Någon gång måste allt få ett slut.
I två årtionden har jag bloggat - denna och två avvikare i samma genre - men egentligen också plågats av ett tvångsmässigt skrivande.
Är det över nu?
Det har jag svårt att tro, men jag ville tro det.
Det mesta i mitt liv går mot ett slut. Hälsa, boende, vardagstillvaro.
Det mesta i mitt liv rinner bort utan att det ens rör mig i ryggen.
När jag med familjen lämnade Malmö 1983 var det av två skäl: jag hatade lägenhetslivet och allt det innebar av grannar, oljud och brist på stillhet, och för att stadslivet som sådant äcklade mig. Städer sökte jag mig till som studieobjekt.
När jag lämnar vårt hem - en stor, härlig och sliten gammal kvarn - efter 21 år är det inte av fri vilja. När jag då bosätter mig i en central lägenhet strider det mot allt det som är jag. Vad det får för konsekvenser vågar jag inte ens gissa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar