Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth

Foto: Astrid Nydahl

Om kommunisten Egon Erwin Kisch var ”den rasande reportern”, är Joseph Roth ”den elake, fulle men briljante reportern”. Det var så han beskrev sig själv. Men i så fall var hans elakhet motsatsen till illvilja. Den elake står utanför – det gjorde Roth aldrig med sina kvicka utfall mot fördomar och förutfattade meningar. (Leif Zern i DN 19 maj 2010).

Jag har just läst Anders Björnssons idébiografi över Joseph Roth (Dialogos förlag). Citatet ovan tog jag från en DN-recension av Judar på vandring, därför att det nästan ser ut som en sammanfattning av Björnssons infallsrika och mycket spännande bok om både författaren Roth, hans journalistik och författaren, samt hans liv och tid. Nog förstår man, ett antal gånger utspritt i texten, att Roth inte bara var en drinkare utan en alkoholist formligen besatt av spriten (även om han till en vän bedyrade att han ”bara dricker vin”).

Jag ska inte här fördjupa mig i biografiska fakta om Roth, däremot gärna visa på några av de passager som gör Björnssons bok så bra.

Björnsson pekar på tidsepokens betydelse. Det var en nationalismernas tid. Den gjorde till exempel Fredrik Böök till sionist därför att han tycks ha menat att det i Europa inte finns någon plats för judarna, han ser tidens allianser som ett sätt att "medverka till en judisk kolonisering av Palestina". Joseph Roth själv var däremot främmande för "det imperiella, för en övernationell riksidé" och Björnsson understryker att erfarenheten av första världskriget kom att prägla hela Roths tänkande och författarskap. 

Det är det judiska kärnlandet Galizien som blir jord och luft för en människa som kände sig främmande både inför den i väst präglade tidsandan av "uppblåst modernitet utan nämnvärda förtjänster" och den "anglosaxiskt-amerikanska civilisationens framfart", vilken han förargade sig över med en retorik "som låg nära den nationalsocialistiska propagandan" säger Björnsson.

Nå, juden Roth lät sig först bländas av Hitler. Juden Roth var stark motståndare till den nationalism som kallades sionism. "Roths antisionism är en protest, inte minst mot den obevekliga moderniteten," skriver Björnsson. När jag läser dessa intressanta passager så påminner jag hela tiden mig själv om att vi befinner oss i tiden före den stora katastrof som Hitlerregimens ansträngningar att helt ta död på den europeiska judenheten innebar, och före det israeliska statsbyggets faktiska existens. Efter 1945 kunde man naturligtvis se med helt andra ögon på sionismens utmaningar och möjligheter. Som nationalism var den förvisso densamma, men att bara begränsa den till en teoretisk/filosofisk sfär måste ha tett sig mycket svårare. Däremot menar jag att modernitetskritiken, inte sällan formulerad under 1900-talets första hälft, inte bara har kvar sin giltighet utan att den i ännu högre grad behöver lyftas fram idag. Vi lever bokstavligt talat i (post-) modernitetens sönderslitande och destruktiva storm mot allt som andas tradition, arv och kultur. 

Det som är viktigt för oss idag, är att konstatera att vi i Roth har en av den centraleuropeiska traditionens allra största författare/essäister/journalister. För att konstatera det behöver man inte tänka på urgamla idéer, ideologier eller politiska skolor. Och det slår mig att det var i västra Ukraina han växte upp, detta Ukraina som åter blir en frontlinje mellan stora militära och politiska krafter. Ett träsk omgav hans födelsestad Brody. Också det kan man kanske tolka symboliskt.

Roth beskrivs sedan ur en rad olika infallsvinklar. Hans författarskap diskuteras och analyseras. Och kanske bäst av allt: andra halvan av Björnssons bok innehåller texter av Roth. Man kan bekanta sig med detta urval för att se vem han var.

Man bör läsa Björnsson för att få en bra ingång till Roth. Och sedan går man till Roths egna böcker. En stor upplevelse ligger då framför en.

