inne i centrum på fredagen. I vanlig ordning vaggade de kvinnor som vaggat i flera år nu utanför butikerna. Jag följer Expressens förträffliga serie om de rumänska zigenarna, ja, Magda Gads brutalt realistiska texter och Christoffer Hjalmarssons starka foton, och det räcker ibland att jag tittar på bilderna i de drabbande reportagen för att i alla fall ana - nej, jag förstår inte - vad det handlar om. Hur kunde ett helt folk hamna i denna bottenlösa misär? Hur kunde de föredra att sitta dagarna i ända på kalla, svenska trottoarer, långt från barnen och det som kanske kunde kallas hemma om än det är ett skjul? Jag vet nu i alla fall att deras barn växer upp till missbruk och kriminalitet. Ser ni det första reportaget jag länkar till ovan, läs då också fortsättningen av serien.

Varken Bukarest eller dess omgivningar i Rumänien erbjuder något alternativ, tycks det. Å andra sidan: är människor förutbestämda till den yttersta misären? Jag vet inte det heller med säkerhet, ändå fostrad som jag är i den svenska arbetarlitteraturen och dess viktiga lärdomar. Någon klättrare eller klassresenär behöver man nog inte vara för att bli något annat än arbetslös eller utslagen. Ivar Lo-Johanssons statargenerationer bevisade det. Och de är för mig alltjämt viktiga förebilder. Kapitalismens brutalitet behöver man inte applicera på sig själv. Man kan börja med att studera, bilda sig, tidigt i vuxenlivet och därmed sakta ploga vägen fri fram till det man vill "vara" eller "göra". Det slående med tiggarna på min stads gator är att de inte förstår ett enda ord engelska. Det i sig är anmärkningsvärt när medborgare i tidigare katastrofstater ändå lärt sig detta, vår tids lingua franca.

Allt det jag själv planerat för julhelgen - flykt och stillhet - hotas av "läget", vilket alltså är ett kortare sätt att säga att det brinner i vår närmaste omgivning, på det europeiska planet i alla fall. Det blir inte lätt att hantera. Men vem har sagt att livet ska vara lätt? Och vad är en enda människas problem mot en värld som blöder och plågas? Intet!

Illavarslande prognoser

Där borta, i bukten, parkerar vi vår röda bil för att njuta vad havet och friheten kan bjuda. Foto: Astrid Nydahl

Desperationen tilltar. Från "alla är välkomna" under trettio år till "ingen är välkommen" över en natt. Maktens män och kvinnor vaknade när det redan var för sent. Påståendet att Sverige hade en "reglerad invandring" visade sig i all sin förljugenhet. Efter att uppenbarats hand i hand med Merkel, som en ängel på himlavalvet, landade man med minst två fötter på den hårda jorden. Där började desperationen ta sig konkreta uttryck. Gråtande ministrar och veckade pannors män i varje nyhetssändning. 

Förslaget att kunna stänga Öresundsbron är ett extremt exempel på hur ostkupan i Stockholm hindrar syret att nå politikerklassens hjärnor. Skolelever på överlevnadskurs i Skåne misstas för flyktingar i gummibåt. Syriska flyktingar som fått fred och ro i Danmark klagar på allt, inklusive vädret. Snyftreportage om unga afghanska bröder som hamnat i olika länder, oh världens olycka och orättvisa. 

Nå, det finns något som utvecklas parallellt och som hänger samman med desperationen och de vidöppna gränserna: terrorn och hoten mot våra liv. Europeiska säkerhetstjänster varnar för att IS kommer att slå till mot London inom några veckor. Terrorattacken i Kalifornien är så uppenbar att också president Obama vågar sig på ett "...kanske terror" medan FBI gräver fram vapen, mängder med ammunition och rörbomber. Angreppet mot en restaurang i Kairo senast i raden av mordiska manifestationer. Det ser mörkt ut, inte bara för arabvärlden utan också för västerlandet, som nu med öppna hjärtan och armar bjudit in så många jihadister att det är en fråga om när, inte om, de slår till mot Folkhemmet.  

Kriget är ett faktum och inte bara en retorisk, fransk fint. Vi hukar i stormen. Skåne är mörkt idag, men de människor som finns i min nära familj och som ska resa över bron idag oroar sig inte mest för vädret. Så har det blivit och så kommer det att fortsätta. Den som tror eller hävdar något annat är antingen obildbar eller en bedragare. 

