Hade detta varit ännu en meningslös bloggtext hade den självklart prytts av en fin bild tagen av Astrid. Men så är det alltså inte.
Jag har fråntagits allt. De fick igång mitt hjärta igen, men allt det andra - inklusive känslan av livsmening - är borta.
Dagarna i ända ligger jag till sängs. Använder medicin för att ens kunna kissa (och förhoppningsvis aldrig mer drabbas av en kateter.) Cystorna i testiklarna plågar mig dygnet runt och remiss finns hos kirurgkliniken för operation. Kramperna i fötter och händer har hittills ingen läkare kunnat hjälpa mig med, de är som en separat kraft som överröstar det mesta, och nu också gör det väldigt svårt att ens gå.
Förmågan att läsa har minskat så pass att jag aldrig mer slår upp en bok. Enstaka artiklar kan jag läsa och att ta till sig pressen här i datorn går också bra. Men annars blir det mesta liggande.
Mitt hem tas ifrån oss. Jag ska bo i en lägenhet jag inte ens vill gå in i. Utanför mitt fönster här på Byholmsvägen finns ett grannskap som påminner mig om 21 år av vänliga människor och skeenden. Allt är över.
Veckorna efter påsk kommer antikvariatbokhandlare hit för att tömma våra bokhyllor.
Någon kommentarfunktion finns inte kvar här nu, men jag kan nås med mail, som alltid, på thomas.nydahl@gmail.com
Men respektera min svåra situation. Tack! Om jag ångrar mig och öppnar bloggen igen så märker ni det. Jag har självrespekt och raderar inte eller tar bort den, ty den består av många års arbete. Jag bara avslutar verksamheten med dessa korta, förklarande ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar