”Jag är författare: det jag kan (ska!) göra är att ta vara på dessa ord, sätta dem samman. Som judinna: det jag kan (ska!) göra är att förmedla vittnesmålen. Men hur ska jag få dem att hänga samman, bli språk?
I vår värld krävs det oftast att man är färdig, samlad, kontrollerad. Inte gråter i telefonen. Det är meningen att man ska kunna producera en vederhäftig analys. Men vem kan analysera en massaker?
Det är en motsägelse i sig själv. Språket är civiliserande. En massaker är så långt ifrån språket och civilisation man kan komma.
Den traumatiska utsagan, förtvivlan, är sönderslagen i sitt väsen. I det liknar dessa utsagor poesin, det enda språk som tillåter oss att skriva det oskrivbara, sönderslitet och med brott mot syntax. Denna text är ingen dikt, men också det jag vill säga er är ännu oskrivbart. Det har ingen början, mitt eller slut. Därför kan jag bara ge er det så här, som min vilda sorg – över vad som just nu händer i Israel. Jag kan bara be er läsa de saknades namn. Namnen på de döda. Se in i alla dessa ögon som utan att se oss stirrar in i våra liv och med sin tystnad kräver att vi talar. Inte i deras ställe. Men för att ingen annan ska hamna i deras ställe, jude eller inte jude – människa.”
Ur Karin Bryggers text i HD i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar