Jag stod igår ute på bryggan i Åhus. Det hade stormat rejält och i lågvattnet syntes de vackra vågspåren. Astrid tog bilder på dem medan jag började tänka på uttryck som "skrivet i vatten". Jag skriver - till min egen förvåning - nu varje dag för att hålla fast minnet av min älskade son. Har fått erbjudande om att ta ett sista farväl av honom på sjukhuskapellet, men tror inte jag vill det. Jag tog farväl av honom där bara timmarna efter att han hittats död. Och på fredag är det begravningsgudstjänst. Ett bättre sista farväl kan jag inte tänka mig, än det som görs i den stora kretsen av familj, släkt och vänner. Men frågan är om tiden nu kommer att möblera om i minnet. Kommer vi att förlora stunder och bilder och ersätta dem med andra, kanske rent av tillrättalagda bilder? Vi hade några personer i familjen som tog sina liv långt innan jag föddes. En av dem var min morfar, en annan var min farbror. Om dem talade man aldrig. Inte med ett ord berörde man deras öden. Hur skulle man då kunna minnas dem? Jag har sepiabruna, allt mer förtunnade, fotografier av dem. Men de talar inte till mig, eftersom jag inte ens fick ta del av deras omgivande familjers minnen. Från bilderna strömmar bara en mystisk tystnad. Så gör vi inte med Tobias. Vi är många som talar om honom varje dag. Vi håller fast. Och jag har just skrivit texten till vår krans, där jag säger att vi bär honom med oss närmast våra hjärtan. Är inte det ett uttryck för minnet som metod? Med svåra demenssjukdomar i familjen - min mamma dog 64 år ung i alzheimer - vet jag att minnet är bedrägligt. Men vi försöker. Vi måste försöka. Om inte annat så för alla de små barnens skull, de som älskade Tobias så mycket.
.jpg) |
| Bilder från Åhus 20 oktober, Astrid Nydahl |
