måndag 18 november 2013

Den negativa identiteten. Nytt avsnitt ur bokarbetet

Var och en av oss känner igen uttryck som ”det är så svenskt”. De har alltid en negativ klang. Svenskheten ställs mot semesterortens uppsluppna och glada sydeuropéer. Svenskheten framställs som inskränkt, tystlåten, blyg, beskedlig. Mot den ställs folkliga uttryck som representerar motsatsen. I tidskriften Nya Argus (nr 8-9/2013) skriver Johanna Grönqvist på ett liknande tema om finsk identitet formulerad som lidande:
”Men varför är det så att vi i Finland har ett behov av att skapa den finländska identiteten via lidande? Varför finns det en förkärlek för berättelser om att vi är offer? Varför är det så att när man går till de berättelser och myter som vi här i Finland upprätthåller om oss själva så är det speciellt lidandet och offertänkandet som stiger fram? Varför är det genom självspäkning som vi identifierar oss och skapar vår identitet?”

Grönqvist har inga entydiga svar på sina egna frågor, men hon resonerar intressant kring dem.

”Här är det skäl att påpeka att identitet är en mycket personlig fråga. Din identitet är ungefär lika personlig som ditt modersmål. Min finländska identitet skiljer sig antagligen från din finländska identitet, men det hindrar inte att vi kan och ska diskutera identitet, för just nu befinner sig vår finländska identitet i ett brytningsskede och håller på att förändras.”


Hon refererar till forskning i frågan, bl.a. den som gjorts av docenten i historia, Marja Jalava och skriver:
”Jalava försöker förklara fascinationen för det negativa genom eller mot en pietistisk nationalistisk bakgrund. Om man skryter med sig själv är man självgod och högfärdig inför Gud. Om man vill känna en nationell stolthet och tillfredställelse så måste det ske genom att hela tiden ta upp de egna felen – även idag har jag varit en svag och syndig människa – och genom att föra fram alla de dåliga sidorna kan jag alltså lösa in min rätt att existera.”

Grönqvist avslutar sin studie med att stillsamt påpeka att Finland under ”en stor del av historien (…) inte existerat”. Det påpekandet sätter också in diskussionen om den negativa identiteten i ett större perspektiv, som inte minst har att göra med övergrepp och ockupation från främmande makt. Och hon säger:

”Finland kanske rentav bara är en tillfällighet och då kan vi ju lika gärna se vår identitet som en del i en process – någonting som vi hela tiden omdefinierar.”

Den avslutningen kan förstås tolkas som en kapitulation innan diskussionen ens har börjat, men man kan också säga att det är anmärkningsvärt att en finländsk kulturtidskrift alls är redo för sådana diskussioner. Jag menar att det visar på ett radikalt annorlunda politiskt och kulturellt klimat. Man kan inte föreställa sig en motsvarande svensk publikation mana till diskussion om identitet utifrån språk och nation, särskilt inte om etnicitet skulle ingå i den. 

