tisdag 5 november 2013

Anders Johansson: Ålderstrappan - en lärodikt.


Foto: Anders Johansson

När sommarens dagar blir korta som månblänket i en stensatt källare, synlig genom ett trasigt brunnslock, då önskar jag att det som rör sig där ska ha en mening. Men månens glitter gäckar mina föreställningar. Som sorg förtunnas de i ständigt nya cirklar. Berättelserna svajar; ingen minns dem, men vi noterar skiftningarna som om vi väntade att några kvarlevande skulle komma fram ur skogarna och berätta sina historier.
Kanske är de flesta ögonblick i våra liv gemensamma; historien en röst i nuet som ger minnet del i samtalet. Hundar visar sin uppskattning genom att föra oväsen. De känner hörnen och de heliga platserna. Jag försöker fullfölja min påbörjade historia. Vilken historia? Historien om att bli glömd? Eller att få tillhöra tiden? - Nödvändigheten av min egen ensamhet.
Vem har inte sökt undfly sig själv? Till sist funnit sig stå vid sidan av - sig själv, överst på ålderstrappan, med en trasig handske i sin hand, ännu inkapslad i en särskild dag i det förflutna, en dag från vilken åren skulle komma att räknas.
Jag glömmer saker jag inte kände till som ung. Delar av mig rör sig om natten på gator jag gick på då. En spegelvärld av länge stängda rum, alltid tomma, utan blommor eller tavlor. Det finns gånger då jag önskat möta denna yngre, svagt konturerade person som var jag och berätta något för honom, något han ännu inte vet, om framtiden som han inte känner, om det förflutna som är hans nu. Halvt samtalande rör jag mig i utkanten av hans värld medan det osedda löper som rykten före mig.
Det förflutna hinner till sist ikapp. Det har väntat bakom ett hörn, sett allt, alltid beredd. Jag har nosat runt som en hund som letar efter ett ben. Jag har funnit det och inte funnit det. Jag vet för mycket och för lite. Med sensationer har jag förväxlat känslor, förblivit ett mysterium för mig själv.
Träden drar bort i solnedgången mot det nästan sedda, det jag inte sett sedan jag var barn. Jag försöker samla mina minnen, men dagarna flyr bort som en dröm där jag springer och springer och springer...
Så mycket av mitt liv har levts i efterhand; det som inte nådde ytan då vaknade långt senare. Något dröjde sig kvar, något ville bli sagt, en skuld kanske, något ännu inte avgjort. Är det en värld som väntar på att bli upptäckt? Att namnge dessa känslor och sedan leva dem, ett ögonblick i taget, bland många andra möjligheter. Men man bör inte uttala namnet på det man upplever helt och fullt.
Åren försvinner med en hastighet jag missbedömde. Hela min ungdom tänkte jag mig livet som ett mål, med delmål. Jag trodde att mitt liv skulle ta formen av en byggnad, rest av stenar fogade mot ett krön. Som ålderstrappan, i mormors kök, med dess trygga avsatser och astronomiska avstånd till mitt eget liv.
Jag famlar efter bilder. En ström där hala stenar blänker och ej ger foten fäste? En fallucka ner i ett annat sekel där breven skickas utan frimärken? Åldrandet är dödens förmak, det som till sist ska skilja mig från värld och kropp. Den äldre kyrkogården tillhör kulturhistorien, den yngre endast döden. Paradiset existerar därför att det är förlorat. Vi speglar oss i det ickemänskliga, tills mörkret faller.
Jag måste acceptera att mitt språk aldrig kan möta naturens. Det är lockande att fly till religionen, och göra naturen till en styvmor. Men det är den som gett mig möjligheten att leva här en tid. Dostojevski studerade den svarta himlen. Balzac tillverkade nya själar av damm och lera. Jag litar på träden, de ensamma och de i skogarna; många vid randen av varat, många skuggor blott i en större skugga. Men de skimrar i brons, zink och grönt, i nyanser som suger upp det vita ljuset och till min sista stund vill jag bevara en kärlek till djuren, molnen och själva luften - men också glädjas åt det underbara att få leva här en tid som människa. Att som ett medium få bära gåtan vidare.