För information följer här två recensionsutdrag. Texterna finns i sin helhet här i bloggen, klicka på respektive titel för att komma dit.

*

Om Judar på vandring (Atlantis, översättning av Bo Isenberg) skrev jag:

”Philip Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

*

Om Kejsarbysten och andra noveller (Atlantis, i översättning av Anders Björnsson) skrev jag:

Joseph Roth (1894-1939) var en författare av den sort som inte lämnar läsaren förrän han ”talat” färdigt. Att börja läsa en novell av honom innebär alltid att man – jag i alla fall – måste läsa ut den innan jag lägger boken åt sidan.  Jag betraktar det som ett kvalitetsmärke. Roth håller läsaren fast vid texten, berättelsen, språket. Han har humor, han kan överraska och han berättar om människor som i ett eller annat avseende är fascinerande att lära känna en smula.

Nå, Anders Björnsson som gjort ett fint urval, översatt det lysande därtill, skriver i sin inledning att Roth var ”mellanformatets mästare”. Roth föddes i ”utkanten av det Habsburgska imperiet” i en stad som hette Brody och låg ”någon mil från den rysk-österrikiska gränsen”. I novellerna är det dessa miljöer man möter. I provinsen Galizien levde på den tiden ett judiskt folk, och bara i Brody var två tredjedelar av befolkningen judisk. Björnsson hävdar att Roth var en politisk idiot, men att ”varje mening han skrivit visar att han ägde en djup människokännedom och att han var en äkta humanist”.

Malmöboken skickas ut

Idag har jag börjat distributionen av Malmöboken.

Förutom alla privatpersoner har också några bibliotek beställt, och så går det ut böcker till mottagare i Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland och Indien! För ovanlighetens skull har jag också skickat ut ett antal recensionsexemplar till dagstidningar och andra (och det kommer nog inte att ge något i Malmöpressen, men ett försök ville jag göra).

Distributionen innefattar i många fall att jag ska skriva dedikationer i böckerna och det tar sin lilla tid. Men hälften räknar jag med att få iväg idag, och resten imorgon, med reservation för att jag kanske får göra en del också på måndag.

Utskicket sker i den ordning ni beställt, så de som var ute redan i september med förköp får sina böcker först.

Jag tar sedan tacksamt emot synpunkter från er läsare. En brist har boken, den berättar ingenting om de senaste månadernas katastrofala utveckling i Malmö. Å andra sidan belyser min bok problematiken under en längre tidsperiod. Berättelsen börjar på Sevedsplan 1952. Sista skildringarna berättar om sommaren 2015.

Nya beställningar tar jag emot med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Presentation av boken:

Ett barn är fött på

Sevedsplan

Självbiografiska berättelser, reflektioner 

och fragment om barndom och liv i Malmö

När boken kommer från trycket - och det har den alltså gjort nu - kommer den att kosta 300:- inklusive frakt (från och med onsdagen den 4 november). Den är på 327 sidor och linnetrådsbunden.

”Grubbla på frågan vem som har strukit hemort ur vårt ordförråd (…) Avstånd från människorna, händelserna och tingen gör att en plats inte ägnar sig för drömmar. En stad blir allt mindre hemort ju fler tionde våningar den får.” 

(Ur Guntram Vespers Norr om kärleken, söder om hatet, svensk översättning av Eva Liljegren 1982)

"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande."

(Ur Peter Lutherssons Förlorare Noteringar om 1800-talets etos)

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

Det är förstås svårt att beskriva en tjock bok. Så därför kan ni här läsa bokens förord som kanske ger en liten bild av den:

Hur fånga en barndom och en stad? Jag har i denna bok valt att lägga pussel med fristående texter. Det är alltså inte fråga om kapitel i en roman. Varje text står för sig själv, men liksom ett lagt pussel ger en hel bild är det min förhoppning att dessa texter färdiglästa ger en bild av barndomen, växandet in i vuxenlivet, Malmö som stad, kultur och politik under dessa drygt sextio år. Utöver att vara fristående texter kan de också överlappa varandra, i och med att jag berättar om samma personer, platser och sammanhang mer än en gång i boken. Det finns ingen tids- eller ämnesmässig kronologi. Den har jag undvikit, inte för att förbrylla vid läsningen, utan för att jag just betraktar berättelserna som bitar i ett pussel.