Uppdatering: redan den 21 december börjar helvetet för alla som ska resa med Öresundstågen från Köpenhamn till den svenska sidan. Hela artikeln kan man läsa här, nu bara ett citat ur den:

"Det blir desto större problem för resenärer på väg från Köpenhamn till Malmö. Eftersom DSB ser det som omöjligt att kolla ID-handlingar ombord på Öresundstågen görs alla sådana kontroller på Kastrup. Kastrups södra perrong blir därför tudelad, med avspärrningar mellan ett perrongavsnitt för avstigande och ett avsnitt för påstigande mot Sverige.

När brotågen rullar in på Kastrup på väg mot Bron måste alla resenärer ta rulltrappan upp till flygplatsterminalen. Där kan 400-500 resenärer köa för att passera en ID-kontroll innan de tillåts ta rulltrappan ner till Sverigeperrongen.

– Det blir som en gate som varje resenär ska passera. Det blir stängsel och avspärrningar, säger Linus Eriksson."

PS: Jag ber er läsa min text om nygamla kommentarregler i bloggens högerspalt.

Vår olycka. "Civilisationens bottenskrap" - en karikatyr

Foto: Astrid Nydahl

Eftersom vår olycka är historiens olycka, historiens förmörkelse, blir vi tvungna att gå längre än Valérys ord, skärpa deras betydelse - vi vet nu att civilisationen är dödlig, att vi med stormsteg närmar oss världskatastrofens horisonter, det värstas mirakler, fruktans gyllene tidsålder (...)

Stammar med insikten att befalla samlas för att forma en stormakt; det ögonblick kommer när de resignerat och vacklande suckar efter en underordnad roll. När man inte längre invaderar, går man med på att invaderas (...)

Västerlandet? En möjlighet utan morgondag (...)

Om mänskligheten någon gång i framtiden skulle börja på nytt, skulle den göra det med sitt avskum, med idioter från alla håll, med kontinentens bottenskrap; en karikatyrartad civilisation blir resultatet... (Ur E.M. Ciorans Bitterhetens syllogismer, översättning av Jon Milos)

När jag lade mig för nattsömnen för 9 timmar sedan hade jag redan hunnit tänka tanken: Islam, islam och islam - igen och igen. När jag steg upp för en ny dag bekräftades mina farhågor. Också massmorden i Kalifornien har en muslimsk anknytning. Exakt vilken är oklart när jag skriver detta (och oavsett är det att betrakta som ett terrordåd helt i linje med andra vi sett, år efter år, i olika delar av världen). Det par som utförde massakern var båda muslimer, han från Pakistan, hon från Saudi-arabien. Jag har i ett par timmar nu läst amerikanska texter och tittat på rapporteringen från flera tv-kanaler, också lokala i San Bernardino. Mitt bestämda intryck är att det kommer att bli en än obehagligare sanning som till slut presenteras för amerikanarna. Och det är då jag åter tar fram rumänsk-franske E.M. Cioran. Hans närmast profetiska texter har stor giltighet en dag som denna. Den lilla buketten ovan talar för sig själv. Även om jag inte har det minsta att invända när jag hör att britterna bombat de oljekällor som förser IS med jätteinkomster, är jag ändå mer benägen att skriva under på Ciorans dystra profetior. IS har nämligen sitt folk här, mitt i våra samhällen, redo att utföra de mest horribla massmord som kan skrivas in i deras "civilisatoriska" kontext (kalifatet, överhögheten etc.)

Islamismen, livet, världsbilden. Att gå emot "god ton"

Foto: Astrid Nydahl

"Och man håller med. Det borde man inte göra. Nej, det att inte säga emot är en dålig vana. Du vet så väl hur de flesta tänker, vad som hör till god samtalston, och du döljer dig själv och dina åsikter eftersom ditt synsätt är helt främmande för dem. Det är inte rätt. Låt dem istället möta någon som inte är överens med dem, någon som har en annan syn på livet. De gillar inte sådana. Nej. De kommer inte gärna att återkomma. Men du har kanske skakat om dem lite. Och det är också något. Kanske mer än du tror." Ur Olav H. Hauge: Dagbok 1924-1994 (Molin & Sorgenfrei, översättning av Lars Molin)

Jag umgås med tre män nu varje natt. Ingången till dem är förstås Olav H. Hauge. Och han leder mig till Emerson och Thoreau. De tre männen är allt jag behöver denna tidiga december, i tvärdraget från europeiska, amerikanska och andra tragedier. 

