måndag 25 november 2013

Albanskheten och identiteten i exil

Skanderbeg-monumentet i Lungro. Ur Göran Börges bok


I italienska Kalabrien, närmare bestämt i lilla Lungro, lever ett folk som kallas arberesher. I Lungro finns femtusen av dem, men de är mångdubbelt fler i resten av Italien. De håller tradition, språk och religion levande. De är kristna, så som deras landsmän en gång var. De är albaner. Sedan mer än femhundra år har de, sedan de flydde undan den ottomanska ockupationen av albanskt territorium, levt i förskingringen i Italien. Medan landsmännen på Balkan tvångsislamiserades av ottomanerna har dessa arberesher lyckats behålla fragment av det som var deras tro. De tillhörde på den tiden östkyrkan, vilket förstås var ohållbart i Italien. De skulle tillhöra den romerska kyrkan, och är idag något så märkligt som romerska katoliker med en grekisk rit. 
Alltsedan jag i unga år började bekanta mig med den albanska frågan har dessa arbaresher funnits i bakhuvudet. Eftersom runt halva det albanska folket lever i exil har det förstås uppstått liknande kommuniteter runtom i världen, både i Europa och i USA. Men till skillnad från arberesherna är de flesta exilalbaner idag formellt muslimer. 

I sin bok Det andra Italien skrev Göran Börge[1]:

”Den enda lyx man här håller sig med finner vi på piazzan: ett påkostat monument med en byst av Skanderbeg[2] och med den albanska dubbelörnen. Under 500 år i förskingringen har man med statyer, med ballader och med närmast rituella fester fortsatt att ära minnet av sin nationalhjälte. Han har förblivit en symbol för en envist upprätthållen frihetstradition och för en nationell integritet som det här monumentet på ett anslående sätt vittnar om (…) I södra Italien finns idag drygt 110.000 människor av albansk stam som ännu talar språket och som förblivit sin religiösa uppfattning trogna.”


Alla svenskar har numera kunskap om att albaner också lever i Sverige. Det gör de som i många andra länder. Av världens cirka 9 - 10 miljoner albaner lever nästan 4 miljoner i exil. De senaste hundra åren har albaner flytt och/eller flyttat från Makedonien, Kosova och andra regioner, såväl när de ingick i det forna Jugoslavien som senare. Från själva Albanien handlar det om radikalt färre människor, eftersom det var i det närmaste omöjligt att fly Enver Hoxhas diktatur. Inte heller får man glömma att det från 1950-talet och framåt värvades många ex-jugoslaver av albansk etnicitet av de stora svenska industrierna som arbetskraft. Albanernas antal i Sverige är idag ca 50 000.

1975 kom jag för första gången till Albanien. Jag återvände dit tre gånger, den sista var 1978 då jag var platsansvarig för RESO och Svensk-Albanska föreningen. Det innebar att jag samordnade alla aktiviteter och praktiska ting för de svenska och norska resegrupperna. Jag var dessutom under två veckor ordförande för en delegation på fyra personer från föreningen som reste runt i hela landet, både för att skaffa oss information om landet och för att bekanta oss med föreningens albanska motparter (som undantagslöst var partifolk från det albanska kommunistpartiet eller från organisationer som styrdes av det).

Jag var alltså själv kommunist på den tiden. Jag hävdar att jag ändå lärde mig något mycket viktigt under dessa resor, inte bara om hur det totalitära systemet fungerade och vad det innebar för människor i vardagen. Jag lärde mig också något ytterst väsentligt om det lilla albanska folkets överlevnadsstrategier. Enver Hoxhas politik var inte gripen ur luften. Hans extrema beslut grundades på en bitter erfarenhet av ockupationer och förtryck från utländsk makt. Han sa till exempel att det för albanerna bara finns en religion: albanskheten. Det var en extrem form av nationalism som dock låg i linje med hur albaner i alla tider mött hoten utifrån. Omvärlden gjorde narr av den politiken. Omvärlden gör fortfarande narr av de försvarsbunkrar som Hoxha-regimen lät bygga över hela landet.

Vad grundade sig Hoxhas politik på? För det första hade albanerna i levande minne de italienska och tyska ockupationerna under Andra världskriget. De hade i vardagen också hotet från Tito och de serbiska revanschisterna. De fruktade uppriktigt att Tito ville sluka Albanien och få det att ingå i den sydslaviska federationen. Men framför allt hade albanerna en stor kunskap om innebörden av femhundra års ottomansk ockupation. 

Liksom judarna (och andra små folk i förskingringen) har albanerna valt att ta fasta på vad det konkret innebär att leva under hot.  Albanerna har till exempel endast i undantagsfall gift sig med icke-albaner. De har överallt där de lever sina egna föreningar där de odlar sin kultur, inte minst dans- och musiktraditionerna. Språket hålls levande, och ändå ska man komma ihåg att den överväldigande majoriteten exilalbaner är tvåspråkiga. De lär sig det nya hemlandets språk. Det stämmer väl med min egen mångåriga erfarenhet av albaner i Sverige. De som lever integrerade i det svenska samhället, som har arbete, familj och förankring i landet, talar svenska lika bra som de talar albanska. Undantagen finns förstås, liksom det är ett trist faktum att exilalbaner, också i Sverige, ingår i kriminella strukturer. Efter 1990-talets Balkankrig har de albanska ligornas verksamhet, från Albanien och Kosova, via Italien, ökat påtagligt och polismyndigheterna i Sverige har vid ett flertal tillfällen uttalat att såväl heroin- som vapensmugglingen styrs av albansk maffia.


