tisdag 28 maj 2013

Arkadij Babtjenko: Bilder av ett litet krig

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det nu utkommer ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko. Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans förra bok, Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

4 kommentarer:

tell sa...

Hej Thomas,
det var en av böckerna jag läste innan jag i maj åkte till Georgien och Azerbajdzjan. I Gori var hyreshusen fortfarande perforerade av skotthål. Utan Babtjenkos bok hade det bara varit små hål i väggen. Nu var de här små hålen istället var och en ett talande monument över krigets begripliga grymhet. Träffade massor av härliga människor, både georgier och ryssar på min resa. Tänk vad snabbt det kan svänga.

Anonym sa...

obegripliga grymhet ska det vara - annars blir det obegripligt!
/tell

Thomas Nydahl sa...

Tell, så fint att du fick genomfört denna resa. Ska det bli bok av det?

Anonym sa...

Nej Thomas, det lär det inte bli. En fotobok har det blivit för privat bruk, men det är allt. Och några krönikor till Sune J på Bladet, som väl kommer vad det lider.
Men jag blev mycket förtjust i Georgien.