Nå, Afzelius gick alltså från "refrängsångare i Mikael Wiehes band" till att bli en ytterst framgångsrik soloartist med eget band. Hans framgångar i Norge, Danmark och Sverige var så stora, att när han stod på den absoluta toppen, hans skivbolag tidigare endast sålt fler skivor av - Simon & Garfunkel!
Wesslén rör sig ledigt i Afzelius liv. Han skriver om både de konstnärliga och de privata aspekterna av det som var kaos, kärlekstrubbel, rikedomar i kombination med ekonomiskt haveri. Och det som får mig att läsa boken är egentligen att den påminner mig om mina egna rötter i Malmö. Så i Afzelius malmöitiska förankring möter jag inte bara honom och Wiehe utan också gamla bekanta som Fjellis (den fantastiske gitarristen som jag både hade som arbetskamrat och vän på den tiden, och som dog på ett järnvägsspår utanför Malmö).
En annan privat sak berör den här boken. Nio sånger finns bifogade på en cd. Den första sången är Afzelius egen tolkning av Silvio Rodriguez Sång till friheten. Mitt barnbarn Alfons älskade den sången: "Du är det finaste jag vet/ Du är det dyraste i världen..." Och när Alfons dött i den vidriga cancern sjöng Mikael Wiehe sången för honom, där vid kistan i Västra Vrams kyrka. Sådana handlingar glömmer man aldrig. För mig finns det därför, för alltid och oavsett allt annat, en förbindelse mellan Afzelius, Wiehe och mitt barnbarn.
6 kommentarer:
Vilka var vi?
Thomas, you made my day,
som det sägs i US of A!
Varför? Jo, jag som praktiskt taget aldrig lyssnar på YouTube kunde inte motstå att lyssna på sången Du lagt upp med Björn A. Detta ledde till att jag kunde återigen höra en rad andra sånger med närbesläktade artister och textförfattare. Snart strömmade tårarna över mina kinder. ”Bara om min älskade väntar” var kanske höjdpunkten, där vi kan höra: ”inte minnas vem jag var igår”.
Jag tror inte ens Du är villig att förneka att detta ”igår” var fullt att delad längtan, gemensamt hopp och det andra Björn sjunger om. Hur kommer det sig att detta än idag kan få en grånad militant att längta igen? Vi kan inte förneka den perioden, vilket en del av Dina texter tycks göra. Eller har jag läst fel?
När jag tog en kurs i vetenskapsteori med Michael Scriven i Berkeley 1968, fick han mig att förstå att alla orsakssamband beror på i vilken kontext de tolkas. Jag vill hävda att det finns en period i våra liv som skapade en kontext som sedan dess inte återskapats (för oss – den kan finnas för andra kanske). Alla vår hjältar inom sång och musik har omkring samma ålder som vi själva, de börjar lämna jordelivet, om de inte redan gjort det genom sina egna handlingar. En period av unik kreativitet inom ”vår kultur”, som skapade en rad sub-kulturer som fortfarande lever. Och som vi, trots allt, ännu bär inom oss. Den kontexten förklarar mycket om hur det kunde hända och varför dess försvinnande gör att allt gått åt helvete.
De som vi en gång var kan vi inte längre vara när denna kontext inte längre finns. Men finns det inget vi kan göra för att bistå de unga att skapa något liknande? Istället för att vädra vår saknad och låta den förvandlas til bitterhet och cynism?
Tack Jan, din kommentar gör mig förstås glad. Men en liten korrigering bara: det jag "förnekar", dvs har genomskådat och sedan mer än ett halvt liv bekämpar är det totalitära: den tidens vänsters anmärkningsvärda förmåga att leda unga människor med god vilja in i de allra mest diktaturvänliga rörelserna. Bara så. Och det räcker långt.
Jag lade in en sång med Hoola också från minneskonserten för Björn Afzelius i Malmö. Om inte förr så hör man ju där vilka kvaliteter gruppen hade (även om den just den kvällen hade två extra medlemmar, på orgel/munspel och slagverk.
Thomas Nordegren talade om den boken i Nordegren i P1.
Där handlade det bara om Björns ständiga byte av kvinnor.Bland annat så hade Björn lagt rabarber på Thomas kvinna.
Marie-Louise de Geer deltog i debatten om varför vissa män har en extrem dragningskraft hos kvinnor som Björn hade.
Sven, rätt typiskt. Boken berättar förvisso också om detta, men i perspektiv av hans barndom och en oförlöst längtan efter en obefintlig moder.
Om Gunnar Wesslén har valt att i sin bok fläka ut ”sanningar” om Björn Afzelius barndom, då är han cynisk, då är han en svikare och inte en nära vän! I offentligheten gav Björn några ledtrådar till sitt känslokaos gällande den och det var i sångerna Exil och Ikaros, sedan satte han stopp. Det räcker också mer än väl, alla med ett intakt tanke- och känsloliv förstår mycket väl vad det är han berättar. Han beskriver sina känslor inför skilsmässor och uppbrott, i Feberdansen och Dockhemmet. När böcker förvandlas till obduktionsprotokoll, gör en människa till objekt, ger laboratorieanalyser av människans inre liv, deklarerar, som den enda sanningen, att Björn Afzelius aldrig hade en normal relation till en kvinna, fläker ut deras privata vilsenhet och smärta, då förlorar de sitt värde, förutom hos författaren som har kalkylerat? med att det ska öka försäljningssiffrorna.
Ann-Christine, det hade kanske varit bättre att du läste boken innan du kastade dig över författaren som du här gör - fullkomligt obefogat.
Skicka en kommentar