Söndagsläsning. Ur Identitärt

 

När jag var ung på 1960-talet hade känslan av hemlöshet, rotlöshet och vilsenhet redan erövrat oss. Jag och mina vänner letade efter det vi ville vara – i själva verket tror jag att vi letade efter oss själva. Vi gick ut grundskolan 1968 och vi var inte omedvetna om att det fanns någonting som kallades revolt ute i Europa – och i Stockholm. Ändå hade det ingenting med oss att göra, eftersom det fått namnet ”studentrevolt”. Vi var inte studenter. Vi var sextonåringar som kastats ut i arbetslivet. De flesta av våra klasskamrater hade gått vidare till vad som då hette fack- eller gymnasieskolor. Själv hade jag redan måndagen efter skolavslutningen börjat arbeta på Pripps bryggerier i Malmö och sedan, från och med hösten det året, börjat en anställning på Malmström & Co, ekiperingsbutiken där min far hade varit chef för dekorationsavdelningen.

Vi gick mot 1969 och jag reste med mina tre kamrater till Paris. Nog spanade vi efter gatsten som kunde ha varit uppbruten eller nyligen lagts tillbaka. Vi köpte LP-skivor, vi besökte vänsterboklådor och vi packade väskorna fulla med musik och litteratur. Men vi var vilsna. Vi saknade egentliga jag. Vi saknade identitet. Född 1952 tror jag fortfarande att det är denna känsla av tomhet och vilsenhet som lade en av de viktigaste grundstenarna för vuxen- och familjelivet. Jag hade ett namn och ett personnummer och jag kände igen mig själv i spegeln, mer än så var det inte. När jag gifte mig och blev pappa för första gången 1973, bosatt i den fasansfulla förorten Lindängen i Malmö, hade det nya livet börjat. Och jag visste att jag öppnat fel dörrar och trätt in i helt fel rum. Men jag tror att allt kunde lastas känslan av identitetslöshet, känslan av att vara ett dammkorn som alltjämt blåste kring i mitt och andras liv.

Finns det inte något grundläggande i att varje ung generation revolterar mot föräldragenerationen? Den identitära generationen gör det i högsta grad. Min generation gjorde det utifrån ett barbariskt krig i Indokina. Men gick vi vidare, hade vi några radikalt annorlunda idéer och ideal som kunde förankra oss i en bättre värld? Nej, rakt tvärtom. Vi lät oss bländas av de allra värsta extremister som ropade ut Sanningen och Lösningen. Som så många andra hamnade jag i en kommunistisk rörelse, en sekt av ett slag jag i vuxen ålder inte ens skulle ha betraktat som politiskt alternativ. Jag blev stalinist och under ett par år aktiv medlem i KFML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet, KP). När den perioden var över anslöt jag mig till rörelsen kring maoistiska SKP. Jag ser tillbaka och inbillar mig att det var generationsklyftan och kriget som gjorde mig till en aggressiv dogmatiker. Familjebildandet skulle bli min räddning. Jag drog mig redan på färgfabriken undan när partikamraterna agiterade i rökrummen. Jag drog mig undan i tystnad och förlägenhet. Politisk agitation i den verkliga världen, i vardagen, var inget för mig. Dogmerna predikade jag helst i skrift och jag gjorde det i stalinistiska publikationer i Sverige, Norge och Danmark. Mitt allt starkare livsideal fanns i den albanska diktaturen. Jag reste dit flera gånger och arbetade som reseledare i Albanien när den stora brytningen mellan landets stalinister under Enver Hoxha och Kina kom. Det blev det definitiva slutet på mitt eget sekteristiska liv. 1978 blev vändpunkten. Jag var då 26 år gammal. Familjelivet återstod. Mitt ungdomsuppror var över, det hade pågått i precis tio år och cementerat några av de sämsta europeiska traditionerna i mig som person och social varelse. Jag var i verklig mening identitetslös, vilsen och rädd. I litteraturen skulle jag börja treva mig fram. 1981 lämnade jag Malmö med fru och tre barn. 1982 föddes vårt fjärde barn och vi hade hittat en lantlig hemvist i norra Skåne. Kunde jag bli människa där? Kunde jag frigöra mig från det jag betraktat som ”vänster”-tillhörigheten och som fört mig allra längst ut i sektträsket?