När jag skriver detta vet jag ännu inte om den brittiska regeringen beordrar sitt flygvapen att också agera i Syrien mot IS (men här får jag korrigera mig själv: vid 23:30-tiden såg jag på BBC att det blev ett ja, förstås, allt annat hade varit en överraskning).

Det finns små och stora tragedier. Ännu en skjutning, ja faktiskt ett massmord i San Bernardino i Kalifornien är förstås en mindre tragedi på den globala arenan men en stor för de människor som är inblandade. Dramat pågår medan jag skriver detta. 14 personer är döda och lika många har "betydande skador". FBI meddelar att man inte vet om det är en terroristattack. Skulle det visa sig vara det blir massmordet av en helt annan dignitet. Torsdagen kanske erbjuder svar, i skrivande stund finns det inga.

Men jag tänker att det barnbarn som åt middag med oss på onsdagskvällen nog kom allra närmast när han sa, att det i Syrien "finns alldeles för mycket att hålla reda på för att man ska kunna uttala sig säkert". Ändå tävlar den europeiska offentligheten om att vara så tvärsäker som möjligt. Men väldigt få talar om hur den politiska klassen i Turkiet handlar med stulen olja från Irak och Syrien. Väldigt få talar om vilken roll saudierna spelar i vapenhandeln. Ännu färre tar reda på hur den syriska tragedin började, vem som först beväpnade rebellerna och vem som styrde dem som små marionetter.

Och nästan ingen utvecklar samtalet om hur IS-mördarna i Syrien och Irak är förbundna med IS-anhängarna i de europeiska städerna, från Paris till Madrid, över London och Berlin till Stockholm och Köpenhamn. Därför gjorde det starkt intryck på mig att höra Labours Hilary Benn (the shadow foreign secretary) tala om IS som just fascister, och att det är vår plikt att slåss mot fascismen, "Labour has always stood up to them" sa han och meddelade att han kommer att rösta med regeringen, mot sitt eget parti (se exakt formulering nedan).

Jag återgår till Hauge. Det gör då ingenting om natten blir lång. Jag ska ingenstans. Och jag ska ingenting annat göra. 

(Ur The Guardians referat: We are here faced by fascists, he says. These people hold us, and our values in contempt. Fascists need to be confronted, he says. Labour has always stood up to them. We must now confront this evil, he says.)

Kommer britterna att flygbomba IS? Beslutet tas idag

Linderödsåsen i snö. Foto: Astrid Nydahl

Patrick Cockburn skriver i Independent om varför han tror att ett brittiskt beslut att bomba IS bara kommer att sluta i nederlag, som det gjorde i Irak:

Britain is on the verge of entering a conflict in Syria in which its political and military strategy is based on wishful thinking and poor information. British air strikes in Syria will be too few to make much difference to Isis, but are important because they signal Britain’s entry into what may be a long war.

In one crucial respect, David Cameron’s approach is similar to that which saw Britain fight two small but unsuccessful wars in Iraq and Afghanistan since 2003, in both cases without an effective local partner on the ground. Similarly in Syria, Britain will be at the mercy of events which are being shaped by the numerous other players in the conflict, all of whom have their own highly contradictory agendas. 

Detta gör han med anledning av att debatten om ett ingripande idag har börjat i det brittiska parlamentet. Att Cameron får med sig sina egna partivänner är väl självklart. Mindre självklart men ändå ett faktum är, att många Labourpolitiker sviker Corbyns nej-linje och röstar ja. Hur ser argumentationen ut? Man kan läsa hela den motion som regeringen lagt fram. Idag kommer parlamentarikerna att diskutera den i minst tio timmar. Och det har sagts att om det blir ett ja – och det mesta talar väl för det – så kommer brittiska stridsplan att sättas in mot IS i Syrien tämligen omgående. Leder det till terrordåd i London? Högst troligt. Skulle sådana terrordåd komma att genomföras alldeles oavsett. Högst troligt också det. Brittisk press är förstås mycket upptagen med ämnet idag. Själv läser jag, förutom Independent, också Guardian och Telegraph för uppdateringar.

