Epilepsin, absensen. Paul Virilios tankar.

Landön 6 november. Foto: Astrid Nydahl

En av flera fina böcker jag fått av författaren och översättaren Peter Handberg är Paul Virilios Försvinnandets estetik (som i Handbergs översättning utgavs av Bokförlaget Korpen 1996).

Jag hade den sedan tidigare och gav det andra exemplaret till Tobbe. Osäker på om han skulle läsa den markerade jag dels det första kapitlets inledning, dels en passage längre fram i kapitlet. Det handlar där om absensen:

Paul Virilio

”Absensen inträffar ofta vid frukost. Plötsligt välts koppen omkull och innehållet rinner ut över bordet. Absensen varar några sekunder och början och slut är abrupta. Sinnena förblir vakna men de är oemottagliga för yttre intryck. Och lika hastigt som frånvaron plötsligt bara fanns där återvänder medvetandet igen. Språk och gester fortsätter där de blev avbrutna. Den medvetna tiden sammanfogas automatiskt och bildar en kontinuerlig tid utan urskiljbara hack. Sådana absenser kan vara mycket vanliga, de kan förekomma upp till hundra gånger per dag och för det mesta lägger omgivningen inte ens märke till dem. Man talar här om pyknolepsi (av grekiskans pyknos, tät, tjock rök). Men inte heller för pyknoleptikern har något hänt, den frånvarande tiden har aldrig existerat.”

Detta kunde ha varit en beskrivning av min egen erfarenhet och nu mitt minne av Tobbe. Det finns åtskilliga sådana situationer, då han antingen försvann ut eller till toan när han märkte att något var på gång. Han kunde också säga de mest märkliga saker som gjorde att vi förstod att absensen kom. När vi skulle ut och resa hände det en gång på Hovedbanegården i Köpenhamn, varifrån vi skulle ta tåget till Kastrup. Just som vi skulle gå på det sa Tobias ”Jag kan inte, jag har ingen nyckel”. Vi föste honom försiktigt framför oss och så fick han sätta sig. Sekunderna senare var allt som vanligt, och vi talade aldrig om saken.

Men de stora krampanfallen var förstås något helt annat. Då kunde han sparka sönder saker. Eller så skrämdes katten från vettet och vägrade gå till honom flera dagar efteråt. Det var epilepsins verkligt skrämmande territorium. Virilio:

”Krisen, blixten från klar himmel, förebådas just av den vackra himlen. Epileptikern söker inte nödvändigtvis krisen som ett lustmoment, dock får han kännedom om att den är nära förestående genom ett alldeles speciellt lyckotillstånd, en ungdomlig entusiasm som Dostojevskij kallar för ”upphöjd” och ”för detta enda ögonblick skulle man kunna ge hela sitt liv.” Epileptikern är i ordets sannaste bemärkelse ”hänryckt” innan han kommer till sans igen, innan han åter är där, ofta märkt av mer eller mindre svåra skador som han åsamkade sig i fallet eller av själva anfallets häftighet.”

Också hos en teknikfilosof som Virilio (fransman, född 1932) känner jag igen min egen son. Orden är varken trösterika eller lindrande, men de ger mig ett ögonblicks känsla av klarhet. När jag förstår innebörden av just det faktum att tiden aldrig existerat i absenserna kan jag också bättre förstå de dagliga problemen för Tobbe.

 2010 skrev jag i bloggen om Virilios bok här: http://nydahlsoccident.blogspot.se/2010/10/paul-virilios-forsvinnandets-estetik.html

Refrängen i den här sången citerar Per Helge och Gunnel Jansson i sin donation till Hjärnfonden till minne av Tobbe:

En oud som spelade...

Du reste dig. Du stod mitt i det svarta rummet med höjd arm. Jag förstod inte gesten. Till en början trodde jag att du dirigerade nattens musik, jag kunde ju höra den, om än svagt.

Jag var i Japan men musiken vi hörde var arabisk. Det var en oud som spelade, en diskret orkester i bakgrunden, kanske en stråkkvartett. 

