Den
nya och mycket radikala vänster som bröt dels med de sovjetiska
betongpartiernas lojaliteter, dels med en stalinistisk tradition, ställde sig
ändå i det led som försvarade kommunistiska principer. De nya vänsterpartierna
organiserade sig i förbluffande hög grad utifrån Lenins och Stalins teorier om ”den
demokratiska centralismen”. Men i sin politik formulerade den nya vänstern
något nytt, som var ett definitivt brott med kollektivismen och dess viktigaste
politiska försvar: den sociala rättvisan. Tony Judt skriver i sin postuma bok
Illa far landet[1]:
”Det som förenad sextioåttorna var inte allas gemensamma intresse utan vars och ens behov och rättigheter. ’Individualismen’, varje persons rätt att kräva maximal privat frihet, att i obegränsad omfattning uttrycka sina självständiga önskemål och få dem respekterade och integrerade av samhället i stort blev vänsterns aktuella slagord (…) Den politiska praktiken på 1960-talet övergick sålunda till att grunda sig på en samling individuella krav på samhället och staten. ’Identitet’ började tränga in i den offentliga diskussionen i begrepp som privat identitet, sexuell identitet och kulturell identitet. Därifrån var det endast ett kort steg till att den radikala politiken splittrades upp och omvandlades till multikulturalism. Vänstern fortsatte dock, egendomligt nog, att ömma för kollektiva benämningar för människor i avlägsna länder som kunde slås ihop till anonyma sociala kategorier som ’bönder’, ’postkoloniala’, ’subalterna’ och så vidare. Men på hemmaplan var individen den suveräna härskaren.”
Det
som slår mig i detta resonemang är det uppenbara avståendet från två
kategorier: nationen och arbetarklassen. Om vi tar det sista först så vill jag
påminna om att den nya vänstern i Sverige med emfas hävdade arbetarklassens
rättigheter, i vissa avseenden snävt fackligt formulerade som en kamp för
bättre arbetsvillkor och löner, i andra avseenden, som i just den organisation
jag själv tillhörde, KFML(r), vilken hade ”proletariatets diktatur” som ett
strategiskt mål. När det gäller nationen kan vi konstatera att den vänster som
Judt resonerar om, i sitt val av det privata och individuella utan besvär kunde
röra sig in i multikulturalismen, eftersom den var oförmögen att se vilka
konsekvenser det skulle få när varje enskild grupp, etnisk, religiös, nationell
eller annan, begränsade sitt synfält till att gälla bara den egna gruppens
särkrav och vilja till isolationism. Multikulturalismen som postmodernt,
europeiskt fenomen hävdar just att ”allt duger”, ”allt har samma värde” – vilket
fått betydande delar av den nya vänstern att i just mångkulturtermer försvara
barbariska seder som kvinnlig omskärelse eller stening av ”otrogna”. Identiteten
som man skapade sig förblev individualistisk, samtidigt som man, helt i enlighet
med traditionen, fortsatte att kategorisera Den Andre kollektivistiskt. Det
fick bland annat till följd att man inte kunde förstå att det fanns och finns
avfällingar från islam, som i sin västerländska exil formulerar hård
principiell kritik både mot en religion och mot en sedvänja som plågar, förnedrar
och dödar människor. Mot dessa avfällingar ställer sig vänstern på prästernas
och diktaturernas sida, därför att den kollektivt benämnda ”tredje världen” och
”muslimerna” definieras som förtryckta av västerlandet.
”Men den individualism som den nya vänstern stod för hyste ingen respekt för vare sig kollektiva mål eller traditionell auktoritet. Den var när allt kom omkring både ny och vänster. Det som återstod var subjektivismen i det privata, i individuellt mätta, intressen och önskningar. Detta inbjöd i sin tur till en estetisk och moralisk relativism: om någonting är bra för mig åligger det inte mig att ta reda på om det är bra för någon annan, än mindre är det något jag ska tvinga på andra (’gör som du själv vill’).”