Det "mångkulturella" nyspråket och Victor Klemperer

Malmö Central. Foto: A. Nydahl

Victor Klemperer är förstås mest känd för sina dagböcker från åren 1933-1945. Det finns mycket att säga om dem. De finns utgivna i två volymer i en box på svenska. Vill man studera hur nazismen sakta tar ett strypgrepp på det tyska samhället har jag svårt att tänka mig något bättre och mer avslappnat och nertonat än dessa. Klemperer är ju en man som tar sina språkliga instrument på största allvar. Och det är just därför jag nämner honom idag.

Vid sidan av dagböckerna finns också på svenska hans LTI. Tredje rikets språk. I den möter vi samma kyligt analytiska röst som i dagböckerna, därtill stram i hans roll som vetenskapsman. Jag har länge hävdat att just en sådan studie av vårt samtida Sverige och Europa är nödvändig. Men det kräver två saker: en analytiker som är språkvetare och en analytiker som dessutom har genomskådat det mångkulturella fikonspråket. Hur skulle man hitta en sådan person?

Klemperer (1881-1960)

Sedan i alla fall trettio år har vi sett en språklig förändring i Sverige som inte bara har att göra med naturliga och generationsbundna förskjutningar, eller med nya ord som infogas i språket. Vi har dessutom fått uppleva hur ett i det närmaste orwellskt nyspråk funnit vägen till den politiska sfären och till den mediala sfär som är offentlighetens. Den som ser en nyhetssändning känner förstås igen orden och det språkliga luddet från partikanslierna och riksdagen. Uttryck som "ensamkommande flyktingbarn" accepteras trots att de är både sakligt felaktiga och språkliga klichéer. Detta är förstås bara ett enda exempel. Jag kunde också ha gjort en lista för att exemplifiera vad jag menar. Och då hade jag förstås också tagit med ord och begrepp som "fredens religion", "mångkultur", "ansvarstagande yttrandefrihet", "hämndporr", "rasism", "anti-sionism", "rasifierad", "könsmaktsordning", "åsiktskorridor" - resten kan ni förstås fylla i efter smak och tycke. 

Not: Att jag tagit med bilden från Malmö Central har en mycket enkel förklaring: det är idag ställt utom alla tvivel att det i den väldiga människoström som kommit till Malmö denna höst och vinter finns ett betydande antal människor som inte kan betraktas som annat än ekonomiska migranter (och de skulle under andra omständigheter inte uppnå flyktingstatus). Välkomna var de alla fram till den dag regeringen kom fram till slutsatsen att det inte längre höll. Men som ni vet fortsätter galenskapen och i den också ett antal buketter med nyord. 

Ny filmatisering av Thomas Hardys roman Far from the Madding Crowd

Huvudrollen som Bathsheba Everdene görs av Carey Mulligan

Det går väl inte att komma till England och filmatisera Thomas Hardys klassiker ”Fjärran från vimlets yra” utan att snabbt göra klart att man känner till filmatiseringen från 1967, av John Schlesinger. Men därifrån till att följa den versionen slaviskt, nära nog bild för bild, som Thomas Vinterberg gör i upptakten till sin ”Far from the madding crowd” är steget långt. Man blir lite orolig… 

Så skrev Dagens Nyheter om Thomas Vinterbergs nya filmatisering av Thomas Hardys Far from the Madding Crowd. Och hon fortsatte med att jämföra med John Schlesingers filmatisering från 1967:

Det är en betydligt friskare version än Schlesingers. När den skärpta och starka torpardottern Bathsheba Everdene (Mulligan) kommer in till sin friare, den strävsamma fårbonden Gabriel Oak, är all brunkräm som bortspolad av Dorsets havssalta vindar. Hon är saklig som en Austen-hjältinna, spelar inte på sin sexualitet, är inte alls retsam och flirtig som Julie Christie var.

Vinterberg och Mulligan fråntar henne alla drag av femme fatale och gör henne – på gott och ont – oskyldig till de tragedier som så småningom kommer att utspela sig. Bath­sheba ärver en stor bondgård och får därmed en möjlighet som var nästan outforskad på Hardys tid: att inte gifta sig. Men eftersom hon dessutom är mycket vacker och eftersom det helt enkelt inte passar sig att vara ogift, får hon inte vara ifred för anbud. Förutom den hårt arbetande, fysiskt ångande Oak (Shoenaerts) är det “kapet” – den rika, distingerade grannbonden (Sheen) och Troy, en ung, bildskön och provokativ soldat (Skurrit) som svärmar runt henne. Alla trasslar in sig så i hennes öde och hon i deras att hon ändå sällan kan njuta av sin frihet.