Du stod så länge med handen, det blixtrade plötsligt till och jag förstod. Det hade ingenting med musiken att göra. I din hand höll du mitt liv, till dina fingrar fanns alla förbindelserna som snörena till en marionettdocka. Jag var din docka och du kunde göra vad du ville med mig. Det gjorde du också.
 

När kimonon föll, men först då, sänkte du armen och bad mig sova på den. Jag gjorde som jag brukade; jag lydde dig.

(Ur min bok Inre frihet, 2007)

Om nygammal svensk kulturpolitik

Foto: A. Nydahl

Egentligen hade jag inte tänkt säga ett ord om den nya regeringen eftersom jag betraktar den politiska klassen som en samling skojare, oavsett vilken färg eller beteckning den sätter på sig själv. Men sedan först Bodil i Zagreb skrivit i en del av saken, den som berör beslutet att stänga väsentliga delar av svensk kulturspridning utomlands, Bengt O. i Wien i e-post skrivit och påtalat den för mig och jag idag läste vad "kulturministern" skrivit i DN får jag väl ändå säga något.

Bodil skrev:

"Det pågår två namninsamlingar för att rädda svenskundervisningen och undervisningen om svensk kultur och svenskt samhälle i världen. Regeringen har som många vet beslutat att avveckla stödet till svenskstudier runt om i världen, men det finns inget som pekar på att man har insett konsekvenserna av denna i förhållande till det som går förlorat genom denna i pengar mycket begränsade besparing. Det som kostade stora pengar (och som skapats av och med hög kompentens, sann entusiasm och träget arbetet genom årtionden) var att bygga upp dessa institutioner. Driftskostnaderna är däremot förhållandevis små och det som skulle sparas vid en indragning är alltså bara dessa driftskostnader. Ja, och tas stödet till verksamheten bort, så kommer själva strukturerna snart att vittra undan eller så köps allt av någon kommersiell inrättning och risken finns att kunskapsspridningen om svenska språket och kulturen kommer att vara underordnad reklamen för en produkt."

Vill man skriva på protestlistor finns det sådana hos Bodil. Det finns många andra som sagt ifrån i saken, till exempel Minerva som skriver:

"När regeringen nu så tvärsäkert kan anse att instituten, med sin mångåriga arkeologiska spjutspetsforskning som bedrivits och bedrivs där (aktuellt nu är till exempel Pompeji-utställningen på Millesgården), med de internationella kontakter och den representation som erbjuds där, med de högkvalitativa kurser för studenter och lärare som ges där, med de tvärvetenskapliga möten som sker där, är onödiga – betraktar då inte också övriga eliten samt kreti och pleti det som en icke-fråga? Glädjande nog inte."

Vi har att göra med två ministrar nu, en "kultur"-minister och en "utbildnings"-minister. Så det man kan kalla "saken" sträcker sig över mycket mer än enskilda beslut eller uttalanden. Det handlar om en maktkrets som inte förstår vad ett "kulturliv" är för något, därför att den sitter fast i uppfattningen att "kultur" är avgiftsfria museer och ständiga lekprogram i Public Service-tv.

I DN skriver Björn Wiman om den senares beslut:

"Budgetförslaget om de svenska kulturinstituten vid Medelhavet var och är på alla sätt ett formidabelt haveri, och även turerna kring nedläggningen av svenskundervisningen utomlands och den språkvårdande Terminologicentralen tyder på en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp."

Och om "kultur"-ministern skriver han, med anledning av hennes uppenbara skrivbordsprodukt, säkert författad av "rådgivare" - ett högtidstal för de lättlurade och trogna anhängarna - som publicerades i DN idag:

"Hennes första fyra veckor som kultur- och demokratiminister har färgats av kritik, inte minst efter skrala prestationer i de få intervjuer hon gjort. Det är förvånande att en så till synes receptiv och medialt erfaren person som Alice Bah Kuhnke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter. Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin."