Vi formades också – vilket vi då förträngde och numera förnekar – av den statsbärande socialdemokratiska ideologin, som genomsyrade vårt folkhem i lika hög grad som de statsbärande kommunistiska partiernas ideologier genomsyrade ”folkdemokratier” i öst. Makten var en och odelbar – i Sverige som i DDR och Tjeckoslovakien. Makten var så självklar att första maj-smyckningarna i Malmö, med röda fanor på varje flaggstång, var en del av vår bristfälliga identitet. Malmö var dessutom en stad som i allt väsentligt präglades av det som så komiskt kallades ”arbetarrörelsen” men som ofta bars av ombudsmän, byråkrater, fackliga aktivister och partigängare från både socialdemokratin och VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet). Kunde möjligen vår stalinistiska generationsuppgörelse med förankring i Kina, Albanien och andra ”icke-revisionistiska” länder också ha en förklaring i det? Kommunister ville vi gärna vara, men vi var glasklara över att Sovjetunionen och lydstaterna i öst var anskrämliga exempel på vad det röda förtrycket kunde vara. När det gällde Kina och Albanien var vi i lika stor utsträckning helt blinda. Den renhet och tro på de urgamla dogmerna vi fann hos Albanska Arbetets Parti (AAP) och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) tilltalade vår längtan efter egen, inre renhet. Vi trodde förmodligen uppriktigt på att ”den nya människan” var möjlig att skapa. I den meningen hade vi allt gemensamt med andra mordiska rörelser under nittonhundratalet, oavsett om de var kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska. Tron hade vi gemensam. Vissa definierade den i ras-termer, andra i klass-termer. Tron var den samma. Tron på en helt ny människa, formad av dogmer och fulländad av diktaturens hårda lagar och praktik.

Hur kunde det komma sig att vi barn av 50-talet så radikalt tog avstånd från det mesta vi växte upp med? Nog minns jag föraktet jag kände varje år som Svenska flaggans dag firades på Malmö stadion. Jag växte upp där, i nybyggda förorten Lorensborg, söder om Pildammsparken intill Stadionområdet, och hade prakten intill mig. Jag förknippade firandet med en döende monarkistisk institution, inte med att flaggan symboliserade den svenska nationen. Jag minns också föraktet jag kände för Missionsförbundet på mammas sida och för Frälsningsarmén på pappas. Trots unga år i Missionsförbundets ungdom och scoutrörelse och konfirmationssommar på Strandbaden norr om Höganäs kom fromleriet att bli den starkast motbjudande faktorn. Jag kunde inte förlika mig med bedjande femtonåringar eller bordsbönerna vid varje måltid. Utanför ville jag vara. Bortom och utanför.

Det fanns också andra traditioner jag vill göra upp med. Arbetets tradition var kanske den starkast motbjudande kraften. Jag försökte på olika sätt smita undan. Med försörjningsplikten ropade ändå fabrikerna, butikerna och kontoren på mig. Jag hade vad man idag kallar okvalificerade arbetsuppgifter: jag stod vid löpande bandet, vid kassan i butikerna eller skötte ett vaktmästeri på en maskinfirma. Det enda kvalificerade jag uppnådde var att bli dekoratör. Det smet jag ifrån. Att pynta medelklassens finkläder i exklusiva skyltfönster skulle bli oförenligt med det revolutionära aktivistlivet. Till det passade färgfabrikssmutsen bättre. Jag ville verkligen bort från femdagarsplikten. Det var förstås pappas konstnärsliv som hägrade, trots upproret mot honom, trots att jag visste vilket högt pris han betalade för det. När jag väl hoppat av alla anställningar fanns det bara en väg kvar: frilansandet. Skriva kunde jag. Skriva ville jag. Oavsett det faktum att jag mest använde orden för den kommunistiska propagandan och de dogmatiska kulturartiklarna fanns det förmodligen undermedvetet en ambition att forma skrivandet till något annat. Jag började frilansa 1977 i Helsingborgs Dagblad, fortsatte 1979 i Kvällsposten och skrev mig sedan fram genom åren på morgon- och kvällstidningar. Jag satte mig i redaktionen för kulturtidskrifter och i slutet av 1980-talet blev jag redaktör för den tidskrift jag senare skulle köpa loss och få som mitt eget företag; Studiekamraten, Sveriges äldsta kulturtidskrift.

Hittade jag min identitet under denna process? Jag minns att jag sa, ännu mycket ung, att skrivandet var det enda som gav mitt liv en mening. Den dagen jag inte längre kunde skriva skulle livet upphöra.