Är det en rättvis jämförelse? Ja, absolut. Thomas Vinterberg lägger sig nära romanen och sedan Troy gjort entré i berättelsen med uniform, värja och det hela, befinner man sig i ett fast grepp. Det är helt enkelt en lysande filmatisering.

Ett barn är fött på Sevedsplan

Min nya bok har nu varit ute för försäljning en månads tid. Det har gått över förväntan, inte minst tack vare alla förköp (tack för ert stöd alla ni som gjorde det). Några pressröster finns ännu inte, kanske kommer det inga alls, men jag har fått en mängd personliga läsningar i min inbox, och så två röster på nätet. Först ut var Lars Vilks, och idag kom det en recension hos Bernur (Björn Kohlström). 

Boken kostar 300:- inklusive frakt.

Boken kan betraktas som både ett stadsporträtt (Malmö 1952 - 2015) och en självbiografi. "Var dig själv så är du alla" säger Olav H. Hauge, och jag tror det ligger mycket i det. Genom att utgå från sig själv kan man ge ett trovärdigt porträtt av staden som gick från folkhem och arbetarstad till att bli Sveriges främsta (värsta) symbol för mångkulturens haveri. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Lars Vilks skrev bland annat:

På inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens slutrapport (2013) och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa termer.”

Björn Kohlström skrev bland annat:

Kan man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus, sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.

Om mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete. 

Så i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under 2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna. 

Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen.  

Det enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit. Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett fysiskt och psykiskt behov av tystnad.  

Belgiska judar flyr landet

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Det är ett välkänt faktum att väldigt många europeiska judar nu lämnar sina födelse- och hemländer för att bosätta sig i Israel. Det gäller inte minst de franska judarna. Också i Belgien överväger många att flytta eftersom de inte längre känner sig trygga där. I en större artikel skriver Telegraph om fenomenet utifrån Betty Dan, som tidigare varit ordförande för Belgiens sionistförbund och ansvarig för en judisk radiokanal.

It pains Betty Dan to contemplate leaving Brussels, not least because she owes her life to a Belgian Catholic family who heroically sheltered her parents during the Nazi occupation. But a fortnight after a Brussels-based jihadist cell committed the Paris atrocities, and 18 months after four people were murdered by a terrorist in the city’s Jewish museum, she doubts whether the self-styled capital of Europe is safe for Jews.

A former president of the country’s Zionist association, Mrs Dan helps organise property fairs, catering for some of the 200 Belgians a year who move to Israel. Reluctantly, she is thinking of following them – as are many others. Since Paris, she has received telephone calls from people seeking information on moving at a rate of five a day, compared to one a week previously.

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Den nationella frågan hamnar åter i fokus för europeiska judar. Varför ska man på gamla dar behöva tänka på om man vågar bo kvar i det land där man kanske både föddes och växte upp, som europé och jude? Frågan är långt ifrån teoretisk. Den är konkret och i högsta grad praktisk. Och den ställs nu med samma allvar och rädsla som en gång i 1930-talets Europa.

 “It is a painful thing. I am a real Belgian – my country, my culture and my friends are here,” said Mrs Dan. She plans to take her daughter, Brigitte, and grandson, Daniel, to join her son in Tel Aviv. “My daughter never, never, never thought to leave. Now, she says of her little boy, what is his future here? We don’t feel safe.”Community leaders now speak with alarm of a rising tide of anti-Semitism in a country that has been home to Jews since Roman times, and who number just 45,000 out of a population of 11 million. Some claim the hostility emantes almost exclusively from young men of Arabic descent.

Här ser vi åter det faktum som många vill sopa under mattan, särskilt de mångkulturella talesmän som tycks mena att allt förbundet med invandringen handlar om ”ekonomi” (vi har råd-argumentet) och ”utrymme” (vi har ödsliga skogar-argumentet), medan det i själva verket är tal om en kultur- och civilisationspåverkan med oändligt omfattande konsekvenser.