Ulf Lundell: Visenterna (W&W)

Ulf Lundell 2014. Foto: Sofia Lundell

I rollen som alter ego är det inte mycket till Lundellsk joie de vivre som Frank Kornfeldt presterar i Visenterna. Inte heller som rebell övertygar han mig, och förlagets presentation av honom som ”en upprörd man” kan möjligen vara rättvis på ett mer privat än socialt och politiskt plan. Efter att ha konstaterat detta vill jag försöka förklara min läsning av Ulf Lundells nya roman.

Att läsa Ulf Lundell är omöjligt utan att se hur han själv kastar långa skuggor över texten. I hela sitt verk har han utgått från det egna livet. När Lundell säger ”jag” så vet vi för det mesta vad han menar. Det är en metod jag tycker mycket om (även om jag ofta önskat att han skulle kasta det litterära över bord och skriva en helt självbiografisk bok - vilket ju Kornfeldt är inne på i Visenterna).

I romanerna har han haft ett alter ego, mer eller mindre övertygande, från Jack och efterföljande Tommy i Sömnen, över konstnären Florian Douhan i Saknaden och författaren Tom Wasser i Friheten till Joar "Red" Cirroan i Allt är i rörelse. Som alter egon har de känts igen på sina respektive konstnärsskap (poesi, prosa, musik, bildkonst) och/eller bostadsort, på romantiken vid havet och i sökandet efter ensamheten formulerad som frihet.

Metoden är alltså välbekant. Tonen känns visserligen igen men tycks här i Visenterna präglad mer av tillbakahållen och delvis introvert attack - den sort man får ont i magen och hjärtat av - än av den verkliga vrede inför sakernas tillstånd som så ofta synts hos Lundell. Men kan man då inte säga att Kornfeldt i själva verket är mer lyckad som fiktiv romangestalt, om han markant avviker från Lundells kännemärken? Jo, det kan man förstås. Jag fastnar under läsningen ofta vid passager som mer redovisar pressrubriker och av dem skapar en katalogaria. Fördelen är att man lätt placerar berättelsen i tid, nackdelen att berättandets inre rytm förloras eller försvinner. 

Kornfeldt lever som Lundell. Ensam i Skåne. Kör sin bil som alltid. Drömmer om kvinnan, Erén, han just förlorat till en skämtare i Göteborg. Han köper massor med skivor (eller "plattor" som han fortfarande kallar dem). Han köper massor med böcker. Lyssnar, kanske mest i bilen, på artisterna vi så ofta mött hos honom. Läser i en zigzag-sökande attityd mellan det mest omtalade och prisade och det som redan finns i hans livsspår. Han berättar utförligt om vädret – det är många vackra snöfall vi får möta – och om fåglarna. Han berättar om resorna till städer – inte sällan Malmö – som snabbt får honom att återvända till tystnaden och den lantliga friden.

Som skåning trivs jag förstås i dessa lundellska landskapsmålningar. Men romanen ger som helhet intryck av att vara oförlöst. Den stretar uppåt mot olika typer av klimax – de sexuella är för ovanlighets skull ytterst sällsynta – men stannar halvvägs. Jag har som läsare ingen som helst rätt att hävda vad Lundell borde ha gjort. Det vore förmätet. Men det vore fel att ställa sig och hurra när man känner ett litet stråk av besvikelse över ett litterärt verk. 

Vindrickandet har i berättelsen också sin funktion som metafor för det befriade livet, det som får sitt innehåll av själva ruset och som kan anses vara ett uttryck för just joie de vivre. I samma ålder som Lundell känner jag förstås själv en trötthet inför skrivandet – ja inför själva skapandet – och vet att det tar ut sin rätt.