Efter några dikthäften var det 1976 dags för en prosabok. Roman kallade både jag och förlaget den. Där bidrog jag själv till att forma en identitet jag aldrig skulle bli kvitt. Med boken, Fabrik, som utkom på maoisternas förlag Oktoberförlaget, ställde jag in mig i det led som aspirerade på att bli en ny generation arbetarförfattare. Det var stora pretentioner och ingen av oss kunde väl leva upp till dem, även om det i kretsen fanns de som skrev bättre än vi andra. Men där slog jag i en spik i ett slags livskista som jag skulle få bära med mig genom åren. Jag var 24 år och tvåbarnspappa. Min identitet fungerade i vänsterrörelsen och jag fick publicerat allt jag skrev, i tidningar som SKP:s partiorgan Gnistan och Klassekampen (i Norge), i Arbejderen (Danmark), Rödluvan, Clarté, Förr och Nu, Folket i Bild/Kulturfront och allt vad de hette. Jag var ”arbetarförfattare” och det bekräftades av en stor artikel på DN:s kultursida där jag kallades just det. Redan 1974 hade Aftonbladet hjälpt mig bygga denna identitet med orden: ”Hans vrede kommer inifrån, den är ren och stark och han formulerar den med en i sammanhanget överraskande variationsförmåga.” (Den här sortens erkännanden från den etablerade pressen bidrog också till att jag kunde frilansa för i stort sett vem jag ville). Var det en äkta identitet eller var det lånta fjädrar? Just då var den förstås äkta. Den skänkte en smula tröst i vardagen och den fick mig att tro att jag en dag skulle försörja mig på skrivandet. Jag valdes in i Sveriges Författarförbund och redan 1975 fick jag mitt första arbetsstipendium. Från ung, arg och revolutionär arbetare flyttade jag nu min identitet snäppet uppåt på den sociala stegen: jag kunde börja kalla mig författare.  Jag hade fått den identiteten erkänd. Ingen ifrågasatte den, jag var en i kretsen av professionellt skrivande människor. Men jag ville fortfarande vara revolutionär och skulle så förbli ytterligare några år. Att det så småningom sprack på den fronten blev då också en bekräftelse på hur bräcklig den identiteten var. Det fanns en mycket tunn röd fernissa ovanpå en personlighet som egentligen var osäker, sökande, trevande och vacklande. Jag skulle i och med den politiska jordbävningen 1978 åter falla ner i den (bristfälliga) identitet som hemlösheten och rotlösheten skänkte.

Dessutom hade min generation att kämpa med två andra och viktigare identiteter: mannens och kvinnans. Det skulle på 1970-talet bli allt svårare att veta vad som var vad och på vilket sätt dessa identiteter skulle utvecklas. Allt vi förstod var att de skulle komma att skilja sig dramatiskt från våra föräldrars. Daghemmen tog barnen och yrkesliven tog familjekänslan i hemmiljöerna. Barnen fick på kolchos- och kibbutz-vis lära sig att ”mamma” och ”pappa” var utbytbara och att de anställda reservföräldrarna fick duga, i alla fall dagtid. Så, är det konstigt att dessa våra barn sökte på sina håll när de formades till vuxna människor? Vissa ville bryta helt med vår generations huvudfåra, andra ville gräva den ännu djupare och hamnade i genuspolitiska miljöer, om de inte bara nöjde sig med att vara allmänt vänster och goda. Någon utveckling gick inte att se. Tvärtom skulle en rädsla och okunnighet breda ut sig, som i praktiskt samhällsbyggande skulle erbjuda mer av det dåliga från 1970-talet, mer av ängslighetens politik på alla plan. Sverige skulle under 2000-talets två första årtionden komma att få en medial offentlighet med både inkvisitoriska och normerande drag. Pressen skulle helt öppet tala om sin uppgift som fostrande. Inför det nya Europas sociala, politiska, kulturella, religiösa och demografiska konvulsioner skulle Sverige visa sig oförmöget att ens hävda yttrande- och tryckfrihetens möjligheter till öppen och frejdig debatt.

Den utvecklingen skulle bidra till att min egen identitet blev allt skakigare. Kunde jag verkligen identifiera mig och leva med detta samhällsklimat? Skulle jag inte i själva verket tvingas tillbaka till en grundligt ifrågasättande (revolutionär? rebellisk?) attityd både gentemot de formande åren (1950-1980) och samtidens cementerade offentlighet. Identitet ville jag inte längre formulera negativt. Jag ville formulera den som en tillhörighet, en känsla av samstämmighet även om den skulle visa sig marginell och utsatt. Utanför hade jag alltid känt mig. Ensam hade jag alltid velat vara. Med ett samhälle baserat på penningen hade jag aldrig känt någon samvaro. Med någon rörelse eller något politiskt parti hade jag efter 1978 aldrig kunnat känna samhörighet. Krämaranda kontra det totalitära var i själva verket två sidor av samma sak: ett samhälle fastlåst i positioner som snarare bekräftade varandra än ledde till minsta förändring.

