fredag 17 maj 2013

Fattiga vita. Öknamn förr och nu

Barnarbetare. De fanns då - och de finns nu.
Jag läser i TLS om "From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction" skriven av Sylvia Jenkins Cook:
"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, river rats, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."
Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.

Den typen av fattigdom hör till vår samtid. Nu finns den. Inte bara förr.
Hudfärg? Etnicitet? Religion? Ideologi? Stam? Klan? Familj? Nog vet jag vad som har störst betydelse för mina egna överväganden. Det handlar aldrig om det som kallas "ras" och hudfärg. Jag har aldrig valt mina vänner eller låtit människor kalla mig vän utifrån vilka pigment de har. Jag har mer gemensamt med en sekulär arab som förstår islamismens faror än med en ideologiskt blind svensk som tror att islamismen är vägen till frihet.

Men i tankarna finns hela tiden öknamnen kvar. 


12 kommentarer:

Svensson sa...

Men den "elit"som styr Sverige idag tar hänsyn till hudfärg, mer än någonsin. "Är du svart kan du få, är du vit får du gå."

Det må vara att denna "elit" till 90% själv är vit. Men det rör sig om icke etniskt medvetna vita. Däremot, den vite man som säger sig vara en politisk aktör på basen av sin vithet, stolt över sin etniska identitet, behandlas som en paria.

Och denna behandling är ett brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samt konventionen mot rasism från 1966. Ingen ska diskrimineras på basen av sin etnicitet.

Det är dags för oss vita att metapolitiskt lyfta vår etniska särart; annars blir vi utsatta för virtuellt folkmord, bortdefinierade från vår etnicitet. Och vi måste själva göra det. Ingen annan kommer att lyfta ett finger för oss. Nej, "eliten" säger ju att vita är värdelösa och bör utplånas (q.v yttranden av sådana som Carina Rydberg och Noel Ignatiev).

Thomas Nydahl sa...

I enlighet med det jag skrev i denna bloggpost lyfter jag gärna fram English Defence Leagues paroll:

"Black and white unite!"

Islamismen är problemet. Inte pigmenten.

Anonym sa...


Nobelpristagaren Vargas Llosa anser att kulturer har olika värde. Ändå kallar ingen honom rasist.

Stig Carlsson



Mångkulturen utgår från ett falskt antagande, som måste tillbakavisas; att alla kulturer, av den enkla anledningen att de existerar, är jämlika och respektabla. Det är inte sant. Det finns en del kulturer, som är mera utvecklade och moderna än andra. Sanningen är också att det i de mest primitiva kulturerna finns vanor och seder, som har berikat mänskliga erfarenheter och lärdomar som andra har kunnat ta vara på, men det är också så, att i många kulturer finns det kvar fördomar och till och med barbariska och kriminella beteenden, som ingen demokrati kan tillåta utan att förneka sig själv och ta flera steg tillbaka på den långa vägen mot civilisation, som vi strävar efter.

http://elpais.com/diario/2007/10/07/opinion/1191708004_850215.html

El multiculturalismo parte de un supuesto falso, que hay que rechazar sin equívocos: que todas las culturas, por el simple hecho de existir, son equivalentes y respetables. No es verdad. Hay algunas culturas más evolucionadas y modernas que otras, y aunque es verdad que aun en las culturas más primitivas existen prácticas, usos y creencias que han enriquecido la experiencia humana y enseñanzas que las otras pueden aprovechar, también lo es que en muchas culturas sobreviven prejuicios y conductas bárbaras, discriminatorias y hasta criminales que ninguna democracia puede admitir en su seno sin negarse a sí misma y retroceder en el largo camino de la civilización que lleva andado.

Thomas Nydahl sa...

Jag skulle inte komma på tanken att säga emot Lsosa. Han är en mycket klok man - också i detta ämne. Tack för påminnelsen.

Thomas Nydahl sa...

Svensson, bara ett kort tillägg: genom att understryka att min/vår kultur står inför avgörande hot och att därtill framhålla några av de mest grundläggande värdena instämmer jag i Llosas analys. Men jag har inga som helst problem med människor som delar dessa värden med mig, oavsett om de, som några av mina vänner, är hinduer av tamilskt ursprung med något mörkare hudfärg eller andra som har pigment som gör deras hy mörkare än min (vilket för övrigt gäller de flesta svenskar, eftersom jag har en så ljus hy att jag i barndomen gick under namnet Pink Panther). Nå, kultur och civilisation alltså. Inte nödvändigtvis pigmenten.

Anonym sa...

Minerad mark i Sverige förstås.
Jag brukar tänka att inför en okänd individ är min kunskap om vederbörande noll.
Men om en större enhetlig grupp, d.v.s. en population, går det att säga vissa saker utan att känna någon av dem.
Denna truism, denna rätt självklara distinktion klarar vi i Sverige inte av att efterleva.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Tack Hubert, en mycket bra sammanfattning från dig. Har inte tänkt så tidigare och inte förstått att det är stor skillnad på individerna och hela populationer. I de enskilda fallen vet man ju vem man fungerar tillsammans med, och vilka man inte gör det.