Tony
Judt menar rentav att 1960-talsvänstern bara använde marxismen som ”ett
retoriskt paraply”, under vilket man tyckte sig överens i sitt oliktänkande. Men
det var en illusion! Under paraplyet, genom illusionen, ”föll vänstern i
spillror och förlorade all känsla för ett gemensamt mål.” Judt menar – och i
det går han längre än de flesta historiker – att vänstern då kom att hysa
tämligen odrägliga människor, en människotyp som ”egoistisk, självbelåten och egendomligt
inskränkt i sina intressen.” Hans
slutsatser är oerhört viktiga för diskussionen om identitet. Judt menar
nämligen att Vietnamdemonstrationerna inte ska underskattas, men att de mer
handlade om individuellt självförverkligande och vrede, än om ”känsla för ett kollektivt
mål”.
”Dessa meritokratins paradoxer – sextioåttorna var framför allt den framgångsrika biprodukten av just de välfärdsstater som de öste ett sådant ungdomligt förakt över – återspeglade sviktande mod (…) Den tysta konsensus som rådde under efterkrigstiden hade brutits och en ny, avgjort onaturlig, konsensus började uppstå med privatintresset som det primära. De unga radikalerna skulle aldrig ha beskrivit sina syftet på det sättet men det var glappet mellan lovvärda privata friheter och irriterande offentliga restriktioner som mest satte deras känslor i rörelse. Och det var ironiskt nog just detta glapp som kännetecknade även den nyvaknade högern.”
Kan
man därmed säga att cirkeln är sluten? Det kan man förvisso, men det är
samtidigt att göra det alldeles för enkelt för sig. De paradoxala och ytterst
subtila skillnader som finns i olika unga människors sökande efter identitet
kan ta sig uttryck som till det yttre är väldigt lika, men som under ytan är
förankrade i diametralt motsatta drömmar och mål. Den nya vänsterns väg ter sig
idag som en lärorik läxa som väldigt få ens brytt sig om att notera. Det är å
andra sidan en tragedi som den delar med resten av de postmoderna europeiska
nationerna.
[1] Tony
Judt: Illa far landet (Karneval förlag 2011, översättning av Lars Ohlsson)
Här en repris på min recension av Illa far landet, som jag publicerade i bloggen
Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”
Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”
Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.
Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.
I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.
Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.
Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?
Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.
Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?
***
Här en repris på min recension av Illa far landet, som jag publicerade i bloggen
Ur Oliver Goldsmiths dikt The Deserted Village (1770) har Tony Judt hämtat titeln till sin bok Ill fares the land som nu finns översatt till svenska, Illa far landet. Poängen med diktcitatet är att det slutar med orden ”Till penningens fromma och människans fördärv”och därmed visar vad det är boken kretsar kring. Den 1900-talshistoria Judt skriver tecknar bilden av ett Europa där välfärdsstaten bytts ut mot ett slags armbågarnas snabbekonomi, som alstrar stora vinster till ett litet fåtal och samtidigt försämrar, avstår att underhålla eller helt enkelt skrotar väsentliga delar av välfärdsstaten. Här börjar också hans resonemang: ”Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål. Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”
Man skulle kunna säga att Judt sammanfattar en samhällssyn som många före honom varit inne och analyserat, inte minst då det ytliga förtingligande som konsumismens genombrott inneburit. Flera av Judts tankar kunde också ha varit hämtade direkt från Pier Paolo Pasolini (i avsnittet om den rika medelklassens studenter som utför sin misshandel av de italienska poliser som rekryterats från de fattigaste skikten). Judt är således en författare som ser samhällets klasskillnader rakt i ögonen. Han citerar Orwells ord: ”Det krävs en ständig kamp för att se vad man har mitt framför näsan.”
Därför kan jag inte heller låta bli att se sambandet mellan det som finns mitt framför näsan och det svenska riksdagsvalet 2010, där det socialdemokratiska partiet fick litet stöd, ett stöd som därtill ständigt minskat efter valet. En partiledare som avgår utan att det finns en efterträdare, i ett parti så vilset att det inte ens vet om det ska gå framåt eller bakåt. Judt sätter in de socialdemokratiska partiernas historia i sitt sammanhang, och han menar att den nyvunna insikten om välfärdsstatens viktiga beskattningspolitik havererar när gemene man inser att inte alla betalar skatt, att det kollektiva ansvaret därmed försvinner och att det finns individer och grupper som förskingrat eller slösat bort skattemedlen. Judt menar att vi glömmer bort att definiera vem ”vi” är, och vem vi kan lita på. Som den engelske konservative filosofen Michael Oakeshott skrev, så måste samhället vara ”en gemenskap byggd på förtroende”. Om vi vet vad ordet ”vi” står för är det, säger Judt, självklart att invånarna i Nebraska inte skulle godta att deras skattepengar användes för att bygga motorvägar i Kuala Lumpur.
