söndag 27 augusti 2017

En av de stora och gamla mästarna i London?

London 1650. 
I gårdagens blogg skrev Elina i en kommentar att "det är dags att damma av de gamla mästarna". Det är en uppfattning jag helt och fullt delar. Alvar Alsterdal menade på sin tid att man skulle läsa klassikerna "inte för att de är gamla utan för att de är bra". Det är också ett argument. Det håller när jag läser Montaigne, var så säkra!

Ni som läser min blogg vet att jag med jämna mellanrum återvänder till mästare som nästan alltid är avdammade. Tack vare översättare och introduktörer som Ervin Rosenberg har jag fått tillgång till Alexis de Tocqueville, men också moderna mästare som Imre Kertész och Sándor Márai. Värdet av detta går inte att uttrycka i ord. Att den moderna kretsen vidgats med E.M. Cioran, Thomas Bernhard och en rad andra som förtjänar beteckningen mästare gör inte saken sämre. Bernhard har för övrigt skrivit en märkligt rolig bok som heter just Gamla mästare.


Samuel Pepys (1633-1703)
En ny bekantskap för mig var Samuel Pepys. Jag fann honom i den alltid pågående jakten på viktiga dagböcker. Pepys, hans namn kan uttalas likadant som Skånes blueskung, Peps, skrev sådana med en särskild kodskrift. Annars hade han nog inte vågat. När jag läser det urval som utkom i Forumbiblioteket 1953, i översättning av Jane Lundblad, blir jag förstås fängslad av att det finns så starka vardagsbilder från ett svunnet London, och inifrån-skildringar av en rik och mäktig mans vardagsliv. Pepys kopplas till det moderna Englands födelse: 
"Mänskliga och kulturella värden omprövas, litteratur och konst börjar bli föremål för saklig granskning och bedömning, naturens hemligheter utforskas." (Lundblad)
I dagboken noterar Pepys att en annan man kysser hans hustru och att han har sina vinflaskor nedgrävda i trädgården. Men han noterar också allt det som är politikens smuts: terrorn mot oliktänkande, de grymma tortyrmetoderna, de offentliga avrättningar (visst går hans fru en lördag förmiddag för att se när fallna män som Cromwell och andra hängs och styckas, det är ett folknöje).

Kommer vi närmare 1600-talets London, England och Europa när vi läser Pepys? Alldeles självklart. Med tacksamhet över att någon lyckades avkoda dagböckerna och att någon annan översatte dem kan jag bara instämma i Elinas ord. Det är verkligen dags att damma av gamla mästare och andra som kan ge oss nycklar till det förflutna för att vi möjligen ska förstå det som nu pågår en smula bättre.


1 kommentar:

elina sa...

Tack!