Vad säger man? Jag läste artikeln i förmiddags innan jag skulle ta itu med angelägnare saker och tänkte då: ännu en pusselbit i det som bara kan betraktas som Sveriges avveckling. Vi vet vad det finns pengar till och var de ska tas. Och vi vet att "den bildade borgerligheten" är ett minne blott. I politikerklassen lär vi varken hitta de allmänt bildade eller de specifikt litteratur- eller konstintresserade. I regeringskretsarna läser man Camilla Läckberg och njuter av att rasiststämpla Astrid Lindgrens sagor. Kunde det då blir annorlunda? Jag tror inte det. Man får vad man förtjänar. Och den här regeringen är ett nytt bevis på att svenska folket fått precis vad det - önskat och velat ha.

Cicero om sorgen och skrivandets lindring

Hos Tobbe, 2 november. Foto: Astrid Nydahl

Av Martina som driver Minervabloggen fick jag ett citat av Cicero. Det är så fint att jag gärna vill att ni alla läser det om ni inte redan sett det i gårdagens kommentarfält.

"Du är densamme som alltid, då du försöker trösta mig i min sorg efter Tullia; att jag själv försökt behärska den, kan du intyga. Allt som skrivits om att övervinna sorg har jag läst hemma hos dig, men smärtan är starkare än några tröstegrunder. Jag har till och med gjort, vad ingen före försökt: jag har själv skrivit en bok för att trösta mig. Jag skall sända dig den, när mina skrivare renskrivit den. Jag kan försäkra dig att ett bättre sätt att lindra smärta finns inte. Jag skriver hela dagarna, inte för att göra något färdigt, men det hindrar mig att tänka på min sorg under tiden. Det tjänar inte mycket till, ty sorgen pressar mig likafullt, men något litet släpper den efter. Jag anstränger mig av alla krafter att se ut som vanligt, så långt jag kan, men min sinnesstämning kan jag ju inte ändra." (Översättning: Gabriel Sjögren. Bearbetning av Martina.)

Martinas mycket läsvärda blogg finns här:  http://minervablogg.wordpress.com/

 

Mellan olusten och läsningen

Olseröd, november. Foto: Astrid Nydahl

Jag vaknar varje morgon med stark olust. Vet vad som måste göras. Tar det i samma ordning som jag brukar: kaffe, smörgås och lite nyheter på nätet, därefter duschen, påklädning, bädda sängen och slutligen gymnastik för det opererade knäet. Tack och lov innebär den också en stund på träningscykeln. Passen som jag kan avläsa digitalt blir förstås kortare än verklighetens forna cykelturer, men de bidrar till att mjuka upp leden.

Sedan går jag tillbaka till köket, brygger en kanna kaffe, brer två enkla smörgåsar och lägger allt i utflyktskorgen. Denna höst tar vi oss till kusten varje dag. Det som annars mest är sommarturer fungerar nu som hjälp för själen att skaka av sig obehaget, olusten, ja den rena och oförfalskade förtvivlan som varje natt bygger upp. Väl där ute kan jag höja blicken. Kaffet värmer. Jag vaknar på ett annat sätt än hemma. Medan Astrid tar kameran med sig och försvinner ett tag sitter jag kvar eller rör mig korta bitar utmed sanden eller på bryggan och grubblar över vem Tobias var i mitt liv.

Jag har börjat läsa igen. Först Ernst Jüngers Skogsvandringen, nu Sebalds fina essäsamling Logi på landet (som utkommer den 14 november). Jag är just nu mitt uppe i den spännande och mycket intressanta essän om Jean-Jacques Rousseau. Som alltid tas man hos Sebald med på vandringar som är både konkret geografiska och intellektuellt fördjupande.

Läsningen kanske blir vägen tillbaka till livet?

