onsdag 22 maj 2013

Ett kvartal med Dispatch International.

Från och med veckans nummer avslutar jag mitt skrivande i Dispatch International (DI). Det blev min kortaste medverkan i en tidning sedan jag i mitten på 1970-talet började mitt frilansande. Jag började skriva i Dispatch under pseudonym av det enkla skälet att jag inte ville utsätta mig för risken att få besök av de goda och toleranta som gärna bankar in sitt budskap i människor med sten och batong. Men jag ångrade mig snabbt och sedan dess har jag varje vecka skrivit under eget namn. Det var det enda rimliga. Om man gömmer sig därför att man hyser uppfattningar som inte resten av landet tål så ska man tiga. Jag valde och väljer alltjämt att tala och skriva i eget namn.

Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt. Men det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Jag ska inte exemplifiera. Den som är intresserad hittar naturligtvis dit på nätet. Det finns inte en enda länk i denna bloggpost, av det enkla skälet att jag inte länkar till nationalsocialistiska eller fascistiska sidor på nätet. Men som upplysning kan jag nämna att också svenska nationalsocialister har skrivit beundrande om detta amerikanska parti.

Vad skrev jag i DI? Det var ganska harmlöst material jag publicerade. Det mesta handlade om litteratur. En serie behandlade JMG Le Clézios författarskap. En helsida handlade om Etty Hillesum och Zenta Maurina. Jag skrev också om några färska debattböcker, bland andra Maria Svelands Hatet. Jag recenserade Artur Szulc fina bok om det judiska gettoupproret i Warszawa. En artikelserie som gick under pseudonymen Nils Andersson handlade om Sveriges historia från 1945 och framåt.

Men jag tog mig också an några böcker som redaktionen sände mig: Paul Gottfrieds War and Democracy, Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness och David Hamiltons Culture Wars (och jag tänkte när jag läste dem att de knappast var så intressanta att de förtjänade den uppmärksamhet de fick, men det var redaktionens val). I den engelskspråkiga litteraturen valde jag bland annat själv att skriva om en ny debattbok om vänstern och invandringen till Storbritannien av David Goodhart, The British Dream. Successes and failures of post-war immigration. Det boken betraktar jag dock som extremt viktig.

Jag granskade den grekiska, nationalsocialistiska rörelsen Gyllene Gryning. Jag skrev kritiskt om Henrik Arnstads nya bok om fascismen.Och viktigast av allt: en större artikel där jag försökte reda ut begreppen fascism och rasism, därför att jag är trött på hur de slentrianmässigt används som skällsord.

Samtliga dessa texter kan ni hitta i min blogg.

Ämnena har alltså varit många. Jag har inte skrivit för att bekräfta någonting, utan för att fortsätta på den inslagna väg som mina läsare dagligen kan följa på min blogg (eller i mina böcker). Behov av bekräftelse finns inte. Däremot finns det behov av röster som säger emot, människor som vägrar stämma in i kören. Dit vill jag gärna räkna mitt eget skrivande.

Det finns ingenting i mitt liv som kräver av mig att jag ingår i en kör. Varken den statsunderstödda korrekthetens kör eller den anti-jihadistiska kören. Jag läser, tänker och skriver efter eget huvud. Det vill jag gärna fortsätta med. När frälsargestalten i Life of Brian säger till folkmassan att de måste tänka självständigt ropar den i kör: ”Yes, we are all individuals” och då skrattar vi. Egentligen borde vi gråta, för det är en extremt tydlig bild av vad bristen på kritiskt sinnelag leder till.

Jag säger gärna positiva saker också. DI har som första tryckta tidning på svenska publicerat en rad intressanta artiklar om islamismen och den multikulturella mytens förlamande effekt på europeiska nationer. Jag har känt att det varit högt i tak. Till exempel kunde jag publicera en stor text om republiken Kosovas väg till frihet, utifrån en bok av James Pettiffer, världens främste kännare av albanska förhållande, trots att den anti-jihadistiska rörelsen globalt sett är positiv till den serbiska nationalismen (därför att den är ortodoxt kristen) och negativ till den albanska (eftersom den i huvudsak är muslimskt förankrad). Inte minst viktigt att påpeka: tidningens arvoden låg några hundralappar över vad normalsvenskt kultursidesarvode är sedan många år tillbaka.

Jag avslutar mitt skrivande i Dispatch. Tro bara inte att de innebär att jag avslutar mitt skrivande i de ämnen jag där berört. Rakt tvärtom.

8 kommentarer:

Lasse O sa...

Utan att ha läst en enda rad på Dispatch så förstår jag kanske vad Thomas menar. Själv fick jag nämligen samma intryck när jag läste boken "Världsmästarna" av Julia Caesar.
Visst är det intressant med islam och hur islamister flyttar fram sina positioner i ett västerländskt samhälle men upprördheten borde väl istället ligga på hur svenska journalister, politiker och kulturskribenter förhåller sig till sin (sorgligt försummade) uppgift att försvara västerländska, demokratiska och sekulära värderingar?
I den boken förekom sådant mycket sparsamt. Kanske har det blivit samma i Dispatch?
Men visst är det enklare att angripa mörkermännen än att försvara de liberala värderingar som de angriper.