Är det inte just i detta sista antagande som förutsättningen för en verklig samhällskritik finns? De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap).

 

Glädjen med vykort

  

De flesta människor har slutat skicka vykort - liksom också julkort - men en som inte ger sig är vännen och jazzsaxofonisten Stefan Isaksson. Han skriver dessa vykort med samma passion och intensitet som han spelar jazz. Det är en sann glädje att få dem! Det senaste kom igår, från Granada.

Han hade två likar i Hans Boij och Anne-Marie Berglund, båda dessvärre borta från jordelivet. 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium”...

Clarice Lispector, 1961- foto Claudia Andujar

 

”Hon stod inte ut bland människor som 'slängde ur sig bestsellers' när de pratade.”

 

(Örjan Sjögren i förordet till Clarice Lispectors Hemlig lycka)

Jag har aldrig förstått hur europén kunde anpassa sig till det extrema marknadstänkandet i böckernas värld. Det som förr var en bokhandel, där man kunde snoka efter sina favoriter eller göra upptäckter av helt nya, är idag förvandlat till en marknadsplats på vilken de stora mediekoncernerna staplar sina redan mångmiljonsäljande böcker.

 

 Jag har en sådan bok framför mig, och på omslaget står det tryckt: ”Av författaren till den flerfaldigt bästsäljande boken X”. Att själva språket blir ett offer för detta tänkande är uppenbart. En så tokigt tänkt och formulerad mening röjer en avgrund av okunskap. Boken och Litteraturen har blivit två helt olika saker. Boken – denna stapelbara produkt – förenar i sig hela västerlänningens undergångslängtan: deckarna med sina kittlande intriger och banala språkligheter, kokböckerna för människor som redan ätit alldeles för mycket och bordsböckerna som ska skvallra om intresse för heminredning eller skeppsbyggarkonst. 

 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium” – drunknar i denna marknads allt högre röster och allt mer utbredda likriktning. När en författare får Nobelpriset ylar bokmänniskorna att de ”aldrig hört talas om” honom eller henne och bokhandelns folk konstaterar snabbt att de inte heller den här gången hade författarens verk i hyllorna. Biblioteken har nästan alltid rensat bort Nobelpristagarna något år innan de blir kända, själv har jag köpt både Doris Lessings och JMG Le Clézios viktigaste verk på det sättet. Kommer litteraturen att återupprättas som intellektuell utmaning? Kommer vi åter att kunna kalla ett litterärt verk för Bok utan att därmed känna att vi undervärderar det?

 

Horkarln faller. När faller kungen?

 

"Det kan förstås vara en slump att Europa år 2026 har två kungahus med nära band till personer som misstänks för kriminella handlingar. En skamfläck för monarkin och ärvda privilegier är det likväl."

Sandra Stiskalo i DN

Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

 

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:

  

"Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. 

 

Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser."

 

Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

 

 Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:

 

"Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…) 

 

Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget."

 

Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.

 

Lita på Camus

 Att lita på Camus har inget med idoldyrkan att göra. Hos honom finner man istället argument att själv bruka i livets svåra stunder. 

Alternativet för Israel måste...

Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Läs Aftonbladet Kultur idag:

  

”Att ministern för diasporafrågor, Amichai Chikli, bjöd in SD-ledaren Jimmie Åkesson till Jerusalem som huvudtalare i samband med Förintelsens minnesdag ser Eran Etzion som följdriktigt efter Netanyahus internationella isolering.

– Den enda politiska allians hans regering kan bygga är med extremhögern i Europa och på andra håll.

Alternativet för Israel måste enligt Eran Etzion följa två parallellspår: det inrikespolitiska och det internationella.

 

– Inrikespolitiskt behöver vi en liberal demokrati som kännetecknas av maktdelning, en stark Högsta domstol och i bästa fall en konstitution, eller åtminstone ansats till en sådan som garanterar politiska rättigheter och fullständig jämlikhet för alla medborgare, även araber i Israel. Alltså en tillämpning av Israels självständighetsförklaring från 1948.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober

– Vi måste också gradvis lösa den israelisk-palestinska frågan och den israelisk-arabiska konflikten, genom att tillämpa Trumps 20-punktsplan. Men det räcker inte. Det krävs något mer omfattande som bygger på det saudisk-franska initiativet för en tvåstatslösning och den New York-resolution som 151 stater röstat för och som drar upp parametrarna för en lösning.