Detta taget i beaktande ska man minnas att den överväldigande majoriteten i det exilalbanska samhället är vanligt, hederligt folk. Och det anmärkningsvärda som jag vill poängtera är att de hävdar sin identitet, trots avståndet till sina ursprungsmarker, trots att kanske generationer ligger bakom dem i förskingringen. 


Ingen klandrar i offentligheten albanerna för detta. Ingen svensk politiker klandrar albanen för att han vill bevara sin kultur och sitt språk. Man kan säga att ingen heller klandrar någon annan minoritetsgrupp i förskingringen för att bevara kultur och språk. Det är tvärtom officiell svensk politik. Av det drar jag slutsatsen att det är mainstreampolitik att erkänna etniska minoriteters rätt till en egen identitet. Det intressanta med den politiken är att den blottar en avgrundspricka mellan officiell retorik och vardagspraktik. 

Den etniske svensk som hävdar samma grundinställning betraktas som inskränkt, snål och ovillig att erkänna mångkulturen som ett politiskt mål och ideal. Identitetspolitik är därmed både god och ond. Hävdandet av den egna identiteten blir därmed både beundransvärd och föraktlig. Så paradoxalt uppför sig västerlandets politiska elit när den ska hantera de allt större migrationsrörelserna. Den vet inte vilket ben den ska stå på. Om den uppmuntrar och bejakar Balkans çifteli[3], hur ska den då förhålla sig till nyckelharpan? Om den uppmuntrar och bejakar studiet av det albanska språket, hur ska den då förhålla sig till de svenska dialekterna?

Genom en snårskog av frågor vacklar den politiska eliten fram till den plats där den måste välja mellan integration och assimilation. Den har till dags dato inte bestämt sig. Det mesta pekar på att förvirringen och hyckleriet ska fortsätta styra (bristen på) avgörande beslut. Medan svensken skäms över vem han är stärker exilalbanen sin identitet. Om skammen försvann skulle ett genuint möte mellan de två kanske bli möjligt. Ty det är först i erkännandet av vem man själv är som man kan känna respekt för andras identitet.



1/ Göran Börges bok utkom 1981. De siffror som nämns i boken är förstås annorlunda idag. Idag anses den totala albanska befolkningen i Italien bestå av runt 300.000 individer.
2/ Skanderbeg var en albansk adelsman, levde på 1400-talet, och stod främst i kampen mot ottomanerna. Dog i sviterna av malaria 1468, under brinnande krig. Skanderbeg är idag albanernas främsta nationalhjälte.
3/ Çiftelin är ett tvåsträngat instrument med rötter i medeltidens Balkan. Vanligt förekommande i traditionell albansk musik.


4 kommentarer:

Artan sa...

Som alban så föds man med kärlek till sitt land.!!

Björn Nilsson sa...

Nyckelharpa (särskilt silverbasharpan tror jag) låter fördj-t och kanske inte är den första kulturprodukt jag skulle vilja satsa på.

Angående språk, såväl klassiska som moderna, är det väl inte så bra i Sverige? När det skärs ner på högskoleutbildning även i stora grannspråk som polska, och när tyskan ligger illa till, kan man ju räkna med hur intresset för små balkanspråk ser ut. Vi antas kanske klara oss med en svengelsk hybrid av brittisk och amerikansk engelska, och resten är överflödigt - 'alla' pratar ju engelska.

udda boktips sa...

Jag tänker att situationen angående den officiella identitetspolitiken för etniska svenskar är lite mer komplicerad än det du beskriver, Thomas.

Från min horisont är det precis identiteten som "svensk" som ses som ett problem. Att beskriva sig som "dalmas", "jämte" eller "gute" och vara stolt över det ses inte som besvärligt. Att vilja bevara sin dialekt är idag något som uppmuntras, likaså traditionella instrument sedda som uttryck för en lokal förankring. Jag har inte hört att det någonsin blir bråk om att man sjunger Värmlandsvisan eller Dalvisan i något sammanhang på det sätt som nationalsången ibland ger upphov till.

Så förutom den nu aktuella diskursen om mångkultur undrar jag om det inte finns kvar ett visst motstånd mot "storsvensken" som visas på detta sätt? Även "svensk" som etnicitet är ju en ganska ny konstruktion, under lång tid var man ju istället skåning eller smålänning och därigenom också svenska (beroende på politiska omständigheter man själv inte rådde över).

Björn Nilsson sa...

Mycket intressant kommentar av Udda boktips! Fick mig att minnas en uppsats av Lubbe Nordström som publicerades i STF:s årsbok 1915. Den handlade om 'Fiskaradeln i Ångermanland' och anledningen till att de kallades 'adel' var att de inte betalade skatt. De var lusfattiga och hade inga pengar. Dessutom var de sig själva närmast och gav blanka tusan i att de bodde i något som hette Sverige. Det som ändrade detta var att det i nyare tid började komma in pengar i deras samhällen, och i och med det syndafallet började de notera i vilket land de bodde och intressera sig för dess angelägenheter. Och generellt kan man ju säga att folk var mer knutna till sina landskap exempelvis under unionstiden mellan Sverige och Danmark. Masarna slogs med Gustav vasa, upplänningarna med danske kungen, och i gränsprovinserna var lojaliterna kluvna och handlade väl mest om den egna släkten på andra sidan gränsen.

Anmärkningen om storsvenskhet tror jag också är viktig, särskilt om man råkar vara utsatt för den i form av same eller tornedalning, eller om man är underklass när överklassen larmar om 'fornstora dar' och skall lattja runt i Bryssel eller Afghanistan.