”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)
Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med den nya boken i några citat.
”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.
Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.
I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.
Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.
”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”
Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.
Hela berättelsen – ty en berättelse är det! - om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:
”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”
Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?
Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!
Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.
Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!
Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.
Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.
Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.
Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.
Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.
*
I hans svit med böcker på detta tema ingår också Framtidsstaden, All inclusive och Landet där vad som helst kan hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar