torsdag 16 maj 2013

Sten Selander om hur kultur mumifieras och stelnar

I min samling äldre böcker finns den här pärlan, som jag fick i present av Per Helge för fem år sedan. Att läsa den är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:
“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”
Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:
“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”
Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att 
“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”
Det är utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal. Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.

3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Kollade i bokhyllan, och två av Selanders diktsamlingar finns där, inhandlade på antikvariat. Numera vågar jag mig inte in på antikvariat, av hänsyn såväl till privatfinanserna som till överfulla bokhyllor.

Sten S. skrev klassikern 'Det levande landskapet i Sverige' som ännu är läsvärd. Men i citaten här finns det ett som kan ifrågasättas, dels från allmän filosofisk/logisk synpunkt, dels utifrån modern forskning. När han omtalar " den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…" så uppstår omedelbart frågan om hur en sådan individ över huvud taget kan ha bildat samhällen. Samhällen kräver ju individer som är någorlunda sociala. Och till detta kommer modern forskning, såväl på våra närmsta släktingar bland aporna som på människor, som visar en individ som i grunden är social och är hårdkodad med ett antal egenskaper som underlättar att leva i grupper. Problemet ligger i relationerna mellan grupper, där kan det slå ohyggligt fel och den sociala andan vändas upp och ned. Möjligen löses detta på sikt i det elektroniska samhället där i princip hela världen binds samman i kommunikationsnätverken. Som jag ser det tillhör inte den asociala egoisten ett bottenskikt, utan snarare en överbyggnad som kväver en i grunden rätt hygglig individ.

Hobbes på sin tid hade en mörk bild av människan i urtillståndet (se Leviathan). Eller han skriver så att man tror att det är det han menar (fast han tar tillbaka det lite längre fram i samma bok, när folk väl slutat läsa). Det fasansfulla urtillstånd med egoistiska och brutala människor han beskriver ser faktiskt mer ut som en varning för vad som kan hända om fullständigt själviska liberaler får härja fritt.

Thomas Nydahl sa...

Tack för din kommentar Björn, mycket värdefull för mig!

Björn Nilsson sa...

Trevligt att kunna bidra med något. Ämnet "människan som social varelse" är enormt omfattande och är spritt över en massa vetenskaper och tankeskolor. Alltså så gott som omöjligt att överblicka för en enskild person. Men det är ju intressant att notera att Adam Smith (som filosof) tycks ha befunnit sig på "godhetssidan" medan det är mer tveksamt var han var som ekonom.