 

Det talar för att världen skulle vara öppen för en regional fredskonferens, i synnerhet sedan Iran och dess allierade har försvagats. Men Netanyahu skulle sätta klackarna i marken, och på Västbanken finns ingen som hejdar bosättarnas framfart. Trump bryr sig inte om vad som händer på Västbanken och EU är tandlöst. I stället vänds blickarna mot Washington där Trumps ”fredsråd” ska hålla givarkonferens för Gaza.

Samtidigt har den israeliska oppositionen svårt att formulera sin bild av hur sju miljoner judar respektive sju miljoner palestinier ska leva i en framtid mellan floden och havet.

– Många israeler är fortfarande traumatiserade efter den 7 oktober och misstror talet om fred, särskilt en tvåstatslösning. Så det krävs mod från oppositionsledarna om de vinner valet och åtgärder för att försvaga Hamas, så att pragmatiska grupper i den palestinska myndigheten stärks. Och det måste ske parallellt, säger Eran Etzion.”

 

 

Det händer plötsligt när måndagen blir tisdag. Man står försummad

Var gränser går spelar ingen roll. Det är bara gränser i sig som vänder våra blickar. Om detta vill jag inget mer veta. 

Varje dag ger jag upp. Varje dag möter jag döden. 

Nu har jag mött döden igen och det tackar jag ödmjukt för 

Black Country i minnet

 

ÅTERBLICK PÅ NÄTET:

Igår fick jag lära mig av en kommentar i bloggen att jag är "anarkist" - trots att jag är allt annat än det. Länkar därför till en tänkvärd text som kanske ringar in var jag befinner mig, utan att för den skull bekänna mig till en -ism. Den är skriven av Leszek Kołakowski (1927-2009). en polsk filosof som vore värd betydligt mer uppmärksamhet och läsning än vad som är fallet. Det är särskilt detta han skriver om konservatismen som jag kan skriva under på:

 

"That we do not know the extent to which various traditional forms of social life--families, rituals, nations, religious communities--are indispensable if life in a society is to be tolerable or even possible. There are no grounds for believing that when we destroy these forms, or brand them as irrational, we increase the chance of happiness, peace, security, or freedom. We have no certain knowledge of what might occur if, for example, the monogamous family was abrogated, or if the time-honored custom of burying the dead were to give way to the rational recycling of corpses for industrial purposes. But we would do well to expect the worst."

 
Så har jag inte mer än suckat över hur jag blir läst, när jag hittar den absolut bästa (i meningen välskrivna och redovisande/resonerande) recensionen av min bok Black Country. Det är Oskorei som idag skriver i sin blogg:

 

"Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation. Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."

  

Jag blir förstås särskilt tacksam för hans avslutande karaktäristik av min bok:

 

"Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs."

(O-)vanlig måndag

Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, det blir ingen vanlig, trist måndag idag. Före klockan tolv levereras en låda goda, italienska viner. Flaskorna ska packas upp och ställas i ett vackert  vinställ. Direkt därefter kommer E. och hämtar oss för lunch i Åhus. Det blir mitt första betydelsefulla besök någonstans i år. Det har gått mer än två månader sedan sist. 

Sedan vi sålde bilen har jag inte sett havet eller ens kusten. Det nya, billösa livet tilltalar mig inte alls. Men just denna måndag sker det mycket efterlängtade och saknade.

Med måndagen kommer det i alla avseenden goda! 

Malmö utifrån marxistiska klass- och ekonomibegrepp

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag har just läst Staden och kapitalet av Ståle Holgersen (Daidalos). Den bygger på hans doktorsavhandling från 2014. 

Man kunde sammanfatta med att säga att boken är en marxistisk, historisk och ekonomisk sammanfattning av industrialismens framväxt, uppgång och fall, med Malmö som ett konkret exempel. Om man vill se Malmö utifrån ett sådant uttalat vänsterperspektiv blir boken intressant. Holgersen visar hur det politiska klassen i Malmö styrt in på galna vägar efter att industrin kollapsat i västvärlden - med Kockums varv som det bästa exemplet i staden - genom att uttalat satsa på icke-produktiva sektorer. Rena skrytbyggen och med den uttalade viljan att locka rika människor till staden. Vi som känner Malmö vet vad han menar. Svindyra bostadsområden vid havet. Malmö Live. Shoppingcentra som Emporia och Malmö Plaza. Parallellt med förorternas förfall, etnifiering och gangsterväldenas framväxt.