Sent 50-tal på Lorensborg

Malmö är unikt i många avseenden. Såväl historiskt som nutida har staden varit en självklar magnet i den region som varit dansk, är svensk men framför allt är skånsk till sitt kynne och sin grundläggande identitet. Men det unika är också dess problem. Få nordeuropeiska städer har en så stor andel invandrare som Malmö. Och jag syftar då sannerligen inte på att där bor många danskar. Malmö har allt sedan den stora arbetskraftsinvandringen under 1960- och 1970-talen haft detta drag. Den tidens jugoslaver, greker och turkar arbetade framför allt i industrin, på varvet och andra arbetsplatser som krävde många friska och starka armar, men inte nödvändigtvis utbildning och erfarenhet. Många av den tidens invandrare var bondbarn från de nämnda nationerna. Sedan 1980-talet – inte minst med den stora flykten från de palestinska samhällena i Syrien, Jordanien, Gaza och Libanon - och framåt har en helt annan sorts invandring blivit Malmös. I och med Balkankrigen på 1990-talet kom en mycket stor grupp flyktingar, de flesta från Bosnien. Och de krig som sedan kommit att prägla den muslimska världen, inte minst sedan den så kallade ”arabiska våren” har också fungerat som en spegelbild i Malmö. Irakier, syrier och många minoritetsfolk som drabbats hårt av inbördeskrigen, har blivit allt större folkgrupper i staden.

Tidigt 60-tal på Stadiongatan 53 B

Detta är en självklar beståndsdel av min berättelse om Malmö. Men det är inte för det en bok som specifikt handlar om invandringen till Malmö. Det är en bok som speglar mina upplevelser och erfarenheter sedan jag såg dagens ljus på Sevedsplan. Det är därför en i högsta grad subjektiv bok som bär det självbiografiska stoffets prägel. 

Jag har egentligen följt väldigt enkla principer för detta arbete: att vara trogen mina minnen, att inte sopa under mattan sådant som kan störa känsliga själar, och att i varje detalj också leva upp till vad jag lovade mig själv för mer än 35 år sedan: att stå det totalitära emot, oavsett om det klär sig i politiska eller religiösa dräkter, och att frihetligt ta mig an det som både präglar, plågar och sedan många årtionden är kännetecknande för Malmö.

Men det övergripande målet för mig är att skildra staden utifrån en erfarenhet som sträcker sig från födelse- och barndomsåren på Rasmusgatan, denna idag så ökända och laddade adress i ett område, Seved, där kriminaliteten skapar rubrikerna och dit ingen i onödan beger sig. På vägen därifrån – jag föddes i juni 1952 – passerar jag alla de övriga Malmömiljöer som gjort mig till den jag är. Det handlar både om förorter som Lorensborg, Lindängen, Nydala och Bellevuegården, och om centrala stadsmiljöer som Gamla Väster, Sevedsplan och Dalaplan. Det handlar om skolgång och arbetsplatser, butiker såväl som fabriker. Och som en röd tråd genom boken går berättelsen om en liten påg som vid sju års ålder förälskad sig i en av klassens flickor och som trånade efter henne fram till skolavslutningen i nionde klass då deras vägar för alltid skildes. Också det är en Malmöberättelse.

Där sjögräs förvandlas till tång

Foto: Astrid Nydahl

Det går fort nu och det är riktigt illa.

Vi skåningar förväntas ta hela världen i famnen, som om den vore en personlig gäst. Ja, vi förväntas stå med värmande rum, tjocka tak, madrasser, mat, dryck och utbildning för de få som också vill ha en sådan bonus.

Jag har bestämt mig för att tacka nej. Jag har bestämt mig för att göra det, nu med omedelbar verkan. det räcker nu, varken jag eller de människor jag känner orkar mer. Slut, finito.

