Janne Carlsson har lämnat oss - Kristianstad och Sverige

Trummisen vid minns

Jag är inte den som skriver minnesord om avlidna nöjesmänniskor. Men det finns undantag. Loffe var och förblir det.

Jag tänker inte på filmer som aldrig borde ha spelats in. Inte heller på pinsamma dokusåpor. Jag tänker på musikern, människan och lokalsamhällets Loffe. Det var här hos oss i Kristianstad han valde att leva. Han blev snabbt du och bror med oss alla. Träffade man honom så stannade han och skänkte bort en pratstund. Ville det sig så fick man en portion av hans goda skratt med sig hem. Han levde i Öllsjö. Det är inte långt ifrån mitt eget hem. 


Loffe fick cancer som många andra, hans avled natten till idag i 80 års ålder. Läs sambons ord här i lokalavisen.

Man ska inte glömma att Loffe var en stor jazztrummis. Han hade väl spelat med många av de stora (och han jammade med Jimi Hendrix, det får man inte glömma), men också med svenska artister som Pugh Rogefeldt.

Loffe blev den stora trummis-förebilden för mig i tonåren. Jag fick själv förmånen att gå i utbildning. När jag ännu var en liten pågablära, dock tonårig sådan, var jag med kompisarna på en heldagskonsert på Amiralen i Malmö. Där uppträdde alla de grupper vi älskade. Och så duon vi aldrig skulle glömma: Hansson och Karlsson (fråga mig inte varför Loffes efternamn stavades med K i gruppnamnet). Här kan de avnjutas i en konsertupptagning som är likadan som den jag sjönk in i, icke-dansande som jag var där ute på dansgolvet.

En vägvisare och konsumtionsvägrare: flykt är motstånd eller gömsle och inre exil

Foto: Astrid Nydahl

Vi satt under gårdagskvällen och samtalade med ett vuxet barnbarn och hans sambo. Hon är en sällsynt människa. Begåvad, bevandrad, erfaren, klok i nuet.Vi talade om hur flykt kan se ut i outhärdliga tider. Flyr man rent fysiskt eller finns det en inre flykt som gör det möjligt att uthärda och rent av göra motstånd?

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av vad läsningen och tankarna leder fram till.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration. I boken På intet stå handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”'

Efter det jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden. Det jag skriver här är bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

Storkrig i Korea igen? Tillbakablick på fördelen med kristider och klarsynen

Thomas Mann (1871-1950)

Det finns en stor fördel med kristider. Det finns säkert flera fördelar, men en av dem är att vi "veta åter vad gott och ont är" då "anden inträtt i en moralisk tidsålder", vilket i sin tur innebär att vi lever i en tidsålder "av förenkling och av högmodslöst urskiljande av gott och ont". 

Orden är Thomas Manns. Det är Olle Holmberg som i Thomas Mann och det tredje riket (Bonniers, 1942) kretsar kring ämnet. När man noterat att Holmbergs bok skrivits och utgetts under brinnande världskrig blir det både svårare och lättare att läsa den. Svårare därför att varje resonemang och varje slutsats måste vägas mot den konkreta situationen just då, och lättare därför att vi alla som i dag läser den har facit.

Det gäller Manns stora arbete Betrachtungen eines Unpolitischen (1914, svensk översättning 2012: En opolitisk mans betraktelser) och hans där formulerade tyska patriotism, som sedan får en helt annan framtoning då Mann på 1920-talet säger sig ha fått nog av anti-liberalismen. Det sker i ett tal om Goethe och Tolstoj. Thomas Mann tycks här ha dragit slutsatsen att bolsjevismen och fascismen är två sidor av samma mynt och han skriver:

"Fascismen i Italien är ett exakt motstycke till den ryska bolschevismen, och dess antika gester och maskeradupptåg kan inte komma en att bortse från dess väsens humanitetsfientlighet."

Mann har dessförinnan konstaterat att:

"den antiliberala reaktionen är mer än klar, den är krass. Den yttrar sig politiskt i att man av avsmak och övermättnad vänder ryggen åt demokrati och parlamentarism och med dystra ögonbryn företar en vändning till diktatur och till terror."

Holmbergs lilla skrift är klargörande när det gäller Manns pendlande i dessa frågor under de avgörande åren kring första världskriget, och det är förstås ingen tillfällighet att den skrivs och ges ut medan det andra pågår för fullt. Kan vi bedöma och analysera samtida, nu pågående skriftställarskap lika klargörande inför de stora konflikt- och krigssituationer som utspelas inför våra egna ögon? Det finns mycket som tyder på att det inte låter sig göras, men å andra sidan har vi långt kvar till ett facit. 

*

I sin dagbok skrev Thomas Mann den 10 augusti 1933:

”Grubblade över den kulturella nivåsänkningstendensen som är märkbar sedan länge och inte bara gäller Tyskland. Barbariseringen också av det intellektuella proletariatet (Döblin). Motsvarande litterära fenomen i Frankrike. Inte heller från arbetarnas sida tror jag att man kan hoppas på några insatser mot barbariseringen. De tyska universiteten – militäranstalter. I Västeuropa finns mycket fin humanism, i öst och utanför Europa ännu mycket aktning för kulturen. Men väldigt mycket från 1800-talet har i dag redan blivit helt enkelt obegripligt. Barbariet som förr kom utifrån är numera folkens eget verk. Kanske behöver Europa det, och kanske skulle man just som europé välkomna det? Men de former det tar sig i Tyskland är de mest frånstötande som tänkas kan. Satt i trädgården och läste apokryferna.”

*

Barbariet är folkets eget verk. Mann skrev så. För oss återstår bara att smaka på orden och fundera på deras giltighet idag den 30 augusti 2017. Nordkorea? Kanske inte det mest angelägna för oss nu, snarare Tyskland - och Sverige. Barbariet är vårt eget verk och vi har med stora leenden importerat det. Och skulle storkriget utbryta vet vi att vi har en mycket omfattande femtekolonn i våra egna kvarter. 

Inga manifest alls...

Foto: A.N

Det jag skriver faller av pappret som damm.

Varje andetag är ett argument. Men också då är jag mållös.