Det första är för mig en av bokens tyngre aspekter. Här får vi en granskning och genomlysning av den kultur som säger att konsumtion "gynnar alla". Det andra visar resultatet av det. Att kritiskt granska konsumismen ser jag som en av de viktigaste uppgifterna i det postmoderna samhället. Inte minst därför att den idag - med galleriorna som främsta uttryck - bygger en "lycko"-kultur baserad på lånade pengar för konsumtion.

Triangeln i forna tider. Fotograf okänd

Holgersen ser med skarp blick på Malmös brutala klasspolitik, dess satsning på människor som redan har och försummelse av dem som inget har. Men på en punkt menar jag att han brister. Med ett slags likgiltighet förbigår han nästan helt stadens arabisering och islamisering, som om denna tungt vägande aspekt i själva verket vore ointressant (för att istället tala om "rasismen" i staden). Den granskningen har däremot Lars Åberg gjort i sin bok Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? När jag recenserade den boken skrev jag bland annat:

När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan.

Forskaren och docenten Aje Carlbom har också - utifrån begreppet etniska enklaver och islams allt större inflytande över medborgarna i staden - skildrat detta Malmö.

Vill man däremot studera staden utifrån marxistiska klass- och ekonomibegrepp duger Staden och kapitalet som berättelse om stadens historia, nuvarande situation och eventuella framtid. Även om vänstern i Malmö i mycket hög grad bär ansvaret för det vi nu ser hända, är det nyttigt att läsa hur en forskare med uttalat vänsterperspektiv ser på det.

Malmö, Malmö, Malmö

Foto: A. Nydahl

 

"Får en utveckling härja så kallat fritt och om det inte förs en medveten politik, kan Malmö en dag bli en dyster plats att leva på, även för de välbeställda." (Olof Palme, 1969)

 

Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också trettio år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig. Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara. Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.

 

Malmö bär jag med mig sedan 1952.

Malmö lämnade jag 1982. Jag föraktade och avskydde Malmö då. Jag mest häpnar och förfäras av vad man gjort med staden sedan dess. Förvisso kan jag fortfarande känna både förakt och avsky, men det är två starka känslor som ter sig allt mer meningslösa eftersom jag har en mångårig fysisk distans nu. Istället är det en annan känsla som ofta överrumplar mig, den av lättnad. Jag slapp undan. Skulle och borde ha gjort det tidigare, men när jag väl lyckades fly kunde jag bara känna lättnad.

 

Staden hade jagat mig ut i en tystnad som jag längtat efter fram till dårskapens rand. Det var omöjligt att stanna i den stad som alltid mullrade, dunkade och skrek, som aldrig gav oss möjligheten till tyst samvaro i vårt eget hem därför att festerna, musikmaskinerna, slagsmålen, knarkkvartarna och zigenarritualerna på dragspel och bluesmästarens skrikande från enrummaren bredvid krävde sitt av luftrummet och eftersom jag inte riktigt förstod att jag inte kunde kräva särskilda tystnadsprivilegier bara för att jag fötts i fel tidsepok och för att mitt psyke saknade varje möjlighet att försvara sig mot den tidens kännetecken. Jag balanserade allra längst ut på kanten. Mina avgrundsskrik vände jag både inåt och ut i den närmaste familjekretsen, allt det som var demoner och vanföreställningar drabbade också dem, på ett mer fasansfullt sätt än jag kunnat ana då, medan det hände.

 

Nu skriver jag mig ner i minnena. Jag skriver mig ner i den avgrund jag aldrig lyckades ta mig upp ur. Skriver mig in i de allra mörkaste hålor en människa kan bära inom sig, hålor av skräck och våld, hålor av förtvivlan och missbruk. Jag ges förstås inget val, eftersom det är jag själv som både kräver och förväntar mig detta. Sanningen står skriven på insidan av min hud. Jag måste läsa den rad för rad och omvandla den till begripliga kategorier. Tvånget är lätt att bära, eftersom det inte bara är jag utan också alla som blev min familj ska kunna läsa och förstå vad som hände och hänt sedan då. Tvånget är en sedan länge framvuxen kraft som kan bära eller brista. Den leder om inte annat till att Malmö blir en stad av kött. Den varken förskönas eller förtalas. Den kommer fram, så som en bild gör det på fotopapper.