I Sverige nöjer vi oss med den negativt formulerade och suckande satsen ”det är så svenskt”. Att formulera tankar som Grönqvists skulle i Sverige antingen leda till en demonisering på det personliga planet eller innebära en väl fungerande spärr mot fortsatta inlägg. Det sker förvisso sådana ”misstag” också i svenska medier: någon ställer i en debattartikel ett antal kritiska frågor, en redaktör publicerar texten utan att förstå dess egentliga innebörd, och då kallar man in Publicistklubben, Aftonbladets och Expressens kulturredaktörer samt hela spektret av åsiktspoliser och deras publikationer, på nätet såväl som på papper. Men generellt gäller publiceringsförbud. Leif G.W. Persson[1] har beskrivit fenomenet väl, och visar att det också existerar inom det som borde vara högst ordinär journalistik:
”Först upphör mediabevakningen. Inte i form av någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare, journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.
I just det fallet handlade det om brott som politiker råkar ut för. Eller inte råkat ut för. Ty det handlade här konkret om S-politikern Liza Jansson i Nordmaling som skulle ha blivit misshandlad i sitt hem. Jag minns det så väl. Det sades nämligen dagen efter att gärningsmannen skulle ha gått in i hennes hem med egen nyckel! Persson tror inte att någon misshandel ägt rum, utan att Jansson försökt skaffa sig medlidande, då hon blev mäkta impopulär efter att ha klubbat ett beslut om skolnedläggning. Nå, media lade locket på. Man släckte lyset. Och trots fallet speciella karaktär kan man skriva in det i samma tradition dit de verkliga brotten hör.
”Enligt en undersökning som Brottsförebyggande Rådet (Brå) presenterade förra året har en av sex politiker utsatts för trakasserier, hot eller våld. Särskilt utsatta var de politiker som satt på ordförandeposter. En fjärdedel av dem hade råkat ut för främst hot och trakasserier.”
Det han beskriver är ett mycket allvarligt samhällsproblem som redan nu innebär att människor drar sig för att vara politiskt aktiva och det gäller lika över hela skalan från vänster till höger, och handlar inte om politiker på marginalen, även om förstås såväl nationalister som kommunister möter våldet som politisk handling, i skrivande stund är förstås den tårta som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson fick kastad i ansiktet mest omtalad, också den kommenterad av Leif G.W. Persson med orden:
”Tårtar man en politiker borde fängelse vara det obligatoriska straffet i kraft av den dubbla förbrytelse som tårtningen innebär genom att den riktar sig både mot den direkt utsatte och det demokratiska politiska systemet. Dessutom kan en vanlig tårtning få betydligt allvarligare följder för den tårtade än vad själva valet av brottsredskap kan tyckas tyda på. Bland annat är det en mycket trist påminnelse om en människas sårbarhet trots att han den här gången var omgiven av tre livvakter från Säpo. Och trots att en tårta är betydligt större och lättare att känna igen än en morakniv, en flaska med saltsyra eller en vanlig revolver.”
Ett av de största problemen i svensk offentlighet är att man bedömer sådana handlingar utifrån sina egna politiska sympatier. En vänstermänniska tycker att Åkessontårtan är helt i sin ordning, en högermänniska kan tycka detsamma om en tårta i ansiktet på en vänsterpolitiker. Att tårtan lika gärna kunde ha varit frätande syra eller ett laddat vapen, vilket Persson ju antyder, finns inte med i en människosyn som är partipolitiskt fyrkantig. Och det är så primitiva ställningstaganden underlättar för det politiska våldet att bita sig fast i ett samhälle. Och att efter detta våld mötas av stora tystnaden, när stora portioner uppmärksamhet borde vara en självklarhet, måste förstås vara en obehaglig erfarenhet för var och en som råkar ut för det politiska våldet, oavsett om det sker på lokal- eller riksnivå (och för den som hittat på alltsammans blir det förstås precis tvärtom: tystnaden blir det skydd som kan låta myten överleva ännu ett tag).

Så länge alla sitter ner i båten – och det gör man i hela landet, från minsta lokaltidning till största rikspress – förutsätts lugn råda. Av erfarenhet vet vi att det inte förhåller sig så. Den politiska, kulturella och sociala undervegetationens flora av kritiska tankar visar sig förr eller senare i det fria som sammanslutningar, föreningar, vänkretsar eller rentav politiska partier.


[1] Expressen, söndagen den 17/11-2013, ”Leif G.W. Persson:En av sex politiker utsätts för hot.”


Foto: Astrid Nydahl


2 kommentarer:

JH sa...

1)Om den finländska nationalupplevelsen: De soldater som deltog i Vinterkriget och Fortsättningskriget och som efteråt talade öppet om vad de hade varit med om och fått för erfarenheter blev ofta illa sedda. Det ansågs som att de skröt eller att de genom att tala om sig själva vanhedrade de som stupat.

2) Tårta är inte ett verb, hur gärna de som skriver i tidningarna än försöker göra det till ett.

Thomas Nydahl sa...

JH, tack för din information på punkt ett, den är mycket viktig. Det övriga rör G.W:s språkbruk och inte mitt.