måndag 17 november 2014

Konsumismen & pensionpengarna i juletid

Foto: Astrid Nydahl
Jag går med darrande ben in i veckan som innebär ny pensionsutbetalning. Matkontot är redan till en tredjedel förbrukat idag, men så fick vi också med oss allt som ska bli julmat. Alla mina nio + fyra bonus-barnbarn ska ha varsin liten julklapp, bredbandsräkningen ska betalas och sjukhus + hemtjänst ska få sina små summor.

Så där är det ju varje månad och jag vill verkligen inte beklaga mig. Men det kan ibland vara frustrerande att inte ha något över när utgifterna är betalda. Den känslan blir förstås starkare när man står inför julen och vet att man kanske ändå gör de små barnen besvikna med de enkla och billiga klappar jag kan åstadkomma till dem.

Varför alls nämna detta? Jag gör det därför att jag ofta blir påmind om vad konsumismen innebär i vardagsperspektiv. Jag ser hur mina barns generation kämpar för att alls kunna betala allt det som inte fanns när jag var småbarnsförälder, och jag tänker då inte minst på alla dessa digitala verktyg som nu också blivit obligatorium i barnens skolväskor. Varför? Är behoven konstgjorda eller verkliga? Jag har aldrig någonsin ägt en mobiltelefon. Har varken tyckt mig behöva en eller velat ingå i den massa som pladdrar på bussen, i butiken eller under promenaden. Jag är inte teknikfientlig, tvärtom. Jag använder de tekniska innovationer som gör mitt skrivande och liv lite bättre. Att gå tillbaka till skrivmaskinen är otänkbart annat än i en krissituation. Att avstå från DVD-spelaren vill jag inte, eftersom jag ofta och mycket ser bra film för att avsluta dagen/kvällen (inte minst ser vi här film ur det brittiska arvet, både i serie- och i långfilmsformat). Men jag har ingen diskmaskin och ingen digital filmkamera. En liten vanlig digitalkamera har jag, den fick jag i present av min fotograferande fru. Ett gammaldags armbandsur med visare hjälper mig att komma i tid. All mat lagar jag själv. Köper aldrig ett industritillverkat halv- eller helfabrikat utan bra råvaror på vilka jag gör grytor, soppor och annat. Pizzorna bakar jag, till barnbarnens glädje, alltid själv. Kött köper jag bara i kyldisken, där sådant som är datummärkt för dagen efter säljs till bra priser. Rejäla förpackningar med basmatiris och couscous i skafferiet ger en grundtrygghet. Löken får vi av en människa som själv odlar. Lammköttet från en vän som slaktar varje höst.

Konsumismens ideologer och profitörer vill ju inte minst i jultid att jag egentligen borde skaffa nytt hela vägen. Men jag behöver inget nytt. Inte ens min lite knasiga bordsdator byter jag. Den fungerar säkert något år till. Och varken mobil eller diskmaskin vill jag ha.

Konsumismen och jag fungerar inte bra ihop. Jag nöjer mig med det jag skaffat för länge sedan om det fungerar. Det gäller över hela linjen: kläder, maskiner, möbler. Tak över huvudet, ett rejält bibliotek, mat i kyl, frys och skafferi, hela och rena kläder - se där några grundläggande mänskliga behov tillgodosedda.


4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Med tanke på att diskmaskiner lär vara den vanligaste orsaken till vattenskador i hem så är det nog rekommendabelt att fortsätta med handdisk. Kan vara rätt avkopplande och meditativt att stå där och jobba med diskborsten, om man nu är lagd åt det hållet.

Anonym sa...

Det är inget tvång att konsumera. Sparande är en dygd och gör man det i stor skala kommer det hela samhället till del.

Till snåljåpens försvar:

http://www.mises.se/2013/05/22/att-forsvara-det-oforsvarbara-snaljapen-del-1/

Anonym sa...

Jag skulle heller aldrig skaffa en diskmaskin. Jag tycker det vardagliga diskandet faktiskt både är trivsamt och avkopplande :) Och visst är väl konsumtionssamhället ganska så skrämmande på många sätt och vis. Stå på dig Thomas! :)

Marika :)

Inre exil sa...

Tack till er alla tre för kommentarer.

Och ja, visst är det både avkopplande och rutinmässigt att diska. Vill man ha ordning och reda i köket gör man det förstås efter varje måltid. Och mina artritfingrar tycker om varmt diskvatten!