“lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”

Jag läser i TLS om From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction,  skriven av Sylvia Jenkins Cook:

"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."

Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.

***

Här passar det också att lägga in ett avsnitt ur mitt identitär-arbete:

Identitäre bloggaren Oskorei ser också vad ”vänster-höger”- begreppen innebär konkret om man vill försöka göra en begriplig analys av ett samhälle djupt präglat av och på glid ner mot ännu brutalare klasskillnader och polarisering:

”Trots den officiella ideologin och den relativa materiella jämlikheten är Sverige ett klassamhälle. Detta gäller materiella faktorer som inkomst, hälsa och arbetslöshet, men det gäller också på det symboliska planet. Det kulturella avståndet mellan, i brist på bättre namn, arbetar- och medelklass, här idealtypiskt representerade av ”White trash” och ”ny klass”, är i grunden inte särskilt stort men ges av den senare gruppen en stor symbolisk betydelse. Detta är sällan uttalat, men för den senare gruppen är de egenskaper som förknippas med gruppen ”White trash” betydelsefulla klassmarkörer och inslag i den egna självbilden. Den nya klassen är det som det vita slöddret inte är. Dessa egenskaper har sitt ursprung i en äldre borgerlighet, men de har genomgått en mutation bland annat under påverkan av å ena sidan 1968 års idéer och å den andra Youtube och dokusåpor. Så präglas den nya klassens självbild av förmågan till självdisciplin och ordning, men också av en uppsättning värderingar och sentiment, vilka skiljer den från det högljudda och gränslösa patrasket.”

Här finns en smärtpunkt i det postmoderna samhället. Genom att hänge sig åt den egna nyrikedomen och distansera sig från alla de människor man betraktar som vitt slödder, slipper man ens tänka på alla de nyinflyttade och väsensskilda befolkningssegment som styrs av islam eller andra asiatiska livsideal och moral. Oskorei har en förmåga att realistiskt betrakta förutsättningarna för en tydligare känsla av identitet i denna epok, då just det identitetslösa får människor – oavsett vem de är – att flyta kring i omedvetenhet och en känsla av hemlöshet och utstötthet:

”Denna typ av kulturer och självbilder knutna till sociala skikt är inget historiskt nytt eller nödvändigtvis negativt, så länge det inte omöjliggör en större enhet. Den historiska nationalismen förde exempelvis fram folkgemenskapen som ett ideal och avsåg med detta inte nivellering utan ett mer organiskt ideal där olika skikt och personlighetstyper förenades av solidaritet. Något liknande finner vi i den indo-europeiska ideologin om de tre funktionerna, som heller inte förutsatte en långtgående likhet mellan människor. Men i dagens Sverige finns det två faktorer som gör situationen negativ. För det första fyller en negativ bild av den egna arbetarklassen en central funktion för den nya klassens självbild. Detta beror sannolikt på den svenska medelklassens bristande historiska och kulturella kapital i övrigt, vilket i sin tur kan bero på att Sverige varit ett land av bönder. Man kan inte återknyta till den egna historien, för man känner den inte och vill heller inte känna den. I denna situation blir ”främlingsfientlighet” och ”intolerans” centrala klassmarkörer, vilka kopplas till ett idealtypiskt ”vitt slödder” (idealtypiskt bosatt på landsbygden, bör tilläggas i en intersektionell analys som denna, den nya klassen och alla som vill tillhöra den är i sina självbilder urbana och kosmopolitiska).”

Det är när han å ena sidan påpekar det som är en klassisk bild av ”obildad arbetarklass” som ”intolerant” och ”fördomsfull” som jag tror att vi närmar oss just den verklighetsbeskrivning man måste konfronteras med. De första frågorna man då måste ställa sig är: Vilka fördomar? Hos vem? Riktade mot vem? Och ytterst kan man då ställa sig frågan om inte det man betraktat som fördomar är en verklighetsuppfattning som ligger snäppet närmare sanningen än den man odlat av politiska och ideologiska skäl.[1]

---

[1] http://oskorei.motpol.nu/?p=7002