Den stora stjärnan, som kanske är Venus kyler trakten och håller tillbaka alla drömmar. Fast det är midnatt med ljus endast från stjärnorna kan jag se mitt dödliga ögonblick skuret ur tiden. Döden har kommit närmare; först som legend och saga, en skugga som dröjer under trädgårdsbordet varma sommarkvällar. Nu har den nått mitt medvetande och slutligen erövrat mitt undermedvetna, den sista bastionen.
Tanken på döden är en smärta som kommer i vågor, en hunger att återvända till tomma rum där ljuset samlas, omgivet av tystnad där drömmar dyker upp som öar i ljudlös dimma. I drömmen färdas jag ofta till en plats i skogen: ett rött hus skymtar vid en sjö; jag lever där, med utsikt över vattnet, stjärnor och måne över skogen och en stig som leder vidare mot ett större vatten som tar färg av skyarna. När jag vaknar förlorar jag både det förflutna och framtiden ur sikte. I drömmen darrar gräset av närvaro, solen kastar reflexer in i minsta skreva.
Plötsligt förstår jag: begränsningen är min smala lycka, medan språket envisas med föreställningar om både framtid och förflutenhet. Genom mitt medvetande rinner ett flöde - det enda verkliga; som urskiljer, suddar ut konturer, registrerar intrycken och fogar samman dem. I en dröm har jag förvandlats till en gammal man och i honom tagit boning. Nu tänker jag mig situationen omvänd.
Måste något hända i den värld jag erfar med mina vakna sinnen för att vara verkligt? Tillhör inte drömmarna verkligheten lika väl som en solig dag med vindkårar över sjön? Ingenting har fler grenar än sorgen. Historien om döden ligger under alla andra berättelser. Någons död kan komma som ett rykte, nämnd i en bisats. Den kan komma mitt i ett ord.
Jag kunde låtsas att perspektivet var annorlunda och kompositionen ej så sträng - och tillbakavisa känslan av slut med ständigt nya infall. Men det som kommer sedan ska alltid förråda det som varit. Nu är tid för små listor, de långa måste jag lämna. Det som förankrar mig här, ett gott stycke ner på ålderstrappans bortre sida är allt som gått förlorat.
Jag skriver detta för att sommaren är förbi och jag ännu vill ha sällskap med mig själv och med dem jag tycker om. Jag skriver för att hålla oss kvar som om det med en besvärjelse var möjligt. I skogen har jag stått och lyssnat till det okända: sett, känt och luktat, lyssnat på nytt till tystnaden som finns i all musik, och i all skönhet, som kommer ur jord och vind.
En gång, en enda, som mycket ung har jag skådat insidan av evigheten. En blodröd solskiva på kvällshimlen i farfars skog. Men några ord för det jag förnam kan jag inte minnas. En fågel sjunger ej med ord och när ett ting benämns har det fått mänsklig temperatur.
I gryningen utväxlar vi metaforer, kråkorna och jag. Varför sitter de så sällan på de runda vita halmbalarna, som bryter landskapets linje och liknar jordens rundning? Lever de ännu kvar i tron att jorden är en skiva och fruktar fallet över den skarpa kanten?
Vildmarken genljuder inte; det är hos oss ekot hörs. Verkligheten måste föra en kamp mot språket, denna främling som tvingar mig att tala från båda sidor av min mun, som en tvåhövdad Janus. Är människan alltings mått, som Aristoteles påstod? I den tysta höstskogen saknar hon röst. Där pågår existensen utan rang. När jag betraktar livet där frigörs jaget från sig självt och virvlar bort. Vandrade aldrig Aristoteles i skogen, lyfte sin hand, detta instrument bland instrument, denna formernas form? Kanske undvek han platser där skuggan löper snabb med gröna ögon och föredrog den säkra vägen mellan hem och skola där inget barn var faderlöst?
