lördag 26 augusti 2017

Majoritetens tyranni. En påminnelse via Alexis de Tocqueville vid betraktandet av det svenska skeendet

Ivösjön vid Korsholmen. Foto: Astrid Nydahl
Jag sitter med anteckningar och böcker framför mig denna fredagseftermiddag i slutet av augusti. Vinden tar i och påminner mig om att årstidsskriftet står för dörren. Vid läsningen av Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (översättning av Ervin Rosenberg), finner man i bok ett, i sjunde kapitlet, det som har rubriken Majoritetens allmakt i Förenta staterna och dess verkningar följande:
"Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet och äkta diskussionsfrihet än i Amerika."
Med ett sådant påstående läst måste man vara väl förberedd på det som kommer lite längre fram:


Utgåva av verket från New York


"I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse."
Nå, detta skrevs av Alexis de Tocqueville och utgavs i tryckt form 1835 (andra bandet kom 1840). På vilket sätt skulle det han skriver äga giltighet idag? Och varför här i Sverige? Vi talar ofta om åsiktskorridoren. Vi talar om en medial makt som förhindrar varje form av tryckt opposition mot den politiska klassen i den gängse och allmänna mediavärlden. Det är däri giltigheten består! Demokratin kan vara ett formellt faktum. Men vad hjälper det om "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken".


Alexis de Tocqueville har mycket att lära oss 2000-talsmänniskor. Mer än vad de flesta idag utgivna böcker kan göra, oavsett om de är avsedda som politisk eller filosofisk litteratur. Tocqueville:
"Du får behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer inte att vara till någon nytta, ty om du försöker vinna dina landsmäns röster, kommer de inte att ge dem till dig..."
Den som yttrar sig mot den politiska klassen och en skenbar men mäktig majoritet råkar ut för just det som Alexis de Tocqueville här beskriver. Du kan plita med dina texter, du har kvar din egen rösträtt - lägga lappen i lådan vart fjärde år! - men du är i praktiken kastrerad både som medborgare och politisk aktivist, du blir utsatt för än den ena, än den andra "tråkigheten".


Alexis de Tocqueville, 1805-1859

Jag skriver detta bara några timmar efter att M-ledaren meddelat sin avgång. Är hon ett offer för majoritetens tyranni? Du läser det först dagen därpå, lördagen den 26 augusti och du kan förmodligen besvara den frågan utan betänketid. Något har väl sjunkit in. 

Framför allt ursäkterna och bortförklaringarna. Det är säkert vad M-folket själv behöver allra bäst. Deras parti är på väg att försvinna ur den svenska makteliten och forna framgångar kan ingen leva vidare på. Ingen har ens sagt att det finns ett spöke som drar över Europa, trots att det är så uppenbart. 

Förra gången lyckades Marx och Engels sätta konkreta ord på hur spöket såg ut. Men vad kunde ett politiskt klimat i Sverige, där "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken", bidra med av sådan kunskap? 

Ändå är det så lätt att namnge och beskriva: den forna folkhemsideologin lever idag kvar i de nationalromantiska - inte längre särskilt "nationellt sinnade" som det heter - kretsar som aldrig tvekar att peka på de avgörande problemen. En nation håller inte samman om den äts upp inifrån. Politikerklassen har vandrat just den farliga väg som beskrivs i Tocquevilles text, där "äkta diskussionsfrihet" ersatts av medlöperi och lojalitetsförklaringar. Hela partikulturen befrämjar sådant. Den är tyrannisk också när den ler!

Om man "engagerar" sig i partiapparaternas val av företrädare fastnar man själv lätt i eländet. Att studera Tocqueville och andra av hans kaliber kan i alla fall bidra till en djupare förståelse och en någorlunda klarsynt inställning till både nuet och framtiden. Alternativet tycks annars vara det som också han beskrivit:
"De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, han ger vika och sjunker tillbaka in i tystnaden, som om han kände samvetskval över att ha sagt sanningen."
När den kritiske tystnar blir det tyst i hela landet. Det är lördag. Låt oss blicka ut över landskapet innan det är för sent.


1 kommentar:

elina sa...

Det sista citatet kan man applicera till AKB avgång. I det fallet är det både intressant och skrämmande att läsa/höra pressen/nyheter och råka veta hur det var tack vare en nära vän som är moderat med insikt.

Dags att damma av de gamla mästarna. Märker att jag vill läsa om en del av det jag läste som yngre. Man återgår till det som håller än idag.