Albert Camus 100 år

Idag skulle han ha fyllt 100 år. Först några av hans egna ord:

De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.

*

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

 *

Läs sedan Mats Gellerfeldts understeckare här:

"Spåren av det han skrev möter man ständigt – lidelsen, begrundandet, gestaltningen. Hela tiden blir det meningslösa meningsfullt på nytt, för att travestera Ekelöf. Det finns hos Camus ett slags det absurdas patos som aldrig överger hans läsare. Han skrev så lite och man undrar förstås vad som kunde ha blivit. Men det kan man ju bara spekulera om. Att den lille gossen i sjömanskostymen lever än råder ingen tvekan om. Jag är övertygad om att han kommer att vara läst när ytterligare 100 år har gått, gossen som älskade Algeriets sol och hav och natur men som trots fattigdom hamnade i Paris sjangtila salar. Det kan man kalla en resa."

Jag passar på att reprisera denna text:

Vad representerar modern för Albert Camus? I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:

"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"

Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I en tidigare text påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas.

Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med.

Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.

***********

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Terrorattentat går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar. Egoism? Självcentrering? Ack nej, bara helt vardaglig överlevnadsinstinkt. Jag var en gång i tiden - mellan 17 och 20 års ålder - med i en vänsterrörelse där det egna livet och den egna familjen hade ett värde som låg långt under noll. I en sådan rörelse dör man för sin egen familj. Och man offrar sin egen familj om det krävs. Varje sådan rörelse är en fiende till det mänskliga och till friheten. Oavsett vad den kallar sig.

Jag har ju haft anledning att fundera så mycket på detta, dag ut och dag in, samtidigt som jag tagit del av den svenska offentligheten som är minst sagt naiv och lider av en svår tilltro till extrema livsåskådningar. Jag har sedan länge också förstått att det inte finns minsta möjlighet till dialog.

Den franske filosofen Michel Onfray har för övrigt utgivit L’Ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus (Tidig libertarianism. Albert Camus som filosof; Flammarion, 552 s). I Svenskan finns en understreckare om den, skriven av Ruth Lötmarker.