Rekommenderar er att läsa något istället. Kanske detta:

Lorensborg, Malmö. Foto: A.Nydahl

I en sensationell artikel på Expressens kultursida, från den 8 augusti 2015, hävdar artikelförfattaren Johanna Karlsson att det i Malmö finns kriminella strukturer som fattar avgörande beslut om så viktiga ärenden som migration och brottslighet. Hon berättar om anställda vid Migrationsverket i Malmö som tagit betalt för att bevilja uppehållstillstånd. När det hamnar i rätten kräver ett vittne hundratusen kronor plus ett svenskt medborgarskap för att han alls ska berätta vad han vet.

Karlsson kommenterar på ett sätt som är unikt i svensk press:  

”Det kallas inte korruption, det som sker i Malmö. Det kallas utanförskap, skuggsamhälle, parallellvärld. Varje gång vi säger så tänker vi på fattigdom, inte rikedom, men parallellvärld betyder också just tillgång - inte brist - på pengar, makt och kontakter. Det betyder att någon lyckats ta sig upp och nu sätter sig över andra. Offren är dubbla. De som rent konkret betalar den korrumperande makten men också de som lever kvar i den andra världen och inte får del av korruptionens genvägar.”

Här ser vi just den brutala uppriktighet som borde prägla fler journalisters arbete, inte minst när de ska granska den svarta ekonomins och korruptionens utbredning i de etniska enklaver som lever parallellt med det svenska samhället. Inte minst i Malmö.

Karlsson misstror de svenska debattörerna. De som gormar om klass och ”utanförskap” varje gång en granat briserar eller en människa i den ena eller andra falangen skjuts. Hon skriver:

”Det är bara det att i korruptionen som allmänt tillstånd finns inget entydigt samhälle att angripa, varken för kommunpolitiker eller eventuella konsumtionskampanjer. Korruption skapar sina egna maktcentrum, egna klassklyftor, egna marknader. Om vi bryter ned det i små delfrågor, vilka har då mest makt i Malmö? Vem kan bestämma vilka tonåringar som har kontanter och inte den här Malmösommaren? Vem har makt över informationen, vem vet vilken granat som bara var ett skrämseltrick och vilken vi bör frukta på riktigt? Och vem bestämmer över liv och död? Till vem ber vi om nåd?”

Hon sätter här fingret på kriminalitetens egen värld, den som överallt annars kallas maffia men som i Malmö fått absolution hos den goda medelklassen, vars liv sällan eller aldrig påverkas av vendettorna.

Utifrån egna erfarenheter visar hon att en kriminella människa kan nå avsevärd framgång om den enda juridiskt giltiga makten ifrågasätts och eroderar. När staten och dess lokala företrädare börjar retirera tar kriminella gäng minst ett steg framåt för att etablera sin makt. Karlsson:

 ”I protokoll från muthärvan på Malmös migrationsverk vecklar en korruption ut sig som går djupare än snabba affärer. Det är handläggare som upptäcker skotthål på sina balkongdörrar och misstänker kolleger hon deltagit i gråzonsaffärer med. Det är företrädare för skånska lågprisarbetsplatser som gör upp om vilka som ska ta sig an vilka asylsökande praktikanter och vilka betalande kontraktsjägare med siktet på arbetstillstånd. Och det är medarbetaren på förvaret som sparar ett foto på den avvisade mannen för att erbjuda honom till olika senioranställda på Migrationsverket. Han behöver inte ragga länge. En blivande enhetschef tackar ja och hämtar öppet tillbaka den avvisande sekunden efter att hennes myndighet hållit honom inlåst, för ett mycket kort äktenskap, och ett pass. Inte ens myndighetsutövarna själva tror alltså på myndighetsutövning så som de tror på att inlåsta vänder sig till myndighetspersonalen som privatpersoner och på det mest intima sätt ber om nåd. Samtidigt som de rent faktiskt arbetar på Migrationsverket gör de sig till vandrande privata migrationsverk. Enmansmyndigheter med rätt att avgöra vem de känner för att bifalla just i dag. Kanske efter att ha ryckts med av ett fotografi.”