• Mediakontakt
• Anna-Karin Korpi-Öhlund

Detaljerad fakta

• Författare
  W. G. Sebald
• Recensionsdatum:
  2014-11-14
• ISBN:
  9789100126094
• Genre:
  Essäer
• Översättare:
  Ulrika Wallenström

• Utgivningsår:
  2014
• Mediakontakt:
  Anna-Karin Korpi-Öhlund
• Bredd:
  133 mm
• Höjd:
  190 mm
• Djup:
  18 mm

• Antal sidor:
  235
• Vikt:
  0.316
• Serie:
  PANACHE
• Omslagsformgivare:
  Lotta Kühlhorn

Foto: Eamonn McCabe

W. G. Sebald

W. G. Sebald, född 1944 i Bayern, sedan 1960-talet bosatt och verksam i Storbritannien. Professor i europeisk litteratur vid University of East Anglia i Norwich. Sebalds melankoliska, på en gång lyriska och dokumentära författarskap avslutades i förtid i och med en dödlig bilolycka 2001.

Läs mer om författaren

Fler böcker från författaren

• 

  Dikt, prosa, essä

  65 år med Panache!   Den i förtid döde tyske författaren W. G. Sebalds...

  Utgiven: 2011-11
• 

  Livsformer

  Den bild vi har av jorden idag är en planet som är skadad, hotad av...

  Utgiven: 2009-09

Författarens alla böcker

Format

• Danskt Band (DAB)

- See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/essaer/l/logi-pa-landet/#sthash.5XHn0798.dpuf

• Mediakontakt
• Anna-Karin Korpi-Öhlund

Detaljerad fakta

• Författare
  W. G. Sebald
• Recensionsdatum:
  2014-11-14
• ISBN:
  9789100126094
• Genre:
  Essäer
• Översättare:
  Ulrika Wallenström

• Utgivningsår:
  2014
• Mediakontakt:
  Anna-Karin Korpi-Öhlund
• Bredd:
  133 mm
• Höjd:
  190 mm
• Djup:
  18 mm

• Antal sidor:
  235
• Vikt:
  0.316
• Serie:
  PANACHE
• Omslagsformgivare:
  Lotta Kühlhorn

Foto: Eamonn McCabe

W. G. Sebald

W. G. Sebald, född 1944 i Bayern, sedan 1960-talet bosatt och verksam i Storbritannien. Professor i europeisk litteratur vid University of East Anglia i Norwich. Sebalds melankoliska, på en gång lyriska och dokumentära författarskap avslutades i förtid i och med en dödlig bilolycka 2001.

Läs mer om författaren

Fler böcker från författaren

• 

  Dikt, prosa, essä

  65 år med Panache!   Den i förtid döde tyske författaren W. G. Sebalds...

  Utgiven: 2011-11
• 

  Livsformer

  Den bild vi har av jorden idag är en planet som är skadad, hotad av...

  Utgiven: 2009-09

Författarens alla böcker

Format

• Danskt Band (DAB)

- See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/essaer/l/logi-pa-landet/#sthash.5XHn0798.dpuf

• Mediakontakt
• Anna-Karin Korpi-Öhlund

Detaljerad fakta

• Författare
  W. G. Sebald
• Recensionsdatum:
  2014-11-14
• ISBN:
  9789100126094
• Genre:
  Essäer
• Översättare:
  Ulrika Wallenström

• Utgivningsår:
  2014
• Mediakontakt:
  Anna-Karin Korpi-Öhlund
• Bredd:
  133 mm
• Höjd:
  190 mm
• Djup:
  18 mm

• Antal sidor:
  235
• Vikt:
  0.316
• Serie:
  PANACHE
• Omslagsformgivare:
  Lotta Kühlhorn

Foto: Eamonn McCabe

W. G. Sebald

W. G. Sebald, född 1944 i Bayern, sedan 1960-talet bosatt och verksam i Storbritannien. Professor i europeisk litteratur vid University of East Anglia i Norwich. Sebalds melankoliska, på en gång lyriska och dokumentära författarskap avslutades i förtid i och med en dödlig bilolycka 2001.

Läs mer om författaren

Fler böcker från författaren

• 

  Dikt, prosa, essä

  65 år med Panache!   Den i förtid döde tyske författaren W. G. Sebalds...

  Utgiven: 2011-11
• 

  Livsformer

  Den bild vi har av jorden idag är en planet som är skadad, hotad av...