Som om ett rop ännu ekade: Kom hem, vi har saknat dig i sekler! Svårt att veta varifrån idéerna kommer. Jag minns att jag tänkte så när jag såg bilderna från rymden, så lika dem i kartboken: förvåningen över att världen går att avbilda, som motstånd eller sevärdhet. Och den ännu större förvåningen, att den verkligen existerar.
De flesta tankar som vi ännu tänker tycks komma från en tid då jorden var universums medelpunkt. Var ligger centrum nu? Överallt? Gör det oss modigare? Mer ödmjuka? Människan är den enda djurart som utsätts för välsignelse. Det gör oss oåtkomliga och stänger in oss i en unken helighet. Att bli beundrad för annat än sina egenskaper medför stora faror. Den som blickar djupt i Narcissus källa och trevar efter bilden som skymtar där får som belöning endast våta, kalla kyssar.
Vem skrev först den historia som gjorde oss till spegelbilder av oss själva? Ingen som sett månglittret över skogen och den kalla dimman som sveper bort den. Ingen som försökt gömma sig bakom ett träd, vid havet, eller i mörkret trevat sig runt ett hus eller som främling återsett sin hemstad och där känt smaken av aska i sin mun.
För mig återstår av det heliga bara tystnaden: den absoluta närvaron av de resta stenarna, och den absoluta frånvaron. Allt vad vi gör som människor är mänskligt. Det existerar varken minuter eller tid, ej heller ord som hav och klippa, och för den delen lagar eller fakta - förrän vi börjar leva efter dem som opponenter till naturen. Hur många fakta kan vi vara överens om? Finns det "sanna fakta"? Till dem hör inte historien om ett liv, som pågick för länge sedan, i den muntliga historien eller i tv-skärmarnas ljus. Vad vet vi mer än gissningar? Vem berättar sanningen? Vem känner den? Och vad är sanning? Det som betyder något tycks vara skenet, knappast innehållet. Så sällan något duger som det är.
Så mycket har försvunnit i mitt liv; historien har jag fått till tröst. Av ständiga förluster gör vi konst, så som alkemisten försöker göra guld. Är det förflutna skiljt från historien? Det förflutna är vad som hände. Historia är påståenden om det som varit. Men det vi håller för att vara sant är besudlat av fel och sättet på vilket det är det är säkert mer värt en undersökning än de triviala fakta vi kan vara överens om.
Hela natten har jag tillhört natten, nu återbördas jag långsamt till mig själv. Jag märker att det som omger mig ej är skiljt från mig. Men detta visste redan Heisenberg som påstår, i sin osäkerhetsprincip att observatören ej kan åtskiljas från det han observerar. Han förändrar det han ser i ett system han ej kan lämna. Till hälften tar vi naturen till oss, till hälften skapar vi, och den ger det svar vi frågar efter. Hur han kom fram till detta vet jag inte. Jag kände det, plötsligt, som när en varm vind berör en kall kroppsdel.
Det vi kallar regnbåge är ett moln. Vi kallar det moln fast det egentligen är vattenånga. Vi kallar det vattenånga fast det egentligen är molekyler. Ja, vi kallar dem så... Allt det som lever utanför språket - detta mummel av ogripbara röster, det osagda som höjer sig och faller när något stiger in i rösten. Förvåningen i att något som sägs kan låta sant.
Folktron föreställer sig hur älgen kommer ur kärret med ett barn på sin rygg. Fåglarnas stora ensamma blick; ögat från vars glob världen tar sin form. När Adam namngav djuren, lyfte han dem in i ljuset ur en namnlös massa, så sägs det. Vi satte latinska namn på existensen och trodde oss ha kartlagt den. Men tvivel skulle uppstå. Hade namnet växt ur egenarten, eller bar det en sanning i sig självt, en början till den stora hösten av förtryck? Om orden tog oss bort från Eden, kan de ta oss dit på nytt?