Anonym sa...

"Det är dags för oss vita att metapolitiskt lyfta vår etniska särart; annars blir vi utsatta för virtuellt folkmord, bortdefinierade från vår etnicitet. Och vi måste själva göra det. Ingen annan kommer att lyfta ett finger för oss. Nej, "eliten" säger ju att vita är värdelösa och bör utplånas (q.v yttranden av sådana som Carina Rydberg och Noel Ignatiev)."

Det där tycker jag låter tramsigt och som något slags ny identitetspolitik. Vad är det som ska lyftas fram och hur? Många av de problem vi har i samhället beror på identitetspolitik. Vissa grupper väljer att identifiera sig med sitt etniska ursprung, andra sin religion och ytterligare andra med sin sexuella läggning.

Detta tycker jag är oerhört beklagligt eftersom ingen människa är enbart sitt ursprung, sin religion eller sin sexualitet. Människor är i regel betydligt mer komplexa än så och detta oerhörda fokus på att skapa en identitet går mig på nerverna. Det alla dessa grupper gör är att befästa sig som en grupp som är si eller så. Ofta får denna grupp definieras av några få extremt engagerade företrädare för gruppen och då blir bilden ofta missvisande.

En kristen person definieras utifrån sin kristna tro och vilka åsikter framträdande företrädare för kristendomen, exempelvis en präst, ger uttryck för idéer och åsikter. En muslim definieras utifrån vad diverse muslimska föreningars företrädare säger offentligt. Och en homosexuell person definieras utifrån vad företrädare vad företrädare för RFSL eller liknande organisationer ger uttryck för i offentligheten.

Men alla människor är faktiskt i grund sig själva och sin egen person. Att vara född och uppvuxen i Sverige gör inte att jag vill ägna mig åt massa identitetspolitiskt trams för att definiera mig som svensk. I första hand är vi oss själva och sen ingår vi i olika kollektiv. Vi har en yrkesroll, är medlem i vissa föreningar, kanske ett politiskt parti osv. Men det är ju tråkigt att enbart uppfattas och definiera sig som en del av något kollektiv när vi först och främst är oss själva.

Anonym sa...

Låt mig ge ett exempel. Det finns många forskare som roar sig med att jämföra könskollektiven män och kvinnor. Deras undersökningar visar att kvinnor är underrepresenterade i svenska bolagsstyrelser och män underrepresenterade som dagisfröknar.

Det man skulle kunna göra är att nöja sig med sådana deskriptiva studier. Men så sker inte. Utan sedan uttalas alltid ett behov av att förändra och omstöpa samhället för att utplåna en sådan påfunnen skillnad.

Men, vad jag tycker, är det inte så relevant att kvinnor eller män är underrepresenterade i något sammanhang. Det väsentliga är om det är så att en utmärkt styrelsekandidat som är kvinna inte erbjuds några styrelseposter. Det är ett problem likväl om en sjuksköterskautbildad man inte erbjuds något jobb som sjuksköterska. Däremot är det inte i min värld ett problem om grupp A innehåller färre individer än grupp B som har intresse av att delta i (en) aktivitet/styrelsearbete/ingå yrkesgrupp X, Y eller Z.

Om jag konstaterar att fler män tittar på allsvensk fotboll än kvinnor tycker jag att jag kan nöja mig med det konstaterandet. Det behöver inte innebära att jag vill förbjuda den överrepresenterade gruppen män att se fotbollsmatcher och påtvinga kvinnor att gå och se fotbollsmatchen.

Men i vårt samhälle som är helt absurt upptaget av genusanalyser så tycker jag att det börjar luta i den riktningen. Det finns en obehaglig tendens att det ska petas i och ändras i syfte att uppnå balans på allt fler områden. Och denna uttänkta symbolvärld av etniska, religiösa, sexualitetsbunda eller könsbestämda kollektiv skymmer snart sikten för den enskilda personligheten och vad den människan vill, tycker och tänker.

När man börjar tänka uteslutande i termer av symbolhandlingar och att det är av vikt att kategori A, B, C och D ska finnas representerad på plats z, å, ä och ö så tycker jag att något är fel. Sådant tänkande behöver vi mycket mindre av, inte mer. Och därför ska det inte odlas någon svensk identitet i syfte att sedan hävda vikten av att detta kollektiv ska ha plats där och där och där.

Sådant där är trams!

Thomas Nydahl sa...

Med all respekt, men varför skriver du två så långa inlägg anonymt? Här är det full frihet för människor att tala i eget namn. Det anonyma minskar trovärdigheten för varje ord. Det är min bestämda uppfattning, oavsett vem du är.

Anonym sa...

Thomas.
Du är verkligen en generös man som tar dig tid att muntra upp oss!
Måste få berömma din förmåga att stimulera oss läsare av din blogg.
Ibland är dessutom dina kommentarer till texturvalen klockrena, spirituella och uppfordrande.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Hubert, du är en av få som ens skulle komma på tanken att skriva detta. Därför tackar jag dig ödmjukt. Nu är det natt, kanske skulle man sova en stund innan nya bataljer börjar?