  Utgiven: 2009-09

Författarens alla böcker

Format

• Danskt Band (DAB)

- See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/essaer/l/logi-pa-landet/#sthash.5XHn0798.dpuf

Kronhjorten (som var en dovhjort) vid vägen

Plötsligt stod han bara där ute på fältet. En kraftig, stark kropp, en explosion av liv, Skånes och Ålands landskapsdjur, kronhjorten. Astrid fick stopp på bilen och gick för att ta bilder. Då började han springa upp mot flocken av hindar som stod i skogsbrynet.

Vi hade just besökt en dödens boning och var på väg mot havet. Det gjorde så ont att sitta där i bilen och veta att allt som hänt sedan den 10 oktober var sant. Jag hade drömt på natten att allt varit ett missförstånd, att jag ringt min son och han hade sagt som det var, att han mådde bra och att allt ståhej byggt på felaktiga uppgifter. Men när vi stod under hans vinterkala äppleträd var det ju dödens tystnad som omgav oss. Tystnaden och det övergivna huset.

Jag kan fortfarande höra när den stora kronhjorten mullrar fram över fältet. Kraften i det språnget satte sig i magtrakten på mig. Där finns den kvar.

Uppdatering: Har just fått information från en som vet, det är en dovhjort Astrid fångat på bild. Låter texten ovan stå kvar - den får, som min informatör uttryckte det, utgöra en "poetisk sanning!Tack Ola.

Mellanlägen och överlevnad

Foto: Astrid Nydahl

När vi prövas som de bräckliga människor vi är öppnar det sig efter en tid tydliga alternativ. De kan verka diffusa i just det tillstånd av dimma och mörker man prövas av. Men de blir tydligare för varje dag.

För att alls orka ta itu med en ny dag måste jag ut ur huset. Stannar jag kvar inomhus sjunker jag som en sten. Varken läsandet eller skrivandet - eller för den delen något tredje - har någon som helst betydelse.

I samma stund jag kommer till Östersjöns strand vänder det. Det får gärna storma. Det får gärna vara kallt. Men det kan också vara stiltje. Och ljummet som det var idag. Att Östersjön kan ligga spegelblank i november är kanske ingenting man förväntar sig, men när den gör det blir man lite upplyft ur sin överlevnadskamp och hamnar i det mellanläge där kanske ändå ljus kan skönjas. Jag kan inte låta bli att tänka på en av alla judiska vitsar jag haft med mig hem. En man som varit nära att drunkna får frågan om han inte bottnade. "Jodå", svarar han, "visst bottnade jag men jag nådde inte upp till vattenytan."

Ungefär så känns det. Om det blir sämre eller bättre finns det ingen anledning att spekulera i just nu. Jag tar dagarna som de kommer, en och en.

Foto: Astrid Nydahl

Novemberfjäril

Vi åkte till Tobbes hus igår. Bara för att få vara där en stund. Då kom fjärilen. Den satte sig på den falurödfärgade fasaden, lät sig porträtteras och flög sedan vidare. En sista hälsning?

Söndagens namn

Åhus 30 oktober. Foto: Astrid Nydahl

Denna söndag ville jag inte skriva om Tobias. Tänkte att det möjligen kunde handla om en bok. Men jag gav upp när jag såg vem som har namnsdag: Tobias. Förstås.

Alla helgons dag: vi minns två av våra pågar

Idag är det Alla helgons dag. Vi minns två av våra för tidigt döda. Här ovan Alfons med sin lillasyster Vera. Alfons levde mellan 12 juni 2002 och 2 mars 2007 då den vidriga barncancerformen neuroblastom dödade honom.

Vi minns och sörjer också Tobbe som var en sådan klippa i Alfons liv, inte minst under den svåra sjukdomstiden. Tobbe levde mellan 16 juli 1986 och 10 oktober 2014, då han valde att avsluta sina förfärliga epilepsiplågor.

Med den största tacksamhet och förtvivlan går vi till deras gravar för att minnas. Nu vilar de bredvid varandra.