 Det som här berättas hör inte till sagornas värld. Det är Malmö 2015. Det är Aftonlandet som öppnat sina portar för en hel stad, för ett helt land.

Hela artikeln kan du läsa här: http://www.expressen.se/kultur/korrupt-makt-bortom-det-allmannas-kontroll/

Tömningen av zigenarlägret avslutad

Foto: Astrid Nydahl

Så har då äntligen tömningen av det allt vidrigare zigenarlägret i Malmö avslutats.  I natt gick polisen in i lägret, upprättat på en ockuperad privat jättetomt i centrum, och framåt morgonen anlände kommunens folk som står för själva avhysningen. Alla de hundratals aktivisterna tycktes ha gått upp i rök, även om det fanns någon enstaka kvar. En av dem greps sedan han bitit en polis.

Vid niotiden i morse var ett trettiotal zigenare kvar i lägret och polisen meddelade helt i svensk tradition att man ”för en dialog med dem”.

Polisen meddelar att man kommer att vara kvar på platsen i flera dagar framöver.

Nu frågar sig vän av ordning: vem ska betala för bortforslandet av avföringsbergen? Vem ska stå för saneringen av marken? Och viktigast av allt: tror svenska myndigheter att de så kallade migranterna nu sätter sig i sina bilar (samtliga har körförbud säger polisen) och snällt kör hem till Rumänien? 

Så blir det säkert inte. Min inte alltför kvalificerade gissning är att de under det närmaste dygnet kommer att samlas på en ny plats, ockupera den istället för tomten de tvingats lämna och med Malmös godhetsvänster där etablera ett nytt läger. Allt i frihetens namn! Se där ett Schengen-relaterat socialt problem som ingen – allra minst Malmöborna – hade bett om.

Ev. kommer uppdateringar senare, beroende på vad som händer under dagen.

Skånska Dagbladets bevakning här, och Kvällspostens här.

Uppdatering:

Hur kan det komma sig att det bara tog några timmar innan alla lägerboende och aktivister var ute ur lägret? Månad efter månad har denna process malt på med beslut, överklaganden, nya beslut och nya överklaganden och därmed givit intryck av att vara en nästan olöslig uppgift för samhället.

Jag är övertygad om att vi givits denna bild som en del av den propaganda som bäddat in Sverige i ett tillstånd någonstans mellan mardröm och Kafkalandskap. Propagande fungerar så att bara den ständiga upprepningen leder till resultat. Till det har pressen, inte minst den i Malmö, fungerat som markockupanternas talrör. De har gjort sig till villiga megafoner åt en orimlighet som före Schengen-avtalet hade varit helt omöjlig att genomföra. Vem som helst av oss svenskar som ockuperat en tomt hade avhysts samma dag. Men zigenarna från Rumänien, Bulgarien och andra länder har porträtterats som ”svaga” och inte ens kontakterna med t.ex. rumänska myndigheter har lett fram till något. Zigenarna är inte svaga! Det är inte svaga människor som reser kors och tvärs i Europa, tigger och stjäl och bosätter sig på andra människors markområden. En svag människa eller grupp hade aldrig ens tänkt tanken att göra detta.

Vi är i bästa fall offer för den allt mer  genomgripande polariseringen av det svenska samhället. Jag citerar vad Nathan Shachar just skrivit i Dagens Nyheter om flyktingdebatten, den kan gälla zigenarfrågan och tiggeriet också:

En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gå. 

ger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.

Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld. Man ryser över att säga det, men Antonio Machados hundraåriga besvärjelse börjar kännas aktuell: ”Bevare dig, lille svensk som kommer till världen, för ett av de bägge Sverige kommer att göra dig illa.”

För mer information i ämnet rekommenderar jag min artikel om Karl-Olov Arnstbergs bok Romer i Sverige.

