fredag 17 januari 2014

Vänja sig - eller ej



"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden"

skriver Elias Canetti. Trots att vi alla känner vår dödlighet, några tydligare, några mera vagt, försöker vi anstränga oss just så. I min egen ålder är det alldeles "normalt" att ha tagit farväl av föräldrar, släktingar, vänner. Några av dem var alldeles för unga, flera dog för egen hand, andra av missbruk och felaktiga val. Men när ett barn dör för oss, hur mycket måste vi inte då anstränga oss?

Vi stod vid mitt barnbarns grav där under de vackra tallarna. Himlen var blå, tallarna nästan orörliga. Vi tände vårt ljus och jag tänkte på den absurda situationen. Jag lever. Min dotter lever. Men hennes son, min dotterson, är död. Jag måste återigen läsa Canettis ord: 

"Livets största ansträngning är att inte vänja sig vid döden"

1 kommentar:

elina sa...

Nej, vi vänjer oss inte vid döden. Det uppstår dock en viss acceptans med åldern, många omkring en dör - vem näst. Jag? Ett barns död är annat. Har mött dem på sjukhuset. Nyss var man en mor och far, sedan ingenting. Tomrummet är totalt. Vad säger man då som professionell kurator? Finns inga ord oavsett profession, bara klyschor.

Livets största ansträngning är att försöka leva.