 

***

 

I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö."

 

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

 

En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering. Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten. Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller. ”Vi gillar olika” hette det från Aftonbladet. Och man kan inte tvivla på att de menar det. 

 

Saken är bara den att de själva lever under omständigheter som är helsvenska och aldrig någonsin varit i närheten av annan arabisk kultur än den de möjligen möter på en restaurang. Titta på Aftonbladets chefredaktör och de flesta av tidningens journalister, se var de bor och jämför det med deras fluffiga kampanjjournalistik, ägnad åt andra än dem själva. På samma sätt blev Sydsvenskans kampanj ”Vi älskar Malmö” en parodi som fällde sig själv eftersom dödsskjutningarna fortsatte att skapa rädsla och otrygghet hos medborgarna.  Ingen godhjärtad propaganda kan överrösta den brutala verkligheten. Inte heller i Malmö.

 

(fragment ur gamla texter) 

F.d. ungdomsgården Lorensborg. Foto A. Nydahl 

 

Söndagsskolad till döds

St Patricks Cathedral, New York. Foto: Astrid Nydahl

  

En röst från skolåren påminde mig om vad det kan innebära. Fromleri, högfärd och viktighet. Kombinationen är förstås outhärdlig, vilket jag tidigt lärde mig. 

Söndagsskolan som exempel och avgrund.

Kaffestunderna hemma hos pastorerna.

I familjen fanns både Frälsningsarmén (pappas sida) och Missionsförbundet (mammas) - ingen av dem kunde locka mig även om åren i SMU bjöd på mycket nyttigheter.

Det är inte bara den "kristna" skolan som bjuder på extremism. Nu har vi frivilligt importerat också den muslimska. Det är idag - en fredag - de håller sin högtid.

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova

 

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution (Bonniers)

”Det erasmiska programmet, att i en underhållande form meddela kunskaper var här förverkligat” (Om Erasmus dialoger i Bror Olssons Erasmus, skriftserien Humanistisk kultur, studier och essäer, 1950)

Det är en lång vandring jag varit ute på. Den var 343 sidor lång och tog mig ungefär en vecka. Men det märkvärdigaste av allt med vandringen var att den endast hade en början men inget slut. Det berodde i sin tur på att jag tog författarens ord på allvar: "... Historien började med en bok, men den slutade inte med en grav.  Nej, den slutade inte alls." I själva verket fortsätter allt det man lärt sig efter en sådan vandring. 

Så skulle man kunna beskriva läsningen av Nina Burtons bok om Erasmus av Rotterdam, hans tid och omgivningar, och inte minst hennes berättelse om medierevolutionen – Gutenberggalaxen! – och dess betydelse för den kommande europeiska utvecklingen.

En ”essäberättelse” (författarens eget ord) av det här slaget låter sig förstås inte sammanfattas och helt rättvist belysas i en kort bloggtext. Inte heller låter den sig recenseras på gammalt traditionellt sätt. Det finns några metoder man kan använda. Till exempel kan man som Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet använda sig av det större format som en understreckare tillåter. Eller så kan man, subjektivt och personligt, säga något litet och anspråkslöst om läsningen utifrån just dessa två kriterier. Jag undrar om inte det på sätt och vis är helt i Erasmus anda.

"Egentligen bygger hela kulturen på förbindelser eller det som sträcker sig vidare."
(ur boken)

Nå, vem var Erasmus? Hur såg hans egna förbindelser ut? Varför ens tala om en man som skrev på latin på 1500-talet?

Erasmus levde mellan (det förmodade födelseåret) 1466 och 1536. Han var en humanist som författade några verk som skulle få stor betydelse, och bland dem är förstås Dårskapens lov den mest kända. I den kunde man bland annat läsa: 

”Vad än den narraktige har på hjärtat, så står det skrivet på hans ansikte och röjs av hans tal. De visa och de kloka har två tungor... varav den ena talar sanning och den andra säger det som för tillfället verkar opportunt.”

Han är också mannen bakom ett antal ordspråk vi använder oss av än idag, som ”I de blindas rike är den enögde kung”. Han arbetade också som översättare från grekiska till latin av Nya Testamentet (ett pionjärarbete som Martin Luther utgick ifrån i sin tyska översättning).

