Denna DDR-roman i tyskt original utkom 2023, men notera att den skrevs i sin helhet redan 1963 (men utkom förstås då bara i ett stympat och censurerat skick).
Man kan säga att det är typiskt för de arma författare som ansträngde sig att skapa fin skönlitteratur i politiska system där de rigida partibyråkraterna tog bort allt som ansågs olämpligt, stötande och politiskt farligt (för dem själva). Från DDR med sina extremt grå härskare - tänk bara på Honecker! - till Bulgarien, från Rumänien till Albanien, ja tvärs över hela den samling nationer som svurit Kreml sin trohet och där bara Albanien rejält och konsekvent skilde sig med sin självständiga och tjurnackat isolationistiska linje, trogen Enver Hoxha personligen. Där kunde en stor författare som Ismail Kadare verka, men också han stympades och förnedrades.
Brigitte Reimann är ovanlig i den meningen att hon levde ett mycket kort liv (1933-1973) och som trots sin uttalade socialistiska passion aldrig anslöt sig till det parti som hette SED men var lika fyrkantigt kommunistiskt som de andra.
Att hon med Syskonen nu får en renässans är mycket rättvist och historiskt intressant. Tro bara inte att det är först nu som sanningen om livet bakom muren blottläggs. Det skedde för många år sedan genom andra författares verk, de som var både före och samtida med henne och som vi fått på svenska sedan flera årtionden.
Hennes språk är oerhört vackert och medvetet slipat. Berättelsen om hur olika livsbeslut fattas – stanna i DDR eller fly till Västtyskland och ett liv i frihet – är konkret personlig och skaver varken i sak eller framställning.
Det enda jag har svårt för i den här boken är förordet som inte lär oss det minsta om författaren eller den politiska/litterära situationen. Det är sorgligt med tanke på att det finns människor i vårt land som kunnat skriva en sådan presentation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar