måndag 28 augusti 2017

Godhetens soldater

Propaganda från det
fasansfulla maskingevärsvalet 1973

Faran för livet består för individen i att förlora sig själv. Ofriheten är därför den egentliga, dödliga faran för människan. (Karl Marx, Werke 1)

Vi var de perfekta soldaterna. Vi lydde alla direktiv. Vi gjorde det för att vi var övertygade och för att direktiven tjänade en god sak. Vi organiserade oss i celler på arbetsplatser och i bostadsområden. Vi delade ut flygblad, vi klistrade upp affischer, vi knackade dörr för att sälja vår partitidning. Ointresset hade vi svårt att tolka. Vi hade ju hittat svaren! Det hade varit så enkelt att följa oss, hänga upp porträtten på Mao, Stalin, Marx i finrummen, levt tryggt gömda i kombination med öppet stridande. Vi var de perfekta soldaterna.

Jo, vi kunde ha dödat. Vi misshandlade ju, vi hotade. Vi svinade ner våra motståndare. Också de som i historiens backspegel kunde tyckas ha varit vårt eget folk. Hela floran av sekter befann sig i krig mot varandra. En trotskist var lika föraktlig som en industrikapitalist. En syndikalist noll värd.

Var vi nationalistisk pöbel? Var vi nazister utan uniform?

Röd Front Malmö 1973. Privat foto
Alls icke. Vi var godhetens soldater. Fostrade i en kommunistisk sekt. Vi kunde ha blivit en svensk terrororganisation som Baader-Meinhofligan eller Röda brigaderna. Det fanns frön till det och centralt placerade vettvillingar som ville driva igenom terrorns politik (genom att mörda knarklangare i förorterna skulle vi bli populära, resonerade t.ex. han vi kände som Sigge i partiets centralkommitté). Vi var dessutom något annat än sossarnas svans i VPK; vi var den verkliga vänstern, den som vilade på marxismen-leninismens vetenskapliga grund. Vi hade studerat Hegel och betraktade oss som lärda. 


Ungdomlig dumhet? Det går inte att skylla på den längre. Vi var vuxna människor. Jag gick frivilligt in i partiets bokhandel i Malmö och anmälde mig. Då var jag arton år. Jag lämnade organisationen 1973, året då min äldste son föddes, jag gjorde lumpen och partiet affischerat med de k-pistbeväpnade arbetarna. Det blev droppen för mig. Jag hade just fyllt 21 år. Nybliven pappa. Var fanns ansvaret? Inte i detta godhetens parti i alla fall.


Ser sig dagens vänster över axeln och granskar sin historia? Näppeligen. Det finns undantag men de är få.

Se på det som sker i västvärlden. Vänstern står arm i arm med islamisterna. De skulle aldrig tveka att gripa till våld. Ett större våld än knytnävarnas, för den goda sakens skull. Det är en av många saker som skrämmer mig inför framtiden. Det våld som islamismens terror visar upp i Europa kan mycket väl komma att utvecklas till en terrorkombination där vänstern och dess svans blir nyttiga idioter åt Islamiska staten och dess imamer.




5 kommentarer:

Lars-Erik Eriksson sa...

Visst är det intressant hur språket styr tanken.
En knarklangare fick man ju lära sig när man växte upp var jordens värsta varelser men Nils Bejerot menade att denne inte var annat än en illegal apotekare.
Tänk om en högerextremist egentligen bara är en romantisk nationalist?
Tanken svindlar.

Thomas Nydahl sa...

Om han är en romantisk nationalist är kanske vänsterextremen bara en romantisk internationalist? Hur tar man sig ur en sådan vurpa?

Lars-Erik Eriksson sa...

Jo, men poängen i mitt, aningen raljanta, resonemang Thomas är att i Sverige, och i den obefintliga debatten är det bara högerextremismen det pratas om och varnas för!

Thomas Nydahl sa...

Lars-Erik, förstår ditt resonemang men vill ändå säga att nationalsocialisten med Hitlerbagaget är en spegelbild av stalinisten med sitt bagage. Vämjeliga i samma utsträckning.

Björn Nilsson sa...

Det framgår av Frank Baudes memoarer att han inte gillade maskingevärsbilden. Det var rätt länge sedan jag läste dem så jag minns inte detaljerna, men man var för nära valet för att hinna göra en ny affisch tror jag. Kompromissen blev att den ursprungligen svarthårige kämpen fick byta hårfärg.