Som symbol är exemplet väl valt. Det utbredda missnöjet i välfärdsstaterna har liknande orsaker. När man ser hur skattefinansierade grundelement i välfärden, sjukvård, skola, åldringsvård och annat förfalla, och ser offentliga angelägenheter som vägar, gatubelysning, snöplogning och annat hamna långt ner på prioriteringslistorna samtidigt som staten ger sig in i militära äventyr i Afghanistan och bygger hem med större personaltäthet än på svenska dag- eller ålderdomshem, för att unga män från Somalia och Afghanistan ska omplanteras i Sverige, då har man också börjat se det som finns mitt framför näsan.
I det man ser ingår också det faktum att privata företag i skapandet av dessa ”hem” gör mångmiljonvinster på en maffiastyrd migrationsindustri. De så kallade ”vårdföretagen” vill inte att denna hantering ska stoppas, de vill se en fortsättning eftersom den berikar dem. Där ser vi också ett exempel på en politik som är ”till penningens fromma”. Någonstans ska pengarna tas. När de tas uppstår också de rejäla underskott som utarmar välfärdssystemet. Det land som tog initiativet borde också betala för det. USA borde ge alla dessa flyende människor en fristad. Så sker inte. Istället läxar Obama upp vårt land och kräver mer av oss. I det ligger en annan av de orimligheter som nöter ner förtroenden och skapar nya, djupa klyftor i den forna välfärden.
Man får inte heller glömma den girighet som de forna välfärdsstaternas politikerklass visat. Miljoner har smusslats undan i kostnadsersättningar, arvoden, traktamenten och löner. Vid sidan av de politiska parlamenten i respektive land, och i EU-parlamentet, har också en annan girigare klass visat sig: den som består av företags- och bankledare över hela västvärlden. De har inte sett någon bortre gräns för sina löner och bonusar. När folket via skattsedeln fått betala havererade bankers underskott för att garantera deras fortsatta drift, har naturligtvis gränsen för den mest elementära formen av anständighet passerats många gånger om.
Judt exemplifierar med amerikansk bilindustri där man i tidiga år kritiserades för att man som till exemepl Generals Motors vd tjänade sextiosex gånger mer än arbetarna. Idag kan man konstatera att Walmarts ägarfamilj har en förmögenhet som uppgår till nittio miljarder dollar, vilket är samma summa som för de fyrtio procent av USA:s befolkning som har det sämst, det vill säga hundratjugo miljoner människor. Denna girighet kan jämföras med det faktum att unga människor idag sällan kan få en fast anställning. De erbjuds istället otrygga korttidsanställningar som förvisso kan förlängas periodvis. Behöver man fråga sig vilka villkoren är för en förlängning?
Verkligheten är inte okomplicerad, men just de kritiska frågorna kan få samband att framträda. Judt: ”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” Den slutsats han drar tycks bara alltför väl sammanfalla med verkligheten i de skandinaviska välfärdsstaterna: ”Om vi inte litar på varandra kommer våra städer att se förfärliga ut och vara mycket obehagliga att leva i. ” Han tillägger att det är näst intill omöjligt att bygga upp ett förtroende som en gång skadats eller gått om intet.
Jag frågar mig om inte förtroendet raserats bland annat därför att vårt land frivilligt anslutit sig till en krigsapparat som håller en korrumperad överklass under armarna i Afghanistan, och som med entusiasm givit sitt stöd till krigföringen i Irak (den som idag fått hälften av landets kristna befolkning att fly – det handlar om minst en halv miljon människor). På vilket sätt har de USA-ledda krigen i dessa två länder gjort tillvaron bättre för dess medborgare? På vilket sätt har krigen minskat terrorhoten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar