Vi talar ofta om bildningens förfall. Skolans haveri och kunskapernas devalvering.
Vill vi snegla på begreppet bildning ur en annorlunda synvinkel kan vi gå till Carl-Göran Ekerwald. I sitt långa författarskap har han vidrört ämnet många gånger, i den nya boken står själva bildningsbegreppet i centrum. Han läser tio dagböcker och ser hur "bildade" författarna var och vad det var för sorts bildning de bar med sig genom sina liv.
De tio är Céline, Goethe, Sara Lidman, Evelyn Waugh, Madame Guyon, Sibelius, Sigrid Kahle, Tolstoj, Vilhelm Ekelund, Olav Hauge.
Ekerwald söker i dagboksläsningen det autentiska, det som inte korrigerats för publik i efterhand. Han menar att bildningsvägarna har med själen att göra. Mer än med bokläsning, boklig bildning. Han instämmer i Sibelius påstående att "självstudium och självtukt" är det centrala. Men han säger redan i bokens inledning: "Bildning - det handlar om vilka bilder vi har av oss själva och vilka bilder vi får av de 'andra'."
Egot måste befinna sig i dialog med själen.
I läsandet av dessa tio människors dagböcker närmar vi oss hela tiden kärnan i deras personlighet och bildning. Ekerwald är mer intresserad av självtuktandet än av den ytliga, sociala framgången. Han bryr sig lika lite om det offentligt goda som han lovsjunger motståndet som livshållning (där får han stöd både av sina tre år tillsammans med Sigrid Kahle som av hennes dagböcker). Men så skriver hon också om Ekerwald "Denna tvillingsjäl... han är lika misslyckad som jag".
Essän om Sara Lidman är kanske bokens mest överraskande och minnesvärda. Här visar han upp författaren som i lika hög grad blev känd som den sociala/politiska aktivisten (Sydafrika, Vietnam, trädkramandet). Att hon dessutom var en djupt religiös människa har ju varit tydligt i hennes romaner. I dagboken hittar Ekerwald just det han resonerar kring hos de övriga, självtuktan, och när Lidman håller räfst och rättarting mot sig själv säger han: "Enligt min uppfattning om begreppet 'bildning' står vi här inför ett viktigt kriterium. Det handlar om en förmåga att distansera sig från det personliga och ett kort ögonblick betrakta sig som representant för mänskligheten och värdera ens ställning."
Ekerwald klargör vid flera olika tillfällen i boken att det är erfarenheten som upplyser en, därmed sagt att bildning kan vara en medfödd gåva men att den blir ett brukbart verktyg först när erfarenheten utvecklat och förfinat den. Om man har en längtan efter prövande och klargörande texter i samtidssumpen ska man inte tveka. Som alltid är Ekerwald mer läsvärd än det mesta som året runt spolas ut genom marknadens avloppsrör till de presumtiva "konsumenterna". Ekerwald, lika lite som föremålen för hans studier, konsumerar man inte. Tack och lov för det.
***
Om andra Ekerwaldböcker här i bloggen:
Hans bok om Céline här.
Det stora självporträttet. Om Hauge.
Om Ekelund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar