Haväng. Foto: Astrid Nydahl |
”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som
Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att
åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick
ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke.
Bäst att röra sig försiktigt över
marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland
hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar
efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam;
det är lärorikt.” (ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar