.jpg)
”Unik dom idag: Svensk man döms till livstids fängelse för folkmord i Rwanda” Den som i rubriken (hämtad från Dagens Juridik) kallas ”Svensk man” visade sig vara den 54-årige rwandiern Stanislas Mbanenande, en av de ytterst ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994.
”Dom i dag mot svenska terroråtalade i Danmark”. De som på Sveriges Radios hemsida kallas ”svenska” är följande: Sahbi Zalouti (född i Tunisien), Mounir Dhari (tunisisk medborgare), Omar Abdalla Aboelazm (född i Dalarna och således den ende som kan göra anspråk på ordet ”svensk”, om än med stort frågetecken) och Munir Awad (född i Libanon). De planerade attentat mot både Jyllandsposten och Politiken i Köpenhamns centrum. ”Svensk förser syriska rebeller med vapen.” Haytham Rahmeh är före detta imam vid Södermalmsmoskén i Stockholm. Sedan ett drygt år tillbaka har han ägnat sig åt att smuggla stora mängder vapen till rebellerna i Syrien, det är han som är ”svensken” på löpsedlarna.Så kan man beskriva den pixlade och därmed döljande svenska journalistiken som alltmer vill gömma undan de faktiska omständigheterna i ärenden som dessa. Jag tror att det är en viktig aspekt, eftersom den ingår i en medveten politisk strategi. Hur skulle man vårda den svenska identiteten om varje människa som använder Sverige som språngbräda för annat i sitt liv kallas svensk? Att så många krigsförbrytare söker sig till Sverige är ingen tillfällighet:
”Det lär vara omkring 1000 krigsförbrytare som har fått asyl eller skydd i Sverige. En del har också blivit medborgare. Det förklaras bland annat av att Sverige accepterar att en överväldigande majoritet av dem som söker asyl inte visar äkta id-handlingar. Det är väl känt ute i världen och en av anledningarna till att så många söker sig just hit.”Från de större konflikterna och inbördeskrigen de senaste 25 åren vet vi att många inte bara kommit till Sverige, utan också fått PUT och sedan svenskt medborgarskap. Det gäller krigen på Balkan (serber, kroater, bosniaker, albaner, romer), det gäller folkmordet i Rwanda(hutuer och tutsier) liksom krigen i Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Somalia, Etiopien och andra. Som Merit Wager påpekar har krigsförbrytare som söker sig till Sverige lärt sig redan före resan att de ska göra sig av med alla identitetshandlingar. Så småningom belönas de för det med ett medborgarskap och kan börja uppträda i världen som ”svenskar”.
Och vi har politikerord på att det är så det ska vara. I riksdagens partiledardebatt den 17 oktober 2012 replikerar Jimmie Åkesson på Åsa Romsons påstående att ”alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar”. Åkesson ställer motfrågan ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?”. Kanske är det just när man vänder blicken någon annanstans som svensk mainstream-politik framstår som just så absurd som den är. Jag har rest mycket i världen. Varje nation och varje folk jag besökt har jag mött med en grundläggande respekt. På första plats i den respekten har alltid funnits det självklara att jag varken betraktat mig som alban i Albanien, som israel i Israel, portugis i Portugal eller som libyer i Libyen. Svensk har jag förblivit också när jag stannat länge i ett annat land. Bara så har den ömsesidiga respekten mellan mig som besökare och det landets värdfolk upprätthållits.
Citatet om antalet krigsförbrytare: Merit Wager i Svenska Dagbladet, 18/1-2010. Foto: Astrid Nydahl
7 kommentarer:
Man kommer osökt att tänka på den gamla julramsan:
[Svenskar] är vi allihopa,
allihopa, allihopa.
[Svenskar] är vi allihopa,
allihopa, ja mä’.
Ja mä’, å du mä’.
Ja mä’ och du mä’.
Arvid Bengtsson
Håller med om att man bör skilja på nationalitet och etnicitet. Just hemkommen från USA slogs jag av hur naturligt det där var att förknippas med sin etniska grupp utan att därför förnekas rätten att vara lika god amerikan som alla andra.
Men vad är det för logisk groda du gör på slutet? Du är väl libyer om du är från Libyen och israel om du är från Israel. Det finns väl andra än araber (folkgrupp) och judar (religiös trosriktning) som kan kalla sig libyer respektive israeler?
För några år sedan var det ett reportage i DN där några exilchilenare i Sverige träffade chilenska och svenska journalister. Vad som särskilt uppmärksammades var att de svenska journalisterna flera gånger kallade exilchilenarna för svenskar med förklaringen att om man bor här då är man svensk.
Hela reportaget andades en självbelåtenhet över att svenskar är så fördomsfria att de som invandrar omedelbart inlemmas i den svenska gemenskapen, vare sig de vill det eller inte.
I mitt tycke är svenskar innerst inne ett av de mest chauvinistiska folken i världen. Svenskar saknar ofta förmåga att förstå andra kulturer och tror att alla vill bli svenskar samt att Sverige ännu är en modell för resten av världen.
Hur denna groteskt överdrivna självuppfattning skall kunna punkteras är är förstås en svår fråga.
Georg, helt kort: du missförstår det jag skriver. Jag menar att jag själv som besökare i Libyen inte blir arab av att vistas där. Liksom jag inte blir jude av att vistas i Israel. Förstår du hur jag menar?
Lasse, jag kan bara instämma i det du skriver: "I mitt tycke är svenskar innerst inne ett av de mest chauvinistiska folken i världen."
Marianne och Arvid, tack för era kommentarer.
Georg, nu ser jag att jag kanske är den som missförstår dig. Klart man kan vara annat än arab i Libyen (man kan vara tuareg till exempel) och jude i Israel (man kan vara kristen, muslim, sjundedagsadventist eller något femte). Nå, hoppas vi är överens. Min avsikt var inte att ställa till en logiskt groda. DEN VAR ATT PÅPEKA ATT MAN INTE BLIR SVENSK BARA FÖR ATT MAN BOR I SVERIGE.
Håller helt med dej, Thomas. Samtidigt måste man kunna erkänna att man kan vara svensk medborgare med t ex somalisk etnicitet. Och som svensk medborgare har man samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.
Det jag främst reagerade mot är ditt (i den ursprungliga text) likställande av Israel och judendom. Jag vill verkligen hålla isär kritik av Israel och antisemitism. Alla försök att sätta likhetstecken mellan judendom och Israel stärker både antisemitismen och extremhögern.
Skicka en kommentar