Henrik Nordbrandt om islam

Foto: Astrid Nydahl

Den danske poeten Henrik Nordbrandt har vid många tillfällen i sitt långa liv skrivit om - och hårt kritiserat - islam. Nu gör han det igen under rubriken Ett porträtt av en olidlig diskussion om islam. Här kan ni läsa inledningen, hela artikeln finns här.

Når jeg – i et forsøg på at forklare, hvorfor mange moderate muslimer tøver med at tage afstand fra terrorhandlinger begået i islams navn – påpeger, at denne religion faktisk blev grundlagt med vold, får jeg at vide, at »kristendommen da er lige så slem, ja, muligvis endda værre«. Derefter følger som regel en opremsning af kristendommens uhyrligheder gennem historien, korstogene, inkvisitionen etc. 

Argumentet – »at kristendommen er lige så forbryderisk« – har, uanset om det er sandt eller ej, absolut ingen gyldighed, da det ikke ændrer ved, hvad islam er og gennem tiderne har været. Ikke desto mindre kan jeg som regel ikke lade være med at nævne, at der findes nogle diametrale modsætninger mellem de to religioner, som man bør holde sig for øje, hvis man i det hele taget ønsker at udtale sig om emnet. Først og fremmest disse: Jesus lod sig dræbe, Muhammed dræbte.  Jesus lod sig korsfæste. Muhammed opfordrede (ifølge Koranen) med Guds egne ord folk til at korsfæste dem, der var imod ham (Koranen: 5/33). 

Begge anså sig selv for Guds talerør på jorden, og begge blev betragtet som profeter. Hvad professioner i øvrigt angår, var Jesus jo tømrer, mens Muhammed kunne sætte de mere respektindgydende titler ’general’ og ’statholder’ efter sit navn. 

Här följer en tidigare artikel jag skrivit om Henrik Nordbrandt

”Noget af det bedste jeg ved, er at forlade et sted, likgyldigt hvilket (…) Når man kommer til et nyt sted, genfinder man de samme problemer, man troede, man havde sluppet, selv om man ville sværge på at de ikke var med på rejsen.” 

Ur Breve fra en ottoman

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt? Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Ett slags sammanfattning av exilåren sker i Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet. Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han p.g.a. sjukdom vägde knappt fyrtio kilo), en bok som med sin svarta humor kastar ett ljus över poeten som kan vara till glädje vid läsningen av honom:

”Hvordan kan det være, at man har to forældre, fire bedsteforældre, otte oldeforældre, seksten tipoldeforældre o.s.v., när det stadig bliver flere mennesker i verden? Hvis jeg brugte en weekend til at sætte mig ned og tænke over det, ville jeg muligvis nok kunne fortså det. Men så meget tid synes jeg ikke jeg har. Og børn skal nok heller ikke vide alt.”

För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, bör man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Dag för dag kan man här följa hur Nordbrandts liv påverkas av det politiska och sociala händelseförloppet i Turkiet, och hur hans ljuva exil alltmer liknar en tvångströja.

Samtidigt är dagboken ett slags skrivövning eftersom författaren parallellt med skrivandet lär sig hantera den dator den skrivs på. När Turkiet nalkas en ny tid, som i alla avseenden också är en gammal svunnen tid, kämpar författaren med den nya teknik som ska förmedla hans tankar. ”Det har været en helvedes ’litterær’ måned. Af samma grund har jeg heller intet fåed skrevet” antecknar han den 30 september och fortsätter: ”Nu regner det, og der står nogen og glor. Nogen. Glor. Det varer hele dagen, så den varer et år. Man ved, hvad det er, man dør af, og har egentlig ikke noget imod det.”

I december erinrar han sig barndomens segelturer på Öresund, och säger: ”Hvor Norden dog er grim, bleg og modbydelig.” Turkiet glider mot en osäker framtid och Nordbrandts bokbestånd ruttnar och möglar i den fuktiga värmen.