"De böcker Erasmus månade om var inga bedövningsmedel. Inte heller stridsskrifter, för världens alla frågor var mer släkt med dialoger än med svar. Vad han efterlyste var ju samtal; rörliga tankar som kunde aktivera läsarna."
(ur boken)

Tiden Erasmus levde i var inte helt olik vår egen: nya tekniska landvinningar förändrade villkoren för ordens/texternas spridning, religionskrigen plågade Europa (reformationens konsekvenser ska inte underskattas, inte heller de religiöst präglade konflikterna och krigen idag), yttrande- och tryckfrihetens villkor kan dessutom belysas på ett fruktbart sätt utifrån Burtons bok. Det var sannerligen inte enkelt för en fri ande som Erasmus, och det är det inte heller för dagens religions- och ismkritiker.

"Redan Gutenberg hade tryckt en varningsskrift om de framryckande turkarna - en term som även inbegrep araber och alla slags orientaler. Sedan hade liknande bulletiner blivit en lukrativ institution för tryckarna. Varför ville alla människor läsa om strider?"
(ur boken)

Nina Burton. Foto: Caroline Andersson

Gutenbergs uppfinning, boktryckarkonsten, blir förstås central för Erasmus och Burtons berättelser om tryckerimiljöerna är så fina att man känner en impuls att genast åka iväg till ett av de idag befintliga. Tiden för boktryckarkonsten skildras bland annat från Basels horisont, där det fanns ett sjuttiotal tryckerier. Frankfurtmässan fanns redan, etablerad på 1470-talet, och det nya, avgörande tekniska problemet man ställdes inför var distributionen. Nu skulle man gå från de få handskrivna kopiorna av böcker till de tjugo miljoner böcker som tryckts av trettiotusen utgåvor! Kyrkan var ännu den stora kunden. Erasmus ville själv vaka över produktionen av sina böcker, så han bosatte sig i ett rum på tryckeriets övervåning.  

"Han verkade nästan reducera kristendomen till en hållning eller en filosofi. Ännu värre: han betonade att man inte skulle vara rädd för att ha en avvikande ståndpunkt! Erasmus tyckte det var viktigt att kunna motsätta sig massans agerande och åsikter."
(ur boken)

I Erasmus livstid fanns andra, numera väl kända, historiska gestalter. Förutom Luther bör man till exempel påminna om engelsmannan Thomas More. Erasmus valde sitt umgänge och utstod också fasansfulla överfarter till sjöss för att nå en sådan man i England.

"Han var snarare en resonerande intellektuell än en religiös kombattant."
(ur boken)

Ett viktigt tema i Burtons bok är Erasmus vilja att stå fri och individuellt stark, han är på sitt och vis en människa som med sina ord vill stå utanför massfenomenen, där t.ex. en talare kunde uppvigla hela folkmassor. Litteraturens ord fungerar helt annorlunda, och de kan, skriver Burton, inte sammanfattas i slagord.

Jag ska inte gå in på alla enskildheterna i boken, till exempel relationen mellan Luther och Erasmus, eller alla de ingående berättelserna om tidens konstnärer och vilken betydelse de hade för honom - sådana som Albrecht Dürer och Holbein -  men jag nämner det ändå helt kort så här. Nina Burtons bok är så rik på infallsvinklar och skeenden, att jag nog tänker mig att inom kort återuppta läsningen. Hennes språk är en sak för sig, det är ofta garnerat med små vackra uttryck och klokheter. Det kanske märkligaste av allt är att man som läsare mycket snabbt vet att man har att göra med en bok som inte bara är äkta i sitt tilltal, utan också att det är en som vilar på gedigen kunskap och erfaren insikt.

Skulle jag välja ut ett enda tema som jag tar med mig från läsningen så är det frihetens och individens villkor under Erasmus levnadstid. Vi vet vilken makt kyrkan hade och hur farligt det var att utmana den. Vi vet med vilken djävulsk nit kungahusen styrde. Vi vet att förnuftet hela tiden motarbetades av fromleriet.

"I världens mångfald gäller det att hitta mönster"
(ur boken)

Att få veta att Erasmus var en stor brevskrivare blir bara ett avgörande kvitto för att bilden av honom ska bli nära nog komplett. Ändå finns det många frågor kvar, precis som det ska vara när vi talar om en man som såg själva frågan som en del av vetenskapen. Hans valspråk var concedo nulli, jag viker inte för någon.

Får jag bara be er om att förstå att man aldrig kan ge en så viktig bok full rättvisa på detta sätt. Det finns bara en rättvis metod, det är att man själv läser den.