tisdag 22 augusti 2017

Pascal Bruckner om terrorn och islamismen

Jag lade en röd ros under barnbarns-stenarna på min son Tobias grav i söndags. Foto: Astrid Nydahl
Nedan några fragment ur Eugénie Bastié samtal med Pascal Bruckner, publicerat fredagen den 18 augusti i Le Figaro som jag översatt via danskan.

Le Figaro: Vad tänker ni om attentaten i Katalonien?

Pascal Bruckner: De har en uppfordrande effekt, det fasansfulla upprepar sig i det oändliga. Men samtidigt är vi alltid överraskade över att spådomen så exakt blir verklighet (…) Jihadisternas uppgift är att ge oss en påminnelse. Varje vecka finns det en plats i världen som drabbas.

Europa är paralyserat, vill helst glömma, och det lyckas nästan alltid efter några få dagar. Mindre än ett dygn efter att röken har lagt sig står terrorn inte längre överst på dagsordningen.

Ingen är immun. Bilden som framkallas hos mig, är densamma som i Pesten av Camus: en plåga sänker sig över en oskyldig stad. Det finns inte längre några sorglösa öar i Europa (…) arenan för jihadisternas kamp har nått full utbredning.

I just Barcelona kunde man för en tid sedan höra aktivister ropa ”Tourists go home, refugees welcome!”. De får som de vill. Tillströmningen av turister kommer att avta.

Le Figaro: Upphäver internationaliseringen av jihad sociala och ekonomiska förhållanden som orsaker till radikaliseringen?

Pascal Bruckner: När man underlåter att sätta fingret på religionen som orsak till terrorismen, går man vilse i en rad dimmiga förklaringar, som kolonialismen, förödmjukelsen av araber och muslimer, global uppvärmning och konflikten mellan Israel och palestinerna.

En rad kommentatorer pekar på att Europa hjälplöst är både vittne till, arena och offer för en intern strid i islam.

Vi måste sätta namn på saker. Vi står inför en intern sjukdom inom islam. Denna religion producerar hela tiden generationer av krigare, som är redo att offra livet för att hedra Gud. Allahu akbar har blivit ett dödsrop.


1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Intressant, Thomas, det är alltså inte bara Michel Houllebecq som intar en kritisk ståndpunkt mot islam och jihadism. Har Frankrike ett öppnare intellektuellt klimat?