Idag (detta skrevs 2006) är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den nya boken han gör det:

”Nogle af mine bedste venner er muslimer, og jeg tager skarpt afstand fra fremmedhadet i Danmark (og alle andre steder).Men det betyder ikke at jeg kan acceptere islam. Jeg betragter den som en historisk ulykke.” skriver han. Och det är med ett citat ur Koranen han utvecklar sitt resonemang, ett citat som säger att Abu Lahab måtte försvinna och hans händer vissna, han ska brinna i en flammande eld tillsammans med sin hustru. Så säger Nordbrandt, att dessa verser är ”nogle af de mest hadefulde i Koranen, men langtfra de eneste”.

Det är denna typ av våldsamma utsagor i en helig skrift som får Nordbrandt att beteckna religonen som sådan som en historisk olycka. Men vad får honom att dra denna radikala slutsats? Vid närmare eftertanke är också kristendomens heliga skrifter fulla av detta slags hämnande Gud. Kan man nöja sig med att hämta verser ur Koranen eller Gamla testamentet för att förstå Nordbrandts slutsats. Nej, jag tror inte det räcker. Man får nog söka sig till hans barndom för att se hur han mycket tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

”Så længe de, der styrer verden, henviser til magter, som ingen kan bevise eksisterer, og hvis formodede natur modsiges af den videnskab, som menneskeheden har indrettet sit liv efter, vil der nok ikke være nogen ende på de trojanske krige”.

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv.

När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter ”af Dronningen modtager folkekirkens præster de samme ordener som militærets folk, og alligevel taler præsterne uden blusel om ’moral’ og ’kristne værdier’. Er kombinationen Gud, konge of fædreland en kristen værdi? Er titlen general en kristen værdi? Historien kunne godt give det indtryk, men mon Jesus vile have skrevet under på det?”

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus: ”Som et modent granatæble/ for den tørstende/ var vores kærlighed i Guds Hus:/En hård, blank skal./ Fuld af sød, rød saft/ umulig at drikke/ uden at komme til at knuse/ de bitre kerner i den.”

Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Jag tror att dessa reaktioner har mer att göra med de tabun som idag finns i Europa när det gäller islam. Ty Nordbrandts kritik av islam skiljer sig inte nämnvärt från den kritik som alltsedan 1950-talet riktats mot kristendomen.

Man ska inte läsa honom som om han vore hatisk eftersom hans kritik ingår i en lång västerländsk tradition. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är. Henrik Nordbrandt är i den meningen också en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Även om hela hans livssyn tycks rotad i upplysningstraditionen, hindrar det inte honom att ständigt umgås med det heliga, vilket tycks vara en av poesins hörnstenar. En poet som bara litar till förnuftet skulle inte ha varit en poet.

Nordbrandts idévärld sträcker sig från den materiella världen och dess lagbundenhet, till den lyriska mystik som ofta gestaltas i samlingen Guds hus: ”Matematik er for datamater./ Guds hus er for vand, /figentræer, slanger og æsler/ og folk som har fået evnen/ til at le ad det indlysende.”

Ur min bok Stormar och vilopunkter från 2006. Om någon vill läsa hela boken så går det bra att beställa den direkt från mig. Jag har en restupplaga kvar.

Kosovo/Kosova i "nytt" katastrofläge

Riksalbansk sedel från 1964. Har det gått bättre med först D-mark och sedan euro i Albanien och Kosovo/Kosova?
Foto av en sedel från 1978: Thomas Nydahl

Det är bara några dagar sedan vi fick veta att det jobbas i EU för att göra Kosovo/Kosova till ny medlem. Kommentarerna har varit förutsägbara: ett sådant medlemskap skulle förstås orsaka en ännu större utflyttning av albaner till nordvästra Europa.

Men redan nu kan man konstatera att det pågår en formlig katastrof i den forna jugoslaviska provinsen. Rapporten i sin helhet kan man läsa här.

