I Raymond Carvers novellvärld

Raymond Carver var för mig bara ett namn. Jag visste ingenting om hans novellkonst, utöver att Robert Altmans film Short Cuts bygger på några av dem. Nu vistas jag i den världen sedan några nätter tillbaka. Har gjort det till insomningsrutin: ett glas vatten och två Carvernoveller innan nattlampan släcks. Och jag är förtjust. Det är samlingsvolymen Där jag ringer ifrån (Norstedts i översättning av Kerstin Gustafsson) jag har glädjen att läsa. Det är en rejäl volym, nästan femhundra sidor tjock och med 37 noveller.

Låt mig ge några exempel. I Feber möter vi läraren Carlyle, vars fru lämnat honom, han är ensam med ungarna och har svårt hitta en barnflicka. Problemet löser sig när den äldre kvinnan fru Webster kommer in i deras liv. Barnen älskar henne. Men när det är som bäst försvinner hon ur deras liv. Det är bara det, så kan novellen sammanfattas. Och ändå: en tät, vibrerande text om vardagens helvete och om kärleken till barnen, om det nödvändiga ställt mot det banala.

Eller varför inte den följande novellen, Fjädrar, som drar mellan det vardagliga och det absurda när Jack och Fran blir bjudna till hans arbetskamrat Bud ute på landet och de möts av en skrikande påfågel. Buds fru Olla har en gipsavgjutning av sina gamla, sneda tänder liggande på tv:n och de börjar diskutera tandläkare innan gästerna bjuds på en överdådig middag. Så vill värdparet att påfågeln ska få komma in och vara tillsammans med dem! Den berättelsen upplöses så fint att det vore dumt att berätta mer. 

Den jag läste sist heter Enkla saker och handlar om en grabb som ska fylla åtta men som blir påkörd av en bil när han är på väg till skolan. Tårtan är redan beställd och när pojken dör på sjukhuset förenas föräldraparet och tårtbagaren i en nattlig seans som är oförglömlig.

Raymond Carver har kommit för att stanna hos mig. Det finns för övrigt ett fint förord i boken av Stewe Claeson.Han skriver bland annat:

"Jag tycker att man skall vara uppmärksam på hur sällan, om överhuvudtaget, Carver predikar, att han istället envist lever upp till den gamla devisen att visa, inte förklara. Läsaren måste dra slutsatser om personerna i dessa historier utifrån vad de gör eller säger, Carver själv säger mycket litet om hur man skall uppfatta dem."