Inre exil sa...

Lasse, tack för din kommentar. Pseudonymen Julia Caesar är för mig det mest motbjudande exemplet. Hon är inte bara vulgär och propagandistisk, hon odlar dessutom en retorik som är ytterst farlig. Jag reagerar i nio fall av tio mycket negativt på det hon skriver. Och de senaste veckornas krönikor har varit mycket vulgära. Hennes mytologiska Sverige existerar inte och har inte existerat sedan jordbrukets avveckling, vandringen till städerna och den industriella epoken. men det passar väldigt bra in i den sverigedemokratiska retoriken: att återvandra till ett förlorat folkhem. Konservatism som fördumning, utan förankring i reella omständigheter. Konservatism som honnörsord utan minsta fråga, som "vad är det som ska bevaras eller konserveras".

Stefan Lundin sa...

Jag har läst "Världsmästarna" och i delar var den en bra bok. Dock håller jag med er båda, Lasse O och Thomas, om att det till slut blir ensidigt och torftigt, ständigt samma visa. En stor invändning mot denna skribent är att hon (?) valt att vara anonym, vilket inte är fallet med boken av Arnstberg & Sandelin om invandringsproblematiken. På så vis känns den mera rak och ärlig än "Världsmästarna".

Lasse O sa...

Stefan, "Invandring och mörkläggning" ligger också på mitt bord och du har rätt i att den är betydligt seriösare och mer djuplodande än Julia Caesars alster.
Där Julia Caesar gärna fokuserar på islam så pekar Arnstberg och Sandelin på en mängd andra faktorer som gör att Sverige blir ett allt mer konfliktfyllt samhälle, allt med de påstått goda krafternas tysta medgivande.

Björn Nilsson sa...

Bara en fundering: om du nu får lite tid över till annat, kunde mer djupgående skrivande om pensionsfrågan vara något för dig som ju har formuleringsförmåga? Där finns en massa sprängstoff tror jag!

Frederick sa...

Thomas,

Tycker det är rakt av dig att kunna stå upp för dig själv och att du kan omvärdera dina åsikter när omständigheterna förändras. Det är som man brukar säga terrängen som ska styra vart man går, inte kartan. Det är du bra på.
Jag har alltid känt mig tveksam till Ingrid Carlqvist när jag hört henne tala och även om DI verkar proffessionell och har en del duktiga skribenter, så har jag alltid känt att något har skavt. Kanske främst det du tar upp med den ständiga rapporteringen om islam(ism). Inte för att det inte är viktigt, snarare tvärtom. Det är en brännande fråga, men det finns ju fler aspekter i samhällsutvecklingen som bör belysas och ifrågasättas. Ensidighet är aldrig bra.
Allt gott,

F.

Inre exil sa...

Björn, tack för tipset. Jag är kanske inte kompetent att göra det, men jag tar till mig tipset.

Anonym sa...

Jag delar helt uppfattningen av att det ofta helt saknas analytiskt tänk i forum som avpixlat. I en sträng som hanterade, om jag minns rätt, förmåner som röstats igenom om illegala immigranter (något som rimligen bryter mot EU rätt som faktiskt går ut på att förhindra illegal immigration) nämnde jag att EU hade en del vettigt för att motverka just den illegala immigrationen till unionen. Bland annat nämnde jag EUs blå kort vilket jag anser är ett vettigt förslag. Min analytiska text med referenser till olika lagstiftningar gillades av 2-3 personer och ogillades av ett tiotal. Ett svar med fråga om blå kortet också gällde för somaliska blånegrer uppskattades av så där 20 individer. Visst det finns seriösa skribenter på avpixlat men de dränks av mobben, denna vill rent krasst ha ett rakt budskap, utan krusseduller, utan analys, utan realistik. Själv blir jag soffliggare kommande val. SD faller av 3-4 orsaker. Deras stödmobb, EU frågan som jag har annan åsikt om (min tro är att EU rimligen är den väg som behövs för att komma till rätta med hot från fanatiska religioner och massinvandringen i sig, faller Europa så faller Sverige), miljön - hur kan ett parti vara så klantigt att de inte utnyttjar den straffspark som klimatfrågan ger utrymme för? (SD verkar mest vilja förneka klimatfrågan, trots att det är fundamentalt att utsläpp av växthusgaser ökar enormt om folk flyttas från sydliga till nordliga länder pga hårdare levnadsvillkor, sedan att det är ett reellt problem som är värt att beaktas är enbart krydda på moset, men att av populistiska skäl förneka något enbart för att miljöpartiet anser annorlunda är knäppt, speciellt som den skulle kunna användas mot mp och alla andra invandrings-förespråkare), ekonomin drabbas nog krasst om Sverige i bästa SD manér isoleras. Övriga partier önskar tydligen dels ödelägga vår kultur, islamisera landet samt rasera vår välfärd. Utifrån dessa förutsättningar så är soffan mer lockande.