Kan jag dra slutsatser om historien från det jag ser i dag?: En husgrund, en förbommad ladugård. Förbindelser, med vad? Med marken och fåglarna som flyger över den? Den stora stenen nära trappan berättar sin historia. Långa skuggor faller över trädgårdar där landskapet hejdar sig, och skär provinser i det magra gräset. Skogarna är blå i skymningen. De är sinnestillstånd. Det verkliga tillhör inte modernismen. Vad hände? De dödas blickar finns överallt. Hemma är knappast här, men där, inte nu, men då. Lätt att föreställa sig hur människorna samlades i husen som om de ännu stod där, tysta.
Historierna här från trakten blir mörkare för varje gång de berättas. Historien har ingen riktig fästpunkt, som speglingarna på sjön är den föränderlig, mineralisk, vegetabilisk, formad som rök som om den flöt ur nattens hål. I detta ljus vandrade människorna ut och in genom sekler, som påhittade drömmar och röster från det förflutna. Liksom vägarna dyker de upp och försvinner, som lövskuggor, som djuren och deras andedräkt.
Det finns tillräckligt med platser här längs vägen där isen stelnade på fönstren och den korta dagern gjorde rummen mörka. Dimman sökte man skingra med rösten som när den blinda trevar mot en olåst dörr. Fallande stjärnor bredvid den tunna månskäran. Vi är av detta. Den blanka horisonten försvinner i ett ännu ljusare vatten. Som tänder med inget att tugga, utom natten.
På kartan är socknens konturer streckade. Detta är mitt land, om jag färdas ofta genom det. Jag gick där som barn och vinkade till varje välkänt ansikte. Aldrig föreställde jag mig sorgen då. Det namngivna och det namnlösa drar förbi. Men skogsgläntan minns när den var åker.
Ska jag bejaka all skönhet runt mig och bortse från den vinter som ska förgöra allt? Hur kom jag hit? Min trädgård liknar någon gång ett paradis, men det har hänt att jag i månljus, i tanken fått ett bårhus. Endast genom envis upprepning blir vi oss själva. Tills skalet brister och ett nytt jag tittar fram.
Solen som hela dagen vandrat med mig genom skogen är plötsligt en brinnande eld vid horisonten.  Månen, ännu lättare än luft, är på väg upp ur skogen. Snart ska den ha konturen av död i sitt ansikte. Plötsligt rämnar molnen där skogarna delar sig som när en flod bryter sin fåra drar färgkaskader fram och tumlar vilt genom landskapet. Var det något sådant äldre upptäcktsresande såg vid rundningen av en stormpiskad udde? Berättelser om de gyllene, nu försvunna städerna?
Att röra sig bakåt genom tiden till källan av det som är. Vad begärs av mig där jag står nu när allt på nytt tillhör natten? I själva verket, ingenting. Därför står jag tyst, bland brottstycken av det liv som varit mitt, och minns ett träd som inte längre finns, en paus i ett språk som används för första gången.
Så klingar sorgen i vårt skelett och tvingar benmärgen till stillhet medan det blå ljuset ännu en stund mildrar det fallande mörkret. Något av mig ska stanna kvar där jag en gång lämnade mig när jag på nytt återvänder till dagen: Att gömma sig i en skog och hitta hem efter många år och långsamt lära sig på nytt att leva.
Vinden från barndomen blåser mot mig, som en mistlur, långt i fjärran. Den har gjort det länge, utan att jag observerat den, men fortsätter nu med ökad styrka. Vad vill den mig? Jag ser ut mot ett landskap där vintern väntar. Mellan det som är friskt och det som faller samman finns också ett tillstånd, där ögonblicken återkommer.
Träden står längs stränderna, en svag vind går genom deras kronor. Det är en genomlyst kväll, full av död, av natt och stjärnor. Jag mumlar för mig själv: En gång bodde jag här, det här var min plats. Att vara melankolisk är att vara hemma.   
De ofödda ska skriva vår historia.

2 kommentarer:

Marianne Johansson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Marie-Anne Gustavsson sa...

"Om orden tog oss bort från Eden, kan de ta oss dit på nytt?"
Är det en del av ordens och språkets paradox, att söka göra helt med det som söndrar, att splittra och sätta samman i ett och samma nu?