En av villfarelserna som inympades i mitt unga liv
runt 1970 var den om historiens lagbundenhet. Karl Marx må alltjämt vara
intressant, men en del av hans teorier, som sedan vulgariserades och
banaliserades av Lenin, höll inte för en kritisk granskning. Historien är
knappast lagbunden. Den präglas snarare av ett slags kaos där oförutsedda
skeenden växer fram och söker sig nya vägar. Dessa kan lika gärna leda bakåt
som framåt. Vi ser inte ens alla de krafter som är i rörelse, eftersom vissa
föredrar att dra i trådarna bakom kulisserna. Vilken väg en revolution går kan
man inte säga förrän efteråt. Vilken väg ett folkligt uppror leder in på är
helt beroende av hur maktens mekanismer ser ut. I Kina kunde ett mäktigt
kommunistparti beordra eld för att utsläcka de protester som världen lärde
känna genom bilderna från Tiananmen-torget 1989.
Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.
När iranierna genomförde sin revolution 1979 kunde det se ut som om friheten hade kommit. Varje sådan tanke dränktes av mullornas tyranniska och religiösa maktutövning. Alla de socialister och kommunister som lierat sig med Khomeini hamnade antingen i tortyrkammaren eller i galgen. De hade bara fungerat som brickor i ett maktspel. Jag minns hur våra iranska grannar i Malmö firade en hel natt efter att de frågat oss om det var ok. Vi skålade med dem och önskade dem lycka till. Någon vecka senare återvände de till Iran och vi tänkte ofta på vilka öden de gått till mötes.
***
Detta lilla fragment ingår i min nya bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar