torsdag 23 maj 2013

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd (Bonniers)

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

Från Wikipedia: ”Gulag = "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik påstår att det aldrig var mer är 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per år i lägren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som är av yrket matematiker, baserat på egna observationer kom fram till en dödlighet på 1 procent per dag, vilket kan förmedla känslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULAG-systemet. Samtidigt i till exempel ett läger som Magadan identifierade man bara 583 överlevande av 12 000 polska fångar.”


6 kommentarer:

Lasse O sa...

Anledningen till toleransen mot kommunismens brott är nog att det inte skett någon rysk motsvarighet till Nürnbergrättegångarna.
Ingen har såvitt jag vet ställts till ansvar för massakern i Katyn, för alla de avrättningar som skedde under Jezjovinan, massvälten i Ukraina eller de som fick arbeta sig till döds i Gulag.
I och med att ingen har dömts är det alltså lätt att intala sig att inga folkrättsbrott har begåtts och simsalabim kan var och en ännu med gott samvete kalla sig kommunist.

Lasse O sa...

Borde nog tillägga att Jezjovs skräckvälde brukar kallas för "Jezjovsjtjinan", vilket ungefärligt kan översättas med "Jezjovs tid/dåd".
Min transkribering av hans namn i det förra inlägget var alltså inte så lyckad.

Inre exil sa...

Tack Lasse, jag tror att du har rätt. Hade Sovjet och östblocket haft en uppgörelse som också varit juridisk skulle det förmodligen ha sett annorlunda ut. Men de slapp egentligen undan allt detta, från Baltikum till Balkan, från Europa till Asien. Jag har svårt att föreställa mig att regimerna i Kina, Nordkorea och Kuba skulle efterträdas av människor som ville ha uppgörelser. I nio fall av tio ser vi ju hur regimens män och kvinnor byter skepnad och blir en del av de nya ordningarna.

Bodil Z sa...

Fast frågan är väl egentligen VARFÖR det inte har förekommit några "Nürnbergrättegångar" i spåren av de kommunistiska diktaturerna. Det finns nog svar.

Inre exil sa...

Bodil, det tror jag också. Vad är ditt bud på ett svar? Handlade det bara om att följa kalla krigets logik som i praktiken innebar en uppdelning av världen mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen eller fanns det andra faktorer?

Bodil Z sa...

De kommunistiska diktaturerna har alltid ansetts ha eller ha haft något slags gott uppsåt, helt oberoende av hur många de mördat. Detta har gjort att man inte velat döma dem på samma sätt som de nationalsocialistiska eller fascistiska.