Man kan också saxa viktiga fakta ur Deutsche Welle (DW). Här talar man om en formlig exodus eftersom nu fler än 50.000 människor lämnat det lilla landet på två månader, och:

Many schools have seen the effects: Teachers have been let go as more than 5,200 students have left. The streets and restaurants in Pristina, normally full of life, are also emptier than usual. For a country with just 1.8 million people, this mass exodus poses a problem. «Kosovars don’t believe in political parties, parliament or the government anymore,» sociologist Artan Muhaxhiri told DW. «So, first chance they get, they leave.» Kosovo is one of the poorest countries in Europe, with unemployment at 45 percent and more than 34 percent of people living in poverty, meaning on less than 1.42 euros a day. About 18 percent even live on just 94 cents a day. But there are also some middle class Kosovars giving up fairly well-paid jobs to leave the country illegally.

Det som skulle bli den nya "självständiga" nationens stolthet ligger i ruiner. Vare sig regering, parlament eller myndigheter åtnjuter längre något förtroende bland medborgarna. Bara 18% av medborgarna är nöjd med regeringens arbete (2008 var siffran 46,9%), 14% är nöjda med statsadvokatens arbete och 14% med rättsapparaten. Endast 15% av Kosovos/Kosovas medborgare är nöjda med statsministern! Och 77% av dem menar att valen i landet varken är demokratiska eller i överensstämmelse med internationella normer.

Utvecklingen är djupt tragisk. De albaner som levde under Serbiens styre, först i den Jugoslaviska federationen där Tito givit dem ett visst självstyre, med bland annat universitet och egen poliskår i huvudstaden Prishtina, och sedan under Milosevics krigförande och totalitära rest-jugo, för att till sist bli ett NATO- och EU-protektorat maskerat som självständighet, har väl bara kunnat dra negativa slutsatser av skeendet. De som drömde om något annat är i bästa fall desillusionerade.

Det rimligas konst

Paul Gruchow (1947-2004) Läs mer här.

"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett om den kallar sig liberalism eller socialism slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. 

Alla applåder som smattrade när Egypten, Libyen och andra arabstater "befriades" och som helt bortsåg från det som nu är så tydligt, till vilken nytta var de? Till vilken nytta är applåderna för samma skeenden i Syrien och Irak? Sett till de söndertrasade nationerna själva, till ingen nytta alls. Nyttan skulle möjligen kunna finnas i några mäktiga aktörers innersta kretsar, de som säljer de senaste vapensystemen, de som försöker säkra oljekällorna och upprätthålla ett tillstånd av status quo i regionen. När IS låter förstå att de från Irak och Syrien tänker fortsätta till Jordanien antyds det i en Jerusalemtidning att Israel också mer konkret kan komma att dras in i "konflikten". 

Hur skulle vi bättre förstå det poeten Paul Gruchow skrev, om vi vände oss till den tystnad där livet inte framstår som slumpartat, när det mesta som sker framför våra ögon tycks bestämmas av just slumpen? För att se mönstren, sambanden och orsakerna krävs det koncentration, studier, ja det krävs i själva verket ett större allvar i betraktandet av världen. Just de klassiska motsättningar som driver ett samhälle framåt - eller leder till dess pulverisering - återfinns i allt det som sker när supermakterna och deras allierade dirigerar och agerar i eget intresse. Att hålla samman strukturer som befinner sig under angrepp visar sig då också vara den allra svåraste balansgången. Vi ser det ske igen i Ukraina. Vi såg det ske under "den arabiska våren", vi såg det också ske under 1990-talets Balkankrig och i den sydslaviska federationens sönderfall. Särskilt svårt är det förstås inte att ana att det sker också i vårt eget land, i Europas övriga nationer. Man kunde förstås kalla det annat än "strukturer under angrepp", men jag tror det kan vara en sammanfattande beskrivning. 

Det är förstås meningslöst att tycka och känna inför dessa skeenden. Vill man förstå dem bättre måste man också själv anstränga sig. Vara den evige eleven. Jag försöker varje dag men misslyckas minst varannan. Att sluta betrakta de statliga och/eller monopoliserade och noga filtrerade nyhetsbulletinerna som sanningar kan vara ett litet steg på vägen. Just i sönderfall bör varje "nyhet" betraktas som antingen propaganda eller resultat av journalistisk lättja, innan den på ett eller annat sätt verifierats. Kunskapens källor finns idag på helt andra platser.