Politikens och kulturens rötmånad

Foto:  Astrid Nydahl

”Rötmånaden infaller traditionsenligt i slutet av juli fram till slutet av augusti. ”, meddelar Hälsoliv. Det skulle innebära att vi går mot slutet av den.

Begreppet är för mig vidare än det som omfattar livsmedel och campylobacter. Det finns politikens och kulturens rötmånader också, ibland ser det ut som om de pågår året runt, men jag undrar om inte årets rötmånader juli och augusti också omfattat de livsavgörande politiska och kulturella fälten.

Vad sysslar medierna och alternativmedierna med? Det tycks alltmer vara en knappologins arbetsfält. Man älskar att vältra sig i ”det lilla” (det enskilda exemplet) men förmår inte sätta in det i större sammanhang. Varför stirra sig blind upp i skrevet på en vänsterpolitiker som sitter med afghanska män på en trappa, istället för att diskutera hennes och partiets skadliga inflytande på demokratin och samhället? Varför älta enskilda slagsmål på hvb-hem istället för att konsekvent och återkommande visa på de öppna gränsernas konsekvens (liksom motsatsen, de stängda gränsernas)? Varför diskutera ytlighet och smaklöshet om man inte ser hur den ekonomiska och politiska konsumismen styr våra liv mot allt mer kredit- och skuldtyrda system, i profitens kortsiktiga intresse?

Rötmånaden är för mig också det mesta av analyserna av de tre supermakterna USA, Ryssland och Kina. Hur ska vi förstå den politik som grundas på intressesfärer, ekonomisk krigföring och kraftmätningar till havs och lands, om vi odlar en journalistik som huvudsakligen speglar en presidents bisarra uttalanden, eller en eller två andra presidenters klädstil, gångart och boende? Vi gör det inte. Vi blir mer eller mindre löpsedel- och rubrik-orienterade. Vi inte bara accepterar fördumningen utan flyter gärna med in i den för att själva nivelleras och fördummas.

Hur ska vi förstå dagens makthavare i Ungern och Polen om vi inte samtidigt anstränger oss att studera dessa nationers historia? Varför uppstår det folklig konsensus? Varför agerar de som de gör i internationella sammanhang? Det duger inte att ropa saker eller att skrika där samtal vore på sin plats. Det duger lika lite i betraktandet av andra europeiska nationer. 

Löpsedelsexemplen kring britternas val att vilja lämna EU är ett skrämmande exempel på hur orsaker och reella problem förtigs eller missförstås och allt fokus hamnar på politikerklassens tafatta försök att hantera ett gigantiskt misslyckande.

Om vi går utanför Europa till Israel och Palestina har vi förvisso en tråd till vårt eget 1900-tal och dess katastrofer, men kan vi verkligen förstå vad som förvandlade Israel-kritik till öppen och aggressiv antisemitism? I det sammanhanget kanske man borde studera frågan mot bakgrund av den amerikanska politikens glidningar. Judehatet är förvisso inte nytt. Men det är särskilt motbjudande att se hur det också sprider sig och tar sig allt vulgärare uttryck i alternativa medier (också de som publiceras på svenska språket).

Rötmånaden kan fortsätta länge än. Ingen av oss är vaccinerad mot dess värsta yttringar. Plikten vilar på var och en av oss att motstå frestelsen att betrakta dem som